Att försöka recensera ett hett efterlängtat spel är svårt. Väldigt svårt. Å ena sidan gäller det att inte låta sig dras med av det ilsnabba hype-tåget som viner förbi öronen i takt med att energiska spelare delger sina högljudda åsikter, och sedan får man inte heller tillåta sina förhoppningar att skena iväg så att det i slutändan är omöjligt att bli imponerad. För det har gått sju långa år sedan Hollow Knight släpptes, och med varje dag som har gått sedan dess har fans kunnat skruva upp sina förväntningar om vad som kan vara möjligt i en eventuell uppföljare. Drömmarna har därtill sällan varit småskaliga eller ens realistiska. Att säga att spänningen varit olidlig är således ingen överdrift, och nu när Hollow Knight:Silksong äntligen är här är givetvis den stora frågan; Var det värt all väntan?
Jag ska börja med att erkänna att jag inte var den största fantasten av det första spelet. Visst, jag tycker Hollow Knight från 2018 är ett väldigt bra spel, men i mina ögon var det aldrig något regelrätt mästerverk som många andra ville få det till. Grunden var otroligt välgjord, men det saknades finess vilket gjorde att vissa partier mer kändes som seglivade "måsten" framför något som ständigt höll spelglädjen påkopplad. Med Silksong har dock Team Cherry gjort sin läxa, och efter att ha finjusterat sitt recept, några centimeter där och några millimeter här, så har man svarvar fram en uppföljare som är bättre än sin föregångare på alla tänkbara sätt.
En stor nyhet i Silksong är givetvis att vi får kontrollera karaktären Hornet istället för den tystlåtna "The Knight" som axlade förra äventyrets huvudroll. Med Hornet kommer en rad olika förbättringar som gör upplevelsen än mer njutbar och lättillgänglig. Vår akrobatiska krigare är nämligen större (sett till karaktärsmodellen) än den korta riddaren från Hollow Knight, och med det har utvecklarna behövt tänka om gällande stora delar av upplägget. Att ta sig fram är nämligen numera likt en graciös dans där Hornet hoppar, greppar och glider över plattformar, kanter och väggar. Det finns en smidighet i hur allt från kontroll till animation utspelar sig över skärmen, och att gå tillbaka till föregångaren känns i kontrast som att titta tillbaka på Super Castlevania IV efter att ha spelat Symphony of the Night. Konceptet är detsamma, men utförandet är milsvida från varandra.
Med det sagt så känns det fortfarande som Hollow Knight - på gott och ont. För gillade du första spelet så är sannolikheten stor att du även kommer gilla Silksong, och motsatsen är förmodligen densamma om du inte gillade den upphaussade indiepärlan från första början. Det här är inte ett spel för alla, men för de som gillar krävande Metroidvania-titlar så finns det få som kan matcha kreativiteten, finurligheten och den följsamma utmaningen som levereras här.
För Silksong erbjuder en form av briljans som är svår att sätta fingret på. Det är en sån där lyster där skönheten ligger djupt begravd bland detaljerna och hur dess små komponenter sätts samman till ett storslaget mästerverk ju mer av helheten man låser upp. Variationen mellan de olika miljöerna är ett exempel på en sådan detalj. För ena stunden fängslas man av den sagolika prakten och den levande grönskan som finns inuti Mosshome för att sedan känna den visuella, och lika emotionella, grå-blöta filten av Greymoors sjaskiga arkitektur svepas runt ens själ när man anländer för första gången.
Den handmålade grafiken gör sedan inte saken sämre såklart. Du kan nämligen mer eller mindre pausa spelet närsomhelst under resans gång och använda bildrutan på TV:n som tavla i ditt vardagsrum där allt från dystra grottpassager till storslagna slottssalar kan agera bakgrund till din nersuttna soffa och ditt fingeravtrycks-kladdiga glasbord. Det finns nämligen en nedstämd och tungsint skönhet i varje nytt område, och även om samma känsla även fanns för 7-8 år sedan så uppfattas den än mer nyanserad och variationsrik den här gången.
Silksong är även en fröjd för ens öron. Melankoliska stråkar blandas friskt med ängsliga pianoslingor eller olycksbådande körpartier, och utvecklarna vet precis när man ska hålla tillbaka ljudbilden eller när det är dags att låta orkestern få dominera totalt. Ibland är det liksom bara enskilda vattendroppar som faller till marken som håller en sällskap bland förfallna städer och hemsökta träskmarker, och i nästa stund kan pampiga bleckblåssektioner fullkomligt slunga en av stolen med kraftiga tromboner och ödesmättade trumpeter i takt med att en boss gör entré.
