Jag har en bror som heter Erik. Vi är ungefär så jämngamla som bröder kan bli och bråkade frenetiskt och intensivt som barn. Erik ville spela hockey och skjuta riktiga puckar, hårt, medan mitt intresse låg i att inte stå i mål. Där skildes våra åsikter tydligt åt, och Erik vann oftast argumentationerna. Han var - och är - ju trots allt äldst. Ändå gjorde vi nästan allt tillsammans, och när jag spelar Hold The Gates från nystartade Dekko Dash kan jag inte låta bli att tänka på Erik. Hold The Gates i sällskap av en Ipad hade nämligen varit perfekt att ha i baksätet på våra långa bilresor.
Konceptet är lika lättbegripligt som svårbemästrat. Läsplattan placeras på en platt yta och två spelare placerar sig på varsin sida. Därpå utspelar sig en strategisk strid mellan två hjärnor som i korta drag går ut på att få in sina egna soldater i motspelarens fästning innan han lyckas med detsamma mot mig. Samtidigt gäller det att hålla koll på resurser såsom guld och mana.
Guld, som behövs för att finansiera nya soldater, tjänas ihop antingen genom att döda fiendesoldater eller genom att skicka ut en stackars bonde på slagfältet. Allt sker i realtid, och det gäller att hålla sig konstant skärpt. I annat fall kan man ha beordrat ut en soldat för mycket, sinat hela guldkällan och plötsligt inte ha råd ens med en liten bonde.
Men inte ens då är det för sent! En av mina favoritstrategier involverar en skenförlust där jag helt enkelt låter min motståndare plocka mina soldater, en efter en, tills jag står utblottad och med öppet mål. Därpå gillrar jag en fälla - som finansieras med mana - varpå fiendearmén sprängs i tusen bitar alldeles på mållinjen. Plötsligt står fienden utan försvar och jag har tjänat ihop en smärre förmögenhet på ett dråpligt, blixtsnabbt och nedrigt vis.
En överblick över kampanjläget där man hoppar från utmaning till utmaning. Det är dock knappast hit du vänder dig för att få ut maximalt nöje av Hold the Gates.
Den som kan hålla sitt försvar och samtidigt lyckas spendera minimalt med resurser kan så småningom handla artilleri av det större slaget, såsom katapulter eller slemkastande troll. Trollen går att beordra ut i en av spelets tre stigar (lanes, för den insatte) medan katapulten är lite mer spelarstyrd i aspekten att man siktar skotten själv.
Den som vill spela ensam bör se sig om efter ett annat spel. Visst, det finns en kampanj som bjuder på olika typer av utmaningar, men denna bör framförallt betraktas som övning inför multiplayer där Hold the Gates visar upp sig från sin bästa sida. Är man fler än två kan man dessutom ge sig på ett spelläge som påminner mycket om det klassiska brädspelet Risk där det gäller att ta över land, rike, kontinent och till sist hela världen samtidigt som man slåss enligt modellen som jag förklarade tidigare.
Musiken, som präglas av stridstrummor, pompa och ståt, är inget du direkt kommer att vilja spela in och lyssna på medan regnet smattrar mot fönsterrutan - men den fungerar. Grafiken och designen i sin tur är fantasyinspirerad och retroflörtigt 90-talshemsk, men ej heller detta spelar någon roll. Konceptet och utförandet gör Hold the Gates, som för övrigt kostar 22 kronor vid release, till ett solklart köp.