Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Hot & Not: 80-Talet

Marie har grävt ner sig i en lista om vad hon saknar och vad hon kan vara utan från det glada 80-talet. Följ med i en ny artikelserie i tre delar där vi ska djupdyka ner i 80, 90 och 2000-talet...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Min nattsuddande vän och jag har den senaste tiden haft heta debatter om det ständiga tjatet om att det var bättre förr, vilket tyvärr yttras av mina, Majsans läppar rätt ofta. Jag har funderat på om det åldern, jag fyllde ju trots allt 44 år häromdagen och jag minns att denna mening ekade hemma hos min mormor Evy och morfar Percy ständigt. Kanske är det gamlingarnas mantra? Eller är det bara att vi ständigt går runt med rosa glasögon om hur bra allt var en gång i tiden på grund att vi faktiskt inte minns redigt? Lite som en förälder som helt glömmer bort hur deras barn var under den ljuva tonårstiden och bara minns den goda tiden när ungen fortfarande sa att mamma var bäst i hela världen och fortfarande vågade krama dig när du lämnade av på dagis? Eller när någon dör och de direkt blir helgonförklarade av alla runt omkring som plötsligt glömt av att personen kanske inte var Moder Theresa utan en livs levande människa med brister och sprickor i fasaden precis som alla vi andra dödliga? Nä, Majsan behöver dyka ner djupt i det förgångna och verkligen ta reda på om det var bättre förr, vad jag saknar och vad jag absolut inte saknar. Detta kommer bli en artikelserie i tre delar som kommer täcka mina tre upplevda årtionden. Alltså det glada 80-talet, det långa 90-talet och avslutande det digitala 00-talet. Låt oss dra igång vår resa!

1980-Talet
Ibland undrar jag om jag ser på 80-talet som min favorit-era på grund av att jag var ett barn under den tiden? Jag föddes 1978 vilket betyder att jag inte ens var tonåring när åttiotalet var slut för min del och än idag älskar jag det mesta av just den perioden i mitt liv. Det var tiden då Majsan inte hade ett problem i världen, inga räkningar att betala och inget arbete att gå till och slita på. Hon visste inte vad ordet krossat hjärta innebar, ordet skilsmässa eller att killar kunde vara otrogna svin om man råkade falla för fel. Allt jag tänkte på var vem jag skulle leka med efter skolan och vad vi skulle hitta på. För det var liksom allt vi barn hade i huvudet, vi var just barn utan den vuxna världens alla problem. Vi levde för stunden och hade inte ett bekymmer i världen. Som alla andra årtionden finns det mycket som jag saknar men samtidigt mycket som jag är otroligt glad över att det har försvunnit. Här kommer min lista:
Saker jag saknar med 80-talet

Hot & Not: 80-Talet
En bild säger mer än 1000 ord säger man ju och denna visar tydligt allt jag saknar

(1) Musiken
Det första jag tänker på när jag tänker 80-tal är musiken, det går liksom inte att undgå. Det är nått särskilt med just 80-tals musiken. Detta var tiden innan ihopsatta band fick en karriär enbart för att de skulle locka småungar att köpa skivor med bara ett vackert ansikte och där talang mer var önskvärt än ett krav. Tiden innan autotune kom som till och med lyckades fixa till Playboybruden Victoria Silvstedts röst så hon själv blev överraskad hur bra det lät. Detta var tiden som gjorde musik som vi än idag kan lyssna på och inte behöver skämmas för det minsta, tiden innan vad vi nu matas med, "One Hit Wonders" tog över. Pudelrocken intog allas våra hjärtan med taniga killar i noppriga trikåer och ett helt års konsumtion av svart kajal runt ögonen och som hade röster som tog toner vi inte ens kunde ta dom bästa dagarna i duschen och som vilken eunuck som helst skulle bli avundsjuk på. Def Leppard, Mötley Crue och Europé. Twisted Sisters, Ciderella och Scorpions. Guns N'Roses, Kiss och Bon Jovi för att bara nämna några. I uppehållsrummet i mellanstadiet på Kullingsbergsskolan gick Europes låtar på repeat där Carrie och The Final Countdown slogs om sin plats i kassettbandspelaren. När vi inte hoppade runt som vildar i våra Ball-tröjor och sjöng med i allt Axl Rose sjöng om var det härlig synt som ekade i våran freestyle och gav oss tinnitus på hög nivå.