På tal om bossar förövrigt så erbjuder Silksong en kavalkad av perfekt utformade bataljer. För om det var något jag inte riktigt uppskattade i originalet så var det ojämnheten när det kom till bosstriderna. Vissa kändes balanserade och utmanade medans andra uppfattades som irriterande och onödigt besvärliga. I uppföljaren så är utmaningen förvisso fortfarande tämligen hög, men här känns varenda, och då menar jag verkligen varenda, strid utsökt utformad för att alltid kännas rättvis och utan onödiga slag under bältet. Jag höll som exempel på med en besvärlig kombattant i över en timma häromdagen, men jag kände aldrig att svårighetsgraden berodde på orimliga hinder där jag slogs tillbaka med billiga tjuvnyp eller orimliga korta reaktionsmöjligheter. Det handlade istället mer om att lära sig tygla sina impulser och läsa av spelplanen, och trots att jag mötte min undergång ett 30-tal gånger så berodde aldrig mina misslyckanden på något annat än mig själv och mina egna tillkortakommanden.
Gällande storyn sedan så var det förmodligen inte många som hängde med i berättelsen som vävdes samman i föregångaren, i alla fall inte utan ett par djupdykande Youtube-filmer som fick agera ackompanjerade stödben. Det hela påminde väldigt mycket om hur man drog historien framåt i Dark Souls-spelen, och även om delar av det tillvägagångssättet är intakt i Silksong så är det en betydligt mer lättillgänglig saga med tydliga målbilder och agendor bland spelets karaktärer som målas upp den här gången. En stor anledning till detta tillskrivs återigen Hornet, detta då hon inte är en tystlåten protagonist utan kan delge sina egna tankar och idéer om det som händer omkring henne. Detta gör att det är enklare att förstå olika motiv och följa var berättelsen är på väg utan att ständigt klia sig i huvudet och försöka pussla samman varenda bit information. Puristerna kan sedan förmodligen tolka detta som något negativt, men för min egen del så tycker jag det passar sagan man försöker förmedla på ett ypperligt sätt, och det hjälper även titeln att urskilja sig från sin storebror med en tämligen unik berättelsestruktur.
Det går sedan att fortsätta tillägna spaltmeter efter spaltmeter med allt som är bra med Silksong, och det går även att dedikera lika mycket tid och plats för att höja utvecklarna Team Cherry till skyarna. För att man som en liten studio från Australien väljer att spela efter sin egen regelbok och ignorera branschens alla onödiga måsten och tillvägagångssätt är i sig själv extremt anmärkningsvärt. Med en utvecklingstid på över sju år hade nämligen många andra blivit stressade och skurit bort innehåll, men Team Cherry valde som bekant istället att expandera sin vision och tillät förseningarna ticka på trots besvikelsen från entusiastiska gamers. När andra utgivare sedan lägger miljoner på marknadsföring och att ragga upp influencers så lanserade Team Cherry sitt spel utan så mycket som en positiv recension i bagaget, och man gjorde det dessutom till det extremt förmånliga priset 200 kronor när man med enkelhet hade kunnat begära det tredubbla.
Det här handlar dock inte om Team Cherry. För även om man skulle plocka bort alla positiva tongångar som cirkulerar runt studions arbetssätt, respekten de tycks ha till sina fans och viljan att erbjuda sina produkter för kraftigt nedsatta priser så hade det inte gjort någon skillnad om spelkoden man levererade inte höll måttet. Men Hollow Knight Silksong lyckas som tur är, helt på egen hand, trollbinda en som spelare från första till sista stund. På samma sätt som Nintendo förfinade Metroid år 1994 och Konami expanderade Castlevania 1997 så lyckas Team Cherry ta ett kompetent spel och svarva fram ett mästerverk där helheten blir större än resultatet av varje enskild beståndsdel. Silksong erbjuder spelglädje i sin renaste form, och det går inte annat att applådera allt från design och kontroll, till ljud och spelbarhet.
På mina snart tio år här på Gamereactor har jag hittills hunnit med att dela ut tre stycken fullpoängare, och nu är det dags igen. För Hollow Knight: Silksong är ett mästerverk. Inget snack om saken. Förväntningarna var skyhöga på förhand, med Team Cherry lyckas, med en hel del tålamod och än mer kompetens, stiga över konkurrenterna för att cementera sig på stjärnhimlen som en av de starkaste lysande himlakropparna. Gillar man utmanande TV-spel i allmänhet och välgjorda Metroidvania-titlar i synnerhet så kan jag inte rekommendera Hollow Knight: Silksong tillräckligt mycket. För det är det är ett spel som förtrollar och utmanar, och som bländar och briljerar. Och slutligen, för er som undrar:
Ja, det var verkligen värt väntan.