Det är säkert många av er som inte vet att jag och chefredaktör Petter Hegevall känt varandra sjukt länge. Förmodligen längre än ett flertal är år fyllda. Det var någon gång i mitten av 90-talet som vi stod och skröt om våra fina tider i spel som Ridge Racer, Cruisi'n USA och Sega Rally. Vem av oss som var bäst, minns jag inte (ärlig deklarerat), men att verkligen pressa tider i spel som var underbart intuitiva och underhållande men som ändå erbjöd ett halvt oändligt speldjup - var bland det bästa jag visste.
Kulört arkadracing är tyvärr en ganska förlorad konstform idag. Racing numera handlar i allt högre grad som semisimulatorer eller simulatorer, och medan det väl är en ganska naturlig utveckling (så har sportspelen i övrigt också utvecklats, vem lirar Virtua Striker istället för FIFA?), så har det också lett till att jag glidit ifrån bilspelen. Och det är trist, för jag gillar bilar och jag älskar genren, men inte realism.
Därför lockade det Virtua Racing/Daytona-liknande bilderna jag först fick se från Hotshot Racing något alldeles enormt. Äntligen skulle jag få jaga hundradelar igen, och det ska sägas att Lucky Mountain Games verkligen gjort sin retroläxa. Varenda aspekt av det här spelet skriker av nostalgi, redan från startskärmen till presentation och grafik.
Där de gamla arkadspelen egentligen bara hade en handfull banor (om ens det, Ridge Racer hade bara en bana) att spela på, men i Hotshot Racing har utvecklarna fått anpassa sig till rådande trender. Det betyder i praktiken massor av banor och framför allt en uppsjö av spelsätt. Det roligaste av dem heter Drive or Explode och är uppenbart inspirerat av filmen Speed. Grundpremissen är alltså att köra alldeles för fort och saktar du ner så sprängs du.
Gummibands-AI gör att du aldrig kommer få något övertag på motståndarna.
Vidare finns här åtta olika klichéer (i positiv bemärkelse) till förare som var och en har fyra olika varierade kärror att välja på. Fordonen är egentligen inte mer avancerade än i Mario Kart 8 Deluxe, utan har endast ett fåtal parametrar som påverkar deras uppförande på vägen, vilket jag tycker är utmärkt i ett spel som detta.
Väl på vägen är körkänslan rättfram och mycket arkadinspirerad. Jag kom snabbt på mig själv med att återigen försöka lära mig ta kurvor på precis rätt sätt för att bibehålla farten, och de olika kameravinklarna gör att det går lättare att se banorna ordentligt. Möjligen att jag hade velat ha mer vikt i kärrorna, men jag skulle vilja säga att allt finns på plats för ett riktigt högt betyg. Det finns dock en sak som inte riktigt levererar, och det är mina datormotståndare. Bland annat tycker jag att svårighetsgraderna är för lågt ställda och orättvisa.
I spelläget Cops & Robbers gäller det att antingen undkomma polisen eller jaga bovar.
En sak jag inte saknar med gamla spel är den så kallade gummibandsmekaniken som gör att hur bra du än kör så kommer du ha din motståndare i hasorna. Det gör att du lätt kan ta ledningen och hålla den, men gör du ett misstag är du stekt. På normal svårighetsgrad kommer du dock aldrig behöva bekymra dig om detta, och det är först på Hard det blir bitigt. Jag hade dock hellre velat ha en datorkontrollerad motståndare som faktiskt beter sig som en riktig sådan, så jag kunde få chansen att dra ifrån om jag är riktigt bra, snarare än att ha en i hasorna oavsett om jag kör mediokert eller lysande.
Ett annat problem med spelet är just att gamla arkadräcers som sagt hade väldigt lite innehåll. Det gjorde inget att det bara fanns några få bilar och banor. De var så välgjorda att man kunde spela dem om och om igen. Men när det här erbjuds massor av banor och cuper att tävla i, så känner jag att det hade behövts möjlighet att anpassa bilarna lite mer än kosmetiskt. Här har tiden helt enkelt sprungit ifrån detta koncept något, och jag inser varför modifieringarna i Mario Kart 8 faktiskt tillför mer än jag nog trodde.
Att spela på delad skärm är alltid kul, och upp till fyra personer kan delta.
Jag valde helt enkelt att skala bort alla datorkontrollerade motståndare och tävla mot "spöken" som kan laddas ner i Time Trial istället. Dessutom finns möjlighet att spela upp till fyra personer på delad skärm, vilket såklart har potential om du hittar vänner att dela en gaming-soffa med samt onlinestöd. Men i slutändan har jag lärt mig något om både mig själv och genren tack vare Hotshot Racing. Att köra en bil på en bana om och om igen kan vara fantastiskt. Men att köra en och samma bil i massor av spellägen och banor, blir tyvärr enhanda.
Och mina datorkontrollerade motståndares överdrivna aggressivitet och gummibands-AI gör tyvärr att tävlingarna ibland blir mer frustrerande än spännande, trots lågt ställd svårighetsgrad. Jag kan ändå med gott samvete rekommendera Hotshot Racing till dig som vet med dig att du kommer gilla grafikstilen, presentationen och inte bryr dig om begränsat innehåll, men var du inte med när det begav sig under arkadracingspelens guldålder, så tror jag inte du kommer ha roligt med detta.