Detta är en annons:

Depech Mode, Scotch och Pet Shop Boys. Erasure, Howard Jones och Kraftwerk. Orkar inte tänka på alla timmar man la på att lyssna på radion i väntan på ens favoritlåtar, vaktande så man inte skulle missa att trycka på Rec om man skulle spela in den. Idag är livet enklare då Spotify lagrar allt vi kan önska oss i musikväg. Ofta letar sig musiken från 80-talet in på min spellista och jag sjunger högt till A-Ha, Alphaville och Sandra. Dem för mig tillbaka till gamla minnen. Spontandans i storasyster Therese rum en dag när jag hade äran att få vistas där utan att råka ut för tusen nålar och ett och annat tjuvnyp, dans som tyvärr blev så vilt så hennes LP-skiva hoppade över ett hack till ljudet av Girls Just Want To Have Fun med Cindi Lauper. Min första barnsliga kyss till Scorpions Still Loving You, där pojken i fråga råkade bita mig i läppen och trampa på min fot i all sin iver. Min första singel, Careless Whisper med Wham! som spelades om och om igen av mig och min bästis där vi satt på mitt flickrum och drömde om snyggingen George Michael som inte hade kommit ut ur garderoben än för att krossa våra flickhjärtan. Musiken på 80-talet är odödlig och en källa till många av mina favoritlåtar som aldrig kommer tystna. Musik som gör mig glad och jäkligt sentimental.

Hot & Not: 80-Talet
Axelvaddar, vissa kan bära upp dom, andra som jag såg ut som Lurch

(2) Komedifilmer
Jag vet inte vad som hänt med mig men jag kan nästan inte se en enda komedifilm längre. Varför? För de får mig inte ens att dra det minsta på mungiporna. Komedi i dag är oftast jobbigt att se på för de består oftast av pinsamhetskomik och allt det får mig att vilja göra är att byta kanal så jag slipper se det, för det är det alternativet eller en skämskudde som gäller. Den enda som får mig att skratta naturligt är Deadpool och det säger kanske mycket om Majsans nattsvarta humor. Men på det glada 80-talet var just komedier som störst och jag saknar tonårskomedierna redigt och rejält. Vem kan glömma Porkys som var föregångaren till vår tids American Pie? Ombytta roller, Snuten i Hollywood och En Prins i New York som satte Eddie Murphy på komedikartan? Eller kommer ni ihåg då Polisskolan faktiskt var rolig? Tiden då Goldie Hawn var med i det mesta och ständigt var Tjejen som Gjorde Lumpen eller var Tjejen som Föll Överbord? Tiden då supertönten Anthony Michael Halls ansikte sågs i alla filmer, vi snackar The Breakfast Club, Weird Science och Ett Päron Till Farsa. Filmer som Big, Tre män och en baby och Titta han snackar. Jag är sjukt glad att jag har kvar mitt gamla bibliotek av filmer på DVD så jag när längtan blir för stor kan hoppa in i en tidsmaskin och garva hjärtligt åt snuskiga komedier som inte tog sig själva på för stort allvar igen.

Hot & Not: 80-Talet
Dessa erotikdödare av rang, Sockiplasten. Svårt att vara tuff i skolan när man hade ett par sådana på fötterna.
Detta är en annons:

(3) Actionfilmer
Idag när allt skapas och fuskas med datorer i filmer, där specialeffekterna är så massiva att man inte vet vad som är fejk eller verklighet och där filmbolagen slåss om att göra de mest storslagna och maffiga filmerna som möjligt känns det oftast som om allt krut bara läggs just på det och känslan att de glömmer bort själva handlingen eller skådisarna finns alltid där hos mig. På 80-talet var tiden då action-stjärnorna föddes och frodades och de gav oss namn som Bruce Willis, Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Där låg fokus på ren och skär action med 3069 ihjälskjutna per minut och en stor uppumpad snubbe som bar hela filmen på sina axlar med cheesiga kaxiga repliker som vi än idag kommer ihåg och kan upprepa vid speciella tillfällen då stämningen behöver frotteras upp med ett Hasta La Vista eller ett Yippee-ki-yay Motherfucker. Grymma filmer som Die Hard, Rambo, Dödligt vapen och The Terminator görs inte längre. Big Trouble in Little China, Indiana Jones, Aliens och Star Wars The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Flykten från New York, Commando och Predators. 80-talet födde så många filmer som vi än idag får se fortsatta filmatiseringar av, nästan 40 år senare. Men tyvärr har de svårt att mäta sig med sina föregångare som satte ribban högt.

Hot & Not: 80-Talet
Hockeyfrillan. Det värsta som hänt Mel Gibson. Eller ja, The Beaver är väl det värsta som hänt honom.

(4) Kläderna
Jag saknar inte alla kläder från 80-talet, absolut inte för vissa plagg som dök upp under denna eran borde grävas ner och glömmas för all framtid. Men jag kan sakna de där lite färggladare kläderna och framför allt de blandade stilarna där vi verkligen försökte hitta en egen stil. Jag jobbar idag på en högstadieskola och jag slås ständigt av att alla ungar ser ut som de klonats på en fabrik vid något löpande band. Ingen verkar vilja vara unik och bryta nya stigar med att gå sin egen väg utan alla verkar sträva efter att verkligen inte sticka ut det allra minsta i skräck för att inte passa in. Mode på min tid startades just i skolorna och inte på någon modeblogg och det var där vi var kreativa. Och det är lite det jag tänker på idag, det där med följare på sociala medier. För det är ju egentligen det vi alla blivit. Följare. Lite som får som följer herden, så vi slipper gå vilse och hitta vår egen väg.

Hot & Not: 80-Talet
Susanne Lanefelt kniper med stjärten vilket hennes uppbärare är tacksamma för.

(5) Att inte vara ständigt uppkopplad
Det senaste året har jag börjat känna lite hat mot min egna moderna mobiltelefon. Att ständigt vara uppkopplad och ständigt bli nådd under dygnets alla timmar. Jag känner hela tiden att jag saknar just tid för så mycket av den varan försvinner på helt onödiga saker. Jag har börjat ifrågasätta varför jag sitter inne på Instagram till exempel och stirrar på främlingars bilder och gillar och scrollar vidare. Varför bryr man sig vad någon ätit, hur någon bor eller vad de har på sig för dagen egentligen? Varför känner jag ibland bitterhet emot mitt egna liv när jag kollar på någons bilder om alla deras äventyr på andra sidan jorden eller deras fina hem och middagar? Är det för att alla ser så satans lyckliga ut överallt? Är det för att min vanliga vardag egentligen är rätt grå och kretsar runt jobbet och att jag ständigt längtar efter helgen då jag kan göra vad jag vill? Men det alla bilder inte visar är hur alla på dessa mysiga middagar sitter med varsin mobil och fotar och pillar med Facebook, Instagram och Snap Chat och att de glömmer att prata och umgås med dom runt bordet, de lever inte i nuet.

På min senaste konsert var jag nog den enda som lyssnade på musiken och tittade på bandet med mina ögon och inte genom mobillinsen. På 80-talet var det bara yuppies som hade mobiltelefon. En stor väska med en lur med en krullig sladd i ena änden och den saknade helt funktionen att surfa med. Surfa gjorde vi på en bräda i havet medans hajar bet efter våra fotknölar. Och vet du vad? Vi klarade oss alldeles utan våra lurar. Vi umgicks med varandra istället. Vi pratade med den som var bredvid oss istället. Förra veckan glömde jag min lur hemma på hallbordet när jag åkte till jobbet. Kändes som om jag hade gått naken till jobbet när jag väl upptäckte det och jag var tvungen att ordna så någon kunde komma och lämna den för jag kände mig kallsvettig utan den. Det är rätt konstigt det där med just mobilen, jag har den ständigt i min ficka men jag pratar mindre i telefon i dag än vad jag gjorde för 20 år sedan när den enda lur vi hade satt uppspikad på väggen hemma i köket. Men jävlar vad jag kan Googla.

Hot & Not: 80-Talet
Alltså, vi såg kanske ut som om vi var på väg till Blåkulla, men man kan ju inte anklaga oss för att inte vara unika.

Sen saknar jag små saker som jag associerar med just 80-talet. Gnuggisar och doftsuddgummin. Totalt meningslösa grejer men ändå hade jag en hel låda som jag ljudligt sniffade på när tillfälle gavs. Jag saknar min freestyle, min fina, fina Walkman. Jag saknar tidningen Okey och att riva ut planscher och tejpa upp på mina väggar i tonårsrummet. Jag saknar serien Alf och hur Pepsiloggan såg ut. Jag saknar vår gamla videobutik där man strövade runt med sina kompisar och letade helgens film istället för som nu när utbudet överväldigar en och det mesta bara känns så där. Jag saknar att längta efter saker, allt är så serverat nu att till och med biofilmer kommer direkt på streamingkanalerna.

