Hyperwired

Det finns något tidlöst över en riktigt bra shoot 'em up. Hyperwired försöker fånga den klassiska arkadkänslan genom att kasta spelaren rakt ut i rymden där fiendesvärmar, projektiler och snabba beslut står i fokus. Uppdraget är enkelt: navigera genom banorna och besegra motståndet.

Rymdskeppet släpar på ett litet "jack" mitt i kaoset på skärmen. Målet är att överleva och koppla upp kabeln i utspridda terminaler för att låsa upp vägen till nästa etapp. Hyperwired vägrar hålla spelaren i handen. Handlingen startar direkt och kräver egen mekanisk förståelse. Det tog exempelvis en bra stund innan jag insåg att de små skeppen på skärmen går att samla på för att bygga upp en stridande armé vid min sida. Den typen av fynd känns befriande i en tid där många spel förklarar varje detalj med långa instruktioner och ständiga hjälprutor.

Trots att spelet tar omkring en timme att spela igenom från start till slut lyckas Hyperwired hålla intresset uppe. Banorna presenteras inte i linjär ordning utan slumpas mellan spelomgångarna, vilket gör varje genomspelning unik. Miljöerna varierar betydligt mer än förväntat, vilket hindrar spelet från att kännas enformigt innan eftertexterna rullar. Fienderna består av flygande farkoster, kanoner och enstaka utomjordiska tusenfotingar. Antalet fiendetyper är begränsat, men motståndet känns ändå förvånansvärt varierat.

Mellan banorna väljs de uppgraderingar som formar resten av spelomgången. Högre hastighet, kraftfullare missiler och andra förbättringar ger en tydlig progression. Systemet är enkelt och skapar en personlig twist där spelaren avgör skeppets utveckling.

Valen är inte enormt många, men de gör att ingen spelomgång blir den andra lik i kombination med de slumpmässigt utvalda banorna. Nya skepp med unika egenskaper låses upp under spelets gång. Vissa är snabbare medan andra har mer hälsa (HP). Hyperwired briljerar inte med djupa rollspelsmekaniker, det lyckas ge tillräckligt med frihet för att skapa ett ägarskap över spelstilen. Små detaljer gör spelet mer genomtänkt än vad den enkla presentationen först antyder.

Den största besvikelsen är ljudbilden. Efter fjärde banan började jag fundera på om någon glömt resten av soundtracket på en annan rymdstation. I en genre där högt tempo och omspelbarhet är avgörande hade ett större musikaliskt utbud höjt helhetsintrycket. Speciellt under den första timmens introduktion blir den repetitiva musiken utmattande för det psykiska välbefinnandet.

Vapenuppsättningen hade också mått bättre om den hade en större variation. Tre centrala mätare styr hela spelupplevelsen: livsmätaren, ammunitionsmätaren och energimätaren. Liv och ammunition kräver ständigt fokus under striderna, medan energimätaren främst används för att bogsera de insamlade småskeppen. Grundutbudet av färdigheter med möjligheten att kasta förödande bomber och sakta ner tiden är välkomna verktyg i kampen genom banorna.

Uppgraderingarna efter avklarade banor gör visserligen skeppet starkare, själva striderna förändras aldrig särskilt mycket mekaniskt. Efter en stund har spelet visat det mesta av sin arsenal, vilket gör att utvecklingen tappar sin lyskraft.

Den visuella läsbarheten brister stundtals. När skärmen fylls av fiender, projektiler, explosioner, uppgraderingar och egna följeskepp blir det svårt att urskilja händelserna. Intensiteten är uppskattad, men vissa sekvenser blir mer röriga än utmanande. Ibland hängde inte spelet med pågrund av allt som ägde rum på skärmen och jag fann mig själv frågandes om jag hade tryckt på slowmotion eller om det var lagg.

Samtidigt fungerar Hyperwired oerhört bra tack vare kärnmekaniken. Kombinationen av att rensa banor från fiender, leta upp terminalerna och välja skeppets utveckling ger spelet en egen identitet bland andra shoot 'em ups. Det uppfinner inte genren på nytt, Hyperwired sätter istället en tydlig egen prägel.

Hyperwired når aldrig genrens absoluta toppar, men står stadigt på egna ben. Den korta speltiden hindrar konceptet från att bli uttjatat. Spelet kommer inte att skriva om historieböckerna, det vet exakt vad det vill vara. Hyperwired behöver inte mer än en timme för att påminna om varför denna genre fortfarande är omöjlig att tröttna på.