Hyrule Warriors: Age of Imprisonment

Det finns en slags allmän uppfattning om att "rätt" person bör recensera en viss typ av spel. Och visst, att sätta någon som avskyr fotboll på just ett sådant kanske inte är det bästa - även om det ibland kan vara väldigt roligt med ett annat perspektiv. Så, det är väl lika bra att göra bekännelsen med en gång. Jag och Dynasty Warriors-serien är inte bästa vänner. Den typen av actionspel är inte riktigt för mig, helt enkelt. Nu kanske någon nyfiken redan kikat på betyget här nedanför och tänker att det är ett ovanligt högt sådant för att då vara en genre jag, vanligtvis, då inte finner särskilt underhållande. Men det fina nu är ju att jag på lite mer än tolvtusen tecken ju får en chans att förklara varför denna del ändå imponerat stort på mig och varför jag haft så roligt med det.

Hyrule Warriors: Age of Imprisonment börjar med den tidsresa som sker för allas vår prinsessa i Zelda: Tears of the Kingdom. Om man inte spelat Links storslagna äventyr från förrförra året så står denna berättelsen väldigt bra på egna ben. Mycket tack vare många och generöst långa mellansekvenser. Men för min del var mycket av det stora nöjet att se saker i detta som jag då upplevt i Links senaste äventyr. Detta betyder att Constructs, the Depths, flygande öar och givetvis en allsköns skara av karaktärer som skymtade förbi i det senaste huvudspelet i serien här tar en central plats. För den som önskar djupdyka mer i renodlad Zelda-Lore så gör detta ett riktigt bra jobb med just detta. Vi brukar ju populärt kalla det för fan-service och när en Shrine uppenbarar sig under spelets första minuter så är det svårt att inte le. Så fortsätter det sedan vid flertalet tillfällen. Men det skapas även ett djup och en bakgrundshistoria som faktiskt gör ett väldigt bra jobb att både expandera och även lyckas med att berätta något som engagerar.

Den stil på berättelse och de mycket välgjorda mellansekvenser som detta bjuder på önskar jag mig gärna i nästa "riktiga" del av Zelda-serien. Som nu istället under två huvudspel snarare visat upp det via flashbacks och av att vi ska leta upp "minnen" för att få den presenterad. Här borde helt enkelt Nintendo göra som i detta och ge oss något av detta omfång.

I grunden är ju detta ett actionspel av samma slag som resten av Koei Tecmos spel med Warriors i sitt namn. Fast med ett väldigt påtagligt Zelda-skin. Detta betyder att under huven så finns allt man förväntar sig. Det är linjära nivåer att där enorma skaror med fiender attackerar, man byter mellan olika karaktärer och så delas det ut rejält med stryk genom flashiga attacker. Konceptet är helt intakt och även om spelet överraskar med en del riktigt coola nivåer och ögonblick så handlar det allra mesta i detta spel om det som serien alltid handlat om.

Detta var väl också på förhand också det som kändes en aning avskräckande för mig. Jag har kört många av dessa spel men alltid tröttnat några timmar in. Det är ju ingen överdrift att säga att Dynasty Warrior-spelen är ganska repetitiva och upplägget kan upplevas som väldigt enformigt. Så, ger man sig in i detta och förväntar sig något radikalt annorlunda så finns risk för besvikelse. Är man istället medveten om vad som erbjuds och högst troligt också önskar sig just det - så lyckas Age of Imprisonment imponera och underhålla.

Det kan ju då verka rätt märkligt att jag som egentligen inte gillar detta repetitiva Hack and Slash-konceptet ändå haft såpass roligt. Men mycket av anledningen här stavas ju då såklart Zelda - dock inte enbart. När prinsessan vaknar upp i gräset, när Hyrules första kung Rauru och drottning Sonia finner henne - i en sekvens som de som redan spelat Tears of the Kingdom upplevt, så är det en spännande start på en berättelse och en slags fortsättning (fast då givetvis en prequel) till Links kommande äventyr. Hyrule Warriors: Age of Imprisonment lyckas med att berätta en förvånansvärt djup, allvarlig, mörk och välskriven berättelse främst riktad åt den som älskar det här universumet. Mycket vet vi ju om, få saker förvånar eller är kanske direkt överraskande och i grunden är det ju mest en ursäkt ätt få ut våran skara av karaktärer på slagfältet för att dela ut stryk.

Vi bekantar oss då med trion bestående av Zelda, Rauru och Sonia först och det är de vi får styra under de första uppdragen. Alla med sina egna attacker och specialförmågor. Nivåerna består, oftast, av att ta sig till ett mål och så kommer då fiender av olika slag som stora vågor emot en. Det går att fritt byta mellan de karaktärer som finns till förfogande under uppdragen, förutom i början av en nivå när det ska läras hur den fungerar, för att finna sin favorit eller helt enkelt för att de fungerar bäst mot en viss typ av fiende. Det finns två vanliga attacker som fungerar som en slags uppbyggnad av en kombo där det går helt fint att spamma en knapp men där en variation av X och Y fungerar bäst ifall det ska slakta på mer effektivt vis.

Över tid, med ganska generösa mellanrum, så bygger karaktärerna upp kraftiga specialattacker som är specifika för de olika karaktärerna. Till detta finns det också olika batteridrivna Zona-manicker som exempelvis kan spruta eld och is. Det finns även kanoner, raketer och mycket mer i en aldrig sinande ström av föremål att upptäcka. Favoriter av alla dessa attacker binds till de knappar som finns tillgängliga på kontrollen men det går smidigt att byta ut de med några knapptryc - så det kan göras under stridernas gång ifall man märker att någon är mer effektiv eller man bara föredrar en viss typ.

De fiender som anfaller i större skaror besegras snabbt, speciellt eftersom attackerna ofta täcker rätt stora ytor. Men flertalet fiender från det stora galleri som vi framförallt sett i de senaste två Zelda-spelen dyker upp i form av betydligt starkare sådana som tar sin beskärda del att besegra. Utmaningen är dock aldrig särskilt hög och när man fått bra kläm på alla attacker och specialförmågor är det mer en fråga om tid och tålamod att få ner fiendernas hälsa till botten. De större varelserna har också en "break"-punkt och när denna försvinner så går det att göra attacker som gör väldigt mycket skada. På samma vis finns det även "duo"-attacker mellan karaktärerna i tillägg till mycket mer. Så man känner sig nästan aldrig i underläge trots de stora arméerna av fiender som anfaller. Att enkelt kunna skifta mellan de karaktärer som kan kontrolleras gör också det enkelt att hitta sin favorit gällande spelstil och kunna utnyttja de attacker som finns. Allt på ett vis som aldrig känns begränsat eller omständligt.

Något som dock blir aningen tjatigt är att i stort sett samtliga specialattacker har alldeles för långdragna animationer. Alla dessa ska visas upp med en sekvens som visserligen är fräck att kika på första gången, kanske till och med ett gäng gånger efter det - men sedan blir de snabbt rätt tröttsamma och drar ner ett annars väl avvägt flyt. Vissa av dessa är över på några sekunder medan andra är något längre. Eftersom attackerna är så effektiva så vill jag såklart utnyttja dessa när det är dags och det ser jättehäftigt ut när allting exploderar i ljus och fräcka rörelser. Men flertalet sådana här sekvenser borde ha kortats ner eller haft en mer komprimerad version när jag fått se den första gången. Det är en sak att exempelvis en fight mot en