Jag saknar att bli imponerad av saker. Filmer, spel och musik. Jag har sett för mycket, hört för mycket och spelat för mycket att knappt något imponerar på mig längre. Vi är övermatade. Mätta. Jag saknar hur mycket godis jag fick för en femkrona. Som jag bara fick på lördag. Jag saknar smaken av läsk som smakade himmelskt för man fick det bara hemma hos mormor och morfar där vi fick hämta en flaska 7up på deras balkong och dela på. En 33 centilitrar på tre syskon. Men satan vad gott det smakade. Jag kan sakna att vänta på att mamma skulle köpa en sån där kärringtidning typ Allers för då visste jag att det fanns en sida med klippdockor bara för mig. Jag saknar alla postorderkataloger man kryssade sönder med kläder man ville ha, Ellos, Haléns och Josefssons. Eller att få en Bamsetidning varje gång jag var sjuk och en tablettask med salmiak. Men mest kan jag sakna att livet kändes lite enklare då.

Men vad saknar jag inte med 80-talet då?

Hockeyfrillan
Alltså, har vi haft en fulare frisyr någonsin genom tiderna? Män och kvinnor såg ut som en neandertalare med He-Mansyndrom. En överkammning är ju nästan att föredra framför hockeyfrillan.

Hot & Not: 80-Talet
80-talet var en schyst tid för oss filmälskare

Axelvaddar
Idag vill vi förstora våra läppar och se ut som babianrövar eller som om vi har Bullens grillkorv på överläppen och ögonfransar som helst ska kunna starta en Tsunami. På 80-talet ville vi förstora våra axlar. Helst så vi kunde peta ut ögonen på någon på dansgolvet. Inte snyggt. Inte det minsta.

Hot & Not: 80-Talet
Ni måste ju erkänna att Pepsiloggan var snyggare förr?

Permanentat hår
Plötsligt var pudelfrillan över oss och det skulle inte finnas ett rakt hårstrå någonstans på planeten jorden. I stället skulle vi gå runt med frissigt hår, kluvna hårtoppar och krull som fick oss att åldras från stadiga 12 år till att se ut som vår mormor Evy. Håret skulle vara högt och vi struntade helt i att vi tog död på ozonlagret en hårsspraysburk i taget. Idag njuter jag av mitt spikraka hår och får PTSD bara jag tänker på den där gången i sjätte klass när jag fick för mig att permanenta mig. I min fantasi skulle jag få stora böljande lockar som Lucy i Dallas men det slutade med att jag såg ut som Angela Channing i Falcon Crest eller Sophia i Pantertanter.

Synttofsen
Aldrig har väl en tofs varit mer menlös i hela sitt liv. Några hårstrån fick överleva hos hårfrissan om du hade turen att ha långt hår, och den flätades hårt till en lång piska längst med ryggen. En tunn ynklig sådan. Men nästan alla gick till frisören och fick en fejkad inbränd i håret. Hade man otur blev man överfallen av en mycket arg hårdrockare och skalperad på sin tofs som straff för att man lyssnade på vedervärdig musik. Eller ja, man hade den dåliga smaken att inte lyssna på samma som han.

Susanne Lanefelt
En gympagud som alla hemmafruar dyrkade som ockuperade TV:n med spandex och vad jag nog tror var den första stringtrosan. Med en djup och vedervärdig stockholmska vilken förstås är vedervärdig även när den inte är djup stånkade hon högljutt medans hon kom med instruktioner att man skulle kniiipa med stjärten. Än idag när jag är riktigt nödig hör jag hennes stämma, kniiiiip med stjärten. Och då kniper Majsan som aldrig förr.

Hot & Not: 80-Talet
Man måste säga WHAM! som Deadpool. Annars är det fel.

Sockiplast
Dessa inplastade strumpor som alla ungar sprang omkring i för att inte halka. Även vissa lärare hade en förkärlek till dessa underbara fotbeklädnader. När man ser en vuxen man i ett par sockiplast vet man att han aldrig i sitt liv kommer få ligga. Jag tror det var sockiplast som skapade den första Incels:en, men tyvärr har jag ingen forskning i ämnet. Jag hade ett par bruna. Riktigt bajsbruna och jag vet att jag blev sjukt avundsjuk på en ny tjej i klassen som kom i ett par rosa. Rosa var en färg som mina hippieföräldrar inte visste fanns, de hade fastnat i det färgfula 70-talet och begravde mig i färgerna brunt, orange och gult. Alltså alla nyanser av bajs. Tack mamma.

Hot & Not: 80-Talet
He-Man, kung av hockeyfrilla. Och Battlecat

Jag vill avsluta med att sända en liten hat-tanke till stentvättade jeans med resår runt fötterna, blå mascara som skulle framhäva våra blåa ögon, Staffan Westerberg och hans storpotäten, den bruna maten vi serverades i form av kålpudding och kassler med ananasringar.

Vad saknar du med 80-talet?

Vad saknar du inte?



Loading next content