Homeworld 3

Det känns bekvämt att inta rollen som ledare över en rymdflotta igen. Senaste gången var med den välgjorda uppdateringen av Homeworld och Homeworld 2 som tillsammans utgjorde The Homeworld Remastered Collection. Det var redan 2015 vilket känns som en smärre evighet sedan. De är uppskattade av en anledning. Originalet från 1999 satte många nya standarder inom genren. Att kunna flytta trupper i alla tre dimensionerna av rymden var fantastiskt på sin tid, och fokuset på en filmisk välberättad berättelse var ovanligt. Under slutet av 1990-talet experimenterade industrin fortfarande med berättande.

Det närmsta jag kan tänka mig Homeworld i nutid är Dune. Båda filmerna jobbar på ett liknande sätt med sin musik, teknologi, sina vyer och med både gammalt och nytt. Du har samma mäktiga musik med inspiration från mellanöstern och andra avlägsna platser. Estetiken och utseendet verkar inspirerat av Peter Elsons vetenskapliga konst från 1970 och 1980-talet. Hans kont lade även grunden till båda originalen. I det visuella blandas vackra vyer med släta detaljrika farkoster och uråldriga byggnader i rymden. Gammalt genomsyrar det nya och tillsammans med musiken skapar det en väldigt unik värld.

Homeworld 3 är inget undantag, det är storslaget, det tar sin tid och slukar upp dig i dess engagerande upplägg. Det är en direkt fortsättning på föregångarna och Homeworld Deserts Of Kharak som utspelar sig före hela trilogin. Om du inte testat något av föregångarna finns det en sammanfattning av berättelsen. Jag kan dock tycka att man missar lite om man hoppar på detta direkt. Namnen, platserna, händelserna och mycket annat ger kontext och mening till det vi får uppleva i trean. Remasterversionerna håller väldigt bra än idag.

Spelmässigt fungerar det snarlikt alla tidigare titlar. Du har ett stort moderskepp som du bygger fabriker och uppgraderingar i för att sedan producera rymdskepp genom. Det är lite som en flygande rymdbas. Du kan använda den för att anfalla och försvara men du behöver vara försiktig. Du får inte förlora denna centrala pjäs på brädet för då tappar du möjligheter att klara av att vinna. Vi har sett detta tidigare i andra strategispel som i Supreme Commander. Det möjliggör också att du kan fokusera mer på striderna. Du behöver inte hela tiden tänka på placering, platsbrist och annat.

Jag gillar det lite långsammare tempot som utnyttjar möjligheten att färdas i alla riktningar. En nyhet är att du kan gömma krigsfarkoster bakom skrot eller asteroider och mycket annat. I kampanjen är vissa av nyheterna i fokus för att klara av uppdragen. Du kan också smyga trupper via små ingångar för att förbli osedd. Homeworld 3 tillåter dig att använda dig av betydligt fler strategier än i något tidigare spel i serien. Avsaknaden av sådant ansåg jag var en svaghet i föregångarna, de tog aldrig helt tillvara på sitt koncept. I Homeworld 3 precis som i tidigare titlar är det kampanjen som är huvudrätten men det finns både ett flerspelarläge och ett samarbetsläge för att dryga ut speltiden.

Kampanjen utspelar sig 100 år efter tvåan. Karan S'jet en av protagonisterna i tvåan har försvunnit. Samtidigt har det stora nätverket av "Hyperspace Gate Network" slutat fungera runtom i galaxen. Ett problem som sprider sig till fler portaler och stoppar upp den galaktiska handeln. Skalan på konflikten vi möts av i trean är betydligt mer omfattande än i tidigare installationer. Du får följa processen och integrationen av en ny navigatör Imogen S'jet i ett helt nytt moderskepp. Denna karaktär är en släkting till Karan från tvåan och tillsammans med Isaac Paktu även kallad Intel (en underättelseofficer ombord) försöker ni hitta orsakerna till problemen med er besättning. Berättelsen lämnar mer avtryck om du spelat föregångarna. Det känns som att Homeworld 3 är ett kärleksbrev till redan frälsta. Det går med hjälp av sammanfattande videor att hoppa rakt in om du glömt bort, eller aldrig mött serien tidigare. Däremot går det rappt i berättandet och det görs många hänvisningar till tidigare spel.

Premissen för äventyret innebär att du kommer att försöka överleva i en rad uppdrag som alla är skapade för hand med mycket berättande i fokus. Variationen är toppen, ena stunden försöker du bygga upp dina styrkor och slåss, i andra stunden försvarar du något viktigt. Ett av mina favorituppdrag handlade om att ta sig genom en storm av meteoriter och asteroider. För att klara av det behöver du ha en känsla för timing, nyttja möjligheten att skydda dig bakom större objekt och planera en rutt. Jag mötte inga fiender under uppdraget utan det bjöd enbart på mycket rymdstenar och mycket spänning. Miljöerna är mycket mer inkluderade i din strategiska och taktiska planering att det lyfter det spelmässiga till nya höjder (både metaforiskt och bokstavligt). Berättandemässigt är det mer prat mellan karaktärer på gott och ont. Berättandet är varken sämre eller bättre i mitt tycke. Berättelsen påminner mig lite om Battlestar Galactica i det att du länge är jagad och inte vet varför.

Det finns även ett samarbetsläge som är helt nytt för serien. Du kan spela det själv eller med upp till tre vänner. Jag tycker att det är en intressant tolkning av genren roguelikes med Homeworld-tema. Du utför uppdrag, försöker överleva och bygga upp din flotta i alltmer svåra situationer. Det kastas vågor av fiender på dig och du kan själv välja när du avancerar till nästa spelvärld. För att göra det mer roligt är det designat att spelas med andra mot datorn. Det är ett fungerande koncept där du rankar upp och låser upp starkare flottor. En flotta innehåller ett visst antal rymdskeppskategorier och är specialiserat på något. Högre ranker innebär att du kan låsa upp och spela som andra specialiserade styrkor. Alla varianter kommer med för och nackdelar och är olika dyra att bygga upp till sin maximala styrka.

Det tredje och sista spelläget är vanlig hederliga skärmytslingar mot datorn eller andra spelare. I detta läge är alla dina verktyg upplåsta och du behöver god kännedom om hur din fraktion fungerar. Vid start finns det två sidor Hiigaran Fleet som den lite mer defensiva och robusta, och Incarnate Fleet som är något mer offensiv och aggressiv. Varje rymdskeppskategori har sina egna svagheter och styrkor. Det är väldigt mycket en fråga om sten, sax och påse-modellen vi är vana vid. Däremot har alla någon form av uppgradering och precis som i Company of Heroes har rymdskeppen områden med mer och mindre skydd. Med hjälp av miljöerna kan bakhåll öppna för avancerade strategier.

Hur mycket du ser av kartan kan avgöra hur striderna slutar. Spaning, manövrar, formationer, anfallsvektorer och förflyttning är lika viktiga som att anfalla med överlägsna styrkor. Jag tycker att stridssystemet är en stor uppgradering gentemot föregångarna. Det är ruskigt bra och användargränssnittet hjälper mig att stoppa allt i grupper och hitta det jag behöver. Du kan pausa inte helt olikt funktionerna vi ofta ser i moderna realtidsstrategispel. Med tanke på hur mycket du ska kontrollera i realtid är det ett välkommet inslag för kampanjen och annat solo-spelande. Du har också en klassisk kartvy där du kan se vart i världen du ser, resurser och fiender mer tydligt på skärmen.

Det är framförallt i flerspelarläget mycket av min kritik finns. Med bara sex banor tillgängliga och två fraktioner känns det klent på innehåll för den som inte vill spela själv. Spelnivåerna är alla välgjorda med mycket mer detaljer än i tidigare titlar men det hjälper inte så mycket. Jag hoppas att Blackbird Interactive satsar på att lägga till mer innehåll både sett till banor och fraktioner. Spellägena för att vinna är att förstöra någons moderskepp, förstöra all produktion eller förstöra alla rymdskepp. Alternativen för att skräddarsy matcherna finns där men du kommer förmodligen att bli besviken initialt om det är denna aspekt av titeln du längtar efter mest. Jag har aldrig riktigt fastnat i flerspelarlägena för Homeworld, men enstaka matcher har varit underhållande. Grunden för ett riktigt bra läge finns här om bara mer innehåll kommer på plats.

Det tekniska har förbättrats på min maskin sedan jag testade demot. Allting laddar in blixtsnabbt och det finns inga tydliga buggar. Det visuella imponerar med fantastisk ljussättning, skotthål och brännmärken som sitter kvar hela kampanjen, det påminner om systemet för hur hur kappan slits i Arkham City och Arkham Knight under kampanjens gång. Ditt moderskepp och dina mindre rymdskepp som överlever bär ärren från tidigare strider. Det är ett litet men smart grepp för att påminna spelaren om tidigare strider. En mindre kritik från mig är att fiender och resurser kan vara lite svåra att klicka på med stor upplösning på bildskärmen. Röstskådespelet däremot är super med seriens mått mätta och det låter väldigt bra. Musiken är som vanligt helt fantastisk att lyssna på och den ambienta musiken och alla ljud är välgjorda. Det är kvalitativt och det märks att Blackbird Interactive har en kärlek för varumärket. Allting både låter och ser ut som det jag minns från min ungdom.

Sammanfattningsvis är det hela en spelmässig utveckling av originalen på ett bra sätt. Alltifrån att använda miljöer och utsättas för naturliga faror är fantastiska tillskott till serien. Strategier som inte riktigt spelade så stor roll i Homeworld 2 går utmärkt att använda här. Jag gillar hur pass mycket mer komplext det hela är utan att skaka på grundformatet. Att kunna gömma grupper av bombskepp i dimma för att attackera ett obevakat moderskepp eller lura in fienden i bakhåll. Det ska sägas att det är svårt att bedöma en ny del i en spelserie jag älskade som ung. Jag har uppskattat studions tidigare alster Deserts Of Kharak och de har med Homeworld 3 gjort en respektfull uppföljare till två av mina favoritspel genom tiderna. Gillar du serien kommer du förmodligen att uppskatta detta. Däremot måste jag flagga för att flerspelarläget med sina klassiska dödsmatcher har väldigt lite innehåll. Men med en riktigt underhållande kampanj, ett roande roguelike-läge och ett allmänt kvalitativt producerat spel är jag mer än nöjd.