Svenska Easy Trigger är tillbaka och bjussar återigen på en hejdlös blandning av 80-tal, synth-gung, pixelporr och neonmys. Kort och gott, det är en veritabel käftsmäll av nostalgi som serveras fram. Den stora frågan blir därmed, är detta bara "mer av samma sak" eller finns här även ett uns av fräschör jämfört med det nu sex år gamla originalspelet?
För även om stommen är densamma så har mycket av vad som utgjorde Hundown också förändrats, lite på gott och ont. Med Overtime har man nämligen gett sig på att blanda in en ganska rejäl dos av roguelite i mixen, och resultatet är ungefär lika briljant som det stundvis även är frustrerande. För när Huntdown: Overtime är som bäst, då sitter man där som ett dreglande mähä och bara älskar tillvaron.
Men låt oss börja i rätt ände. Först och främst så är det återigen John Sawyer som står i centrum. Den skjutglade prisjägaren som låter hagelbrakaren sköta kommunikationen med stadens slödder, och precis som tidigare handlar det om att rensa upp i stadens laglösa träsk, en hejdlös blandning av gängkriminella, dårar, mutanter och allsköns busar.
Och vad som ganska omgående slår en är hur imponerande gött det känns att röja runt som Sawyer. Kontrollerna är tajta som tusan och varje skott känns som en kanonknall. Här finns en rå brutalitet som få andra spel kan mäta sig med och du dansar lätt runt mellan skydd, samtidigt som du avhandlar ruskprickarna en efter en med några välplacerade skott från gamla bettan.
I mångt och mycket känns det som en Cannon-rulle från 80-talet, helt i linje med American Ninja, Missing in Action eller Cobra. Kort och gott, det brassas på så in i vassen med det mesta. Allt är stort, episkt och sällsamt kaxigt, inte minst Sawyer själv som rör sig med en tyngd och precision som får mycket annat att kännas som sirap vid jämförelse. Responsen är med andra ord on point, med ett nästan ljuvligt arkadliknande flyt som på riktigt gör en knäsvag.
Det blir ju inte sämre av att Overtime på ett rent visuellt plan är direkt snuskigt vackert. Kanske inte riktigt på samma nivå som Replaced, men fortfarande otroligt mysigt med ett designspråk som påminner om många av 90-talets största pixelrökare. Släng ner Contra, Metal Slug och Blackthorne i en mixer så kommer du ganska nära Overtime. Det är tydligt att Easy Trigger hyser en stor förkärlek till den erans actionspel i varje fall, och varje bana är sprängfylld av charmerande detaljer.
Tölparna på stadens gator bestraffas bäst med bly.
Easy Trigger ska dessutom ha en liten extra elogé för bossarna i Huntdown: Overtime, inte minst då den rockande dåren Sammy Six Fingers. En gitarrsvingande hårdrockare som du gör upp med mitt under en konsertspelning. Ja, det är precis så knasigt som det låter men jag förväntar mig inget annat från Huntdown, och precis som det första spelet tar Overtime inte sig själv alls på allvar.
Men sen har vi ju det där med rougelite-upplägget. Vilket ärligt talat känns lite sisådär med tanke på att första spelet var en regelrätt run-and-gun-upplevelse, och för de som uppskattade originalspelet som det var kan detta mycket väl bli en fullständig dealbreaker. Och jag förstår. Starten är väldigt trög och de första timmarna består av en hel del upprepning och hamsterhjulskänsla.
Belöningarna mellan nederlagen känns helt enkelt inte riktigt så betydelsefulla som man hade kunnat önska. Och även om de kumulativt märks efter en tids spelande så får man aldrig den där "wow"-känslan, där en uppgradering lyfter ens spelande till oanade höjder. För klart är att Overtime är ganska rejält mycket svårare än det första Huntdown, och mycket mer bestraffande.
"Say hello to my little friend"
Faktum är att det kan vara rätt trist att nöta sig igenom en hel bana, bara för att bli totalt mosad av en boss och sen knappt få något ut alls av ansträngningen. Men visst, det hör genren till, och däri finns också den där patenterade dragningskraften som är roguelite-spelens så kallade claim to fame. Man antingen älskar eller avskyr det och Easy Trigger förtjänar i alla fall beröm för att de faktiskt vågar skaka om saker och ting.
Sen får vi också minnas att Huntdown: Overtime trots allt ännu befinner sig i Early Access, och lär så göra under lång tid framöver. Teamet har även varit väldigt transparenta kring att spelarnas feedback kommer att vara en vital del av hur spelet nu formas framgent, utifrån den grundstomme som finns där. Vilket ger hopp om framtiden.
För även om Easy Trigger inte riktigt har fått samma fullträff här som med det första Huntdown, så finns här tillräckligt mycket att älska för den som likt undertecknad hyser en nästan ohälsosam fäbless till 80-talet och sidscrollande pixel-action. Huntdown är stökigare, aningen mindre polerat och i dagsläget lite onödigt utmanande. Men det är också trivsamt beroendeframkallande, skandalöst vackert och bjussar på våldsamt tung action, ett skönt soundtrack och lassvis av attityd. Och det kommer man rätt långt med.