Du får helt ursäkta det ytterst babbliga, högst personliga intro som här följer. Men jag kan inte hejda mig. Detta eftersom jag är proppfylld av härligt nostalgirus och lika uppspelt som imponerad. Efter en vecka tillsammans med Blackbird Interactives nysläppta Homeworld: Deserts of Kharak på redaktionens nya Acer Predator G6 är jag nu redo att dela ut betyg, men inte förrän jag tar en ordentlig titt i backspegeln.
1999 hade jag, som överdrivet kaxig 22-åring, precis grundat min första egna speltidning (Missil). Jag hade flyttat till huvudstaden, köpt loftsäng och bestämt mig för att dedikera 16 timmar per dygn, sju dagar i veckan åt att arbeta. Vi jobbade arslet av oss, bokstavligen. Jag sov på kontoret flera nätter i veckan, åt knappt och rasade i vikt. Jag gick från basketspelande, purfärsk yngling med finfina blodvärden till rena rama Walking Dead-offret. Men det spelade ingen roll, inte för mig. Jag levde drömmen och mitt i allt återupptog jag en gammal kärlek till en viss spelgenre, en genren jag under flera år försakat men som i och med Homeworld återigen karvade sig en helgjuten plats i mitt sotsvarta hjärta.
Grafiken är inte det minsta häpnadsväckande men funktionell och estetiskt tjusig.
Homeworld släpptes i september 1999 och hypen var total. Jag hade skrivit två förhandstittar inför premiären varav en baserades på mina intryck från ett studiobesök hemma hos Relic Entertainment (Vancouver) och när det färdiga spelet damp ned i brevlådan följde flertalet totala vansinnesdygn då jag åt snuskig korv från 7-Eleven vid datorn och lirade så att svetten lackade. Homeworld var fantastiskt, från början till det bittra slutet. Jag minns mycket väl hur jag delade ut vårt högsta betyg (10/10) och kallade det för världens näst bästa strategispel (efter Starcraft). Efter Homeworld 2 försvann spelserien från världens yta och den sista som trodde att följetongen skulle göra storslagen comeback år 2016 - var jag.
Scenariot, för min högst personliga del, är dessutom snarlik. Då, precis som nu, hade jag snöat in kanske lite väl mycket på just racinggenren och hade försakat min kärlek till realtidsstrategi (RTS) som speltyp. Då, precis som nu, hade jag jobbat lite väl mycket och behövde kliva in i en spelvärld som till fullo grep tag och förtrollade mig fullkomligt och då, liksom nu, behövde jag fördjupa mig i något radikalt annorlunda mot för de spel jag betygsatt under de senaste åren. Att tillbringa en hel vecka med Homeworld: Deserts of Kharak har med andra ord varit underbart.
När THQ meddelade att de konkat hela skutan och när Borderlands-folket på Gearbox kort därefter utannonserade att de minsann köpt rättigheterna till Homeworld som varumärke - var jag en av de som applåderade hejvilt, som en galen människa. När Gearbox sen, två år senare, släppte ifrån sig en uppiffad samlingsversion innehållandes Homeworld och Homeworld 2, var jag den där personen som helt enkelt inte hade tid att spela det. Skamligt, såklart, med tanke på hur mycket jag alltid älskat originalet.
Den klarblå översiktsbilden är lika Tron-läcker som den är hjälpsamt finurlig.
Under min korta (men naggande goda) julledighet tog jag mig dock an Homeworld Remastered Collection och även om jag inte spelade igenom båda titlarna fick jag kläm på spelsystemet igen, bekantade mig med vad jag anser vara genrens finurligaste spelmekanik och avnjöt det mest atmosfäriska rymdkriget sedan Starcraft. I samma sekund påbörjade jag även min personliga nedräkning till Homeworld: Deserts of Kharak som tillgodosett vartenda litet strategibehov som denna rangliga gubbe haft under de senaste 16 åren.
Sägas ska dock att jag endast är en glad amatör när det kommer till realtidsstrategi. Jag är ingen inbiten multiplayertalang, jag fick smisk i samtliga av de 200 Starcraft II-matcher jag lirade online och jag har aldrig ens rört exempelvis Stronghold Crusader II, Company of Heroes 2, Planetary Annihilation eller Sins of a Solar Empire: Rebellion. Jag har alltid föredragit Starcraft framför Command & Conquer, alltid hävdat att Total Annihilation är ett av tidernas mest underskattade spel. Jag är mycket väl medveten om att jag alltid tillbringar för mycket tid med att bygga, går det inte bygga baser och trupper i spelet i fråga tillbringar jag för mycket tid med att snyggt och prydligt ställa upp mina enheter i estetiskt perfekta sjok. Jag är en usel strateg, helt enkelt. Så långt ifrån någon slags framgångsrik skrivbordsgeneral som det bara går att komma. Men jag älskar speltypen innerligt, oavsett.
