Redan på förhand lät det väldigt roligt, ett scifi-spel med förstapersonaction designat av Justin Roiland, ena skaparen av redan kultförklarade Rick and Morty. Det vi fått se på förhand skvallrade om ett färgglatt och tämligen unikt spel med en talande pistol, och jag har faktiskt varit riktigt sugen på att få sätta tänderna i äventyret. Något jag för några dagar sedan äntligen fick chansen att göra.
För att direkt sammanfatta recensionen, så har jag goda och dåliga nyheter, Jag börjar med förstnämnda. Faktumet är nämligen att Roiland lyckats med något få andra gör, och det är att skapa ett genuint roligt spel. Av oklar anledning brukar kombinationen av spel och humor sällan funka väl, men den som gillar Roilands andra alster lär utan tvekan uppskatta även detta. I praktiken betyder det ganska fiffig och snabbkäftad humor kombinerat med en hel del mindre politiskt korrekta inslag samt en del drogromantik (titeln antyder också detta). Definitivt inte för alla, men som sagt, gillar du Rick and Morty kommer du tycka även detta är roligt. Gör du det inte, kommer du heller inte gillar detta. Detta blir lätt lite dude:igt, men välskrivet - det är det onekligen, och det finns inte något liknande i spelvärlden.
I spelets inledning kommer utomjordingar och attackerar vår kära planet, varpå vår protagonist och hans syster genom ett smärre mirakel transporteras bort i rymden till en stad belägen någonstans i universum. Talande pistoler har en central roll och fungerar i hög grad som flummig berättarröst genom äventyret, där vi får axla rollen som prisjägare och ge oss av på en resa för att försöka ta oss tillbaka till jorden och längs vägen bli så mäktig som möjligt med många nya egenskaper. Allt medan bisarra saker inträffar runt om oss.
Uppgraderingssystemet är klart godkänt, men det är svårt att engagera sig.
En bidragande orsak till att humorn fungerar är att designen är absolut förstklassig. Världarna är trivsamma att utforska, varierade och känns verkligen genomarbetade. Animationerna är också bra och flera gånger under resans gång står jag bara och tittar omkring mig. Det gör det till en fröjd att komma vidare och det finns alltid nya bittra kommentarer från våra snacksaliga pistoler att fälla om det som sker på skärmen, ofta grejer som bryter den så kallade fjärde väggen.
Men så var det den dåliga nyheten. Och det gäller själva spelbarheten. För High on Life är inget bra spel. Faktum är att om det inte hade varit så färgglatt och väldesignat, hade jag rent av kallat det för ett dåligt spel. Problemen är många men det värsta är att spelkontrollen är riktigt medioker. Det är som sirap i siktet och det känns aldrig som att jag har full kontroll över det som sker. Jag kräver inte att allt ska kännas som Halo Infinite med millimeterprecision, men nu är det så dåligt att jag ofta vill sluta spela. Lägg till detta att bandesignen inte är särskilt bra och det är svårt att veta vart man ska gå härnäst, och det blir inte lättare av att den hjälpfunktion som finns oftast snarare bara förbryllar.
Striderna är spelets kanske viktigaste inslag, men fungerar väldigt illa.
Som värst blir det i strider på trånga ytor såsom exempelvis bossfighter. Redan vid första striden håller jag på att slunga handkontrollen i väggen av vrede, inte för att det är särdeles utmanande, utan för att jag förväntas svinga mig runt med en änterhaksliknande funktion utan att spelkontrollen riktigt medger det. Det gör att jag aldrig riktigt får kontroll över vad jag gör och när jag väl lyckas med något är det precis lika mycket tur som skicklighet.
De olika vapnen som finns är dessvärre heller inte särskilt underhållande att använda, och fienderna jag förväntas bekämpa är alla av modellen stendumma kulsvampar. Visst är de väldesignade och roliga, men det finns liksom ingen utmaning, inget utpräglat beteende som får dem att skilja sig åt från varandra och mest skjuter de bara vilt mot mig medan jag förväntas göra detsamma tillbaka. Utvecklarna har försökt krydda anrättningen med combo-system och liknande, men allt faller tyvärr ganska platt som ett resultat av att spelkontrollen är så dålig att det inte blir roligt att försöka fördjupa sig i spelsystemet.
Hubvärlden och de personer du möter hör till de få höjdpunkterna i High of Life.
Till detta kommer dessutom att den förstklassiga presentationen sannerligen inte följs av något förstklassigt soundtrack. Snarare motsatsen. Flera gånger medan jag spelat High on Life har jag sträckt mig efter fjärrkontrollen för att dra ner volymen. Musiken är helt enkelt mestadels enerverande och monoton, och bidrar till det där suget efter att få stänga av alltihop, som jag så ofta känner under detta äventyr.
Även om presentation och humor genomgående är bra (återigen, så länge du gillar Roilands typ av humor, annars lär du verkligen hata detta), så är spelbarheten så svag att det inte hjälper att det finns ett ganska hyggligt system för att uppgradera både sig själv och puffror, en trivsam hubvärld och gott om hemligheter. Att på olika sätt underhålla den som håller i handkontrollen är den allra viktigaste egenskapen ett spel har, oavsett genre. High on Life får mig visserligen att småskratta mellan varven, men den största delen känner jag tyvärr bara frustration och tristess.