Berättelsen i Homeworld: Deserts of Kharak är en så kallad prolog till det allra första spelet och det äger rum 106 år innan Homeworld. Allting kretsar kring reliken som dundrade igång rymdbataljerna i originalet och storyn är riktigt, riktigt bra. Visst finns det ordentligt pompösa superstereotyper i karaktärsgalleriet och visst har Blackbird Interactive satsat på, de för genren så typiska, dundermonologerna proppade med blajjigt ordbajsande istället för rejäl karaktärsutveckling - men det är väl idag nästan en nödvändighet inom scifi-genren idag, när jag tänker efter.
Homeworld: Deserts of Kharak innehåller ett unikt formspråk samt en ljuvlig atmosfär.
Röstskådespeleriet är något av det bästa som jag upplevt i ett spel av den här typen och överglänser stundtals självaste Starcraft. Inte blir det sämre heller av att musiken är fullständigt förkrossande, förtjusande fantastisk. Eftersom 99% av alla bataljer äger rum på planeten Kharak, Kushan-klanens hemort, som består av sand, sand och mer sand är det Aladdin-smäktande, smygarabiska soundtracket inte bara passande utan drar upp stämningen något enormt med jämna mellanrum.
Den enskilt största skillnaden mellan Homeworld: Deserts of Kharak och föregångarna är att samtliga strider sker på marken. Homeworlds signum var det tredimensionella grundtänk som det innebar att styra runt vilt skjutande rymdbåtar i en öppen atmosfär, något som här saknas helt. Till en början saknade jag upplägget men det tog inte mer än en timme innan jag till fullo sjunkit in i den jämnbruna ökenvärld som Blackbird Interactive här erbjuder, och som komplement och som bevis på att Relics strategirymd går att bygga ut ytterligare, är detta en spelmässig triumf.
Att slunga runt sina enheter är en fröjd då Blackbird undvikit de fallgropar som mången strategiutvecklare enligt mig hamnar i, de har jobbat brutalhårt på just överskådligheten. Taktikspecifika, ljudmässiga ledtrådar samt en grymt bra översiktskarta som sållar bort allt det onödiga och bara fokuserar på själva kärnan i striden, gör underverk för en ringrostig strateginovis som undertecknad. Fiffiga detaljer i mekaniken och strålande kontroll gör Deserts of Kharak till en titel jag inte kunnat släppa taget om förrän eftertexterna rullade förbi.
Homeworld: Deserts of Kharak började sin bana som ett spel helt fritt från alla typer av kopplingar med Relic Entertainments strategiuniversum. Under det första året av utveckling hette spelet Hardware: Shipbreakers och även fast Gearbox klev in och sluskade upp storpluskan och även fast Blackbird formade om över 75% av innehållet för att passa in i Homeworld-världen, består grund-DNA:t från Hardware: Shipbreakers. Detta genom att mycket av det som spelaren strider för är att kunna utföra så kallade "Shipbreaking". Det handlar om att plundra vrak, fylla på baserna och om att nyttja terrängen till sin fördel under varje liten del av striden.
Sanddynerna och kullarna i öknen utgår viktiga strategiska punkter där det handlar om att blanda olika typer av vapen med olika taktiker. I början föll jag in i samma gamla mönster där jag, som så ofta, bara köttade på från ett väderstreck med allt vad jag hade, men blev flera gånger fullständigt förstörd av fiendernas förmåga att nyttja avståndsvapen som railgun samt gömma sina tyngre artilleripjäser från mina attacker. Balansen i hur de olika enheterna fungerar i olika strider beroende på taktik och på miljö är riktigt bra.
Vad som däremot inte riktigt fallit mig i smaken under den gångna veckan är multiplayerkomponenten. Visst, det är naturligtvis inte dåligt med tanke på att det såklart delar samma grundläggande spelmekanik och upplägg som själva storydelen men jag saknar nyanser, djup och framförallt innehåll. Multiplayerläget känns delvis ihoprafsat och det finns kamerabuggar som tvingar mig att manuellt ändra kamerans position flera gånger under varje omgång.
För min del råder det som du märker inga tvivel om att den 16 timmar långa singleplayerdelen i Homeworld: Deserts of Kharak är något av det mumsigaste jag upplevt i genren på flera år. Detta ska givetvis belönas med ett högt betyg. Hade det inte varit för den innehållslösa multiplayerkomponenten hade siffran blivit högre, nu får Blackbirds ambitiösa rymdkrig nöja sig med en ordentligt stark åtta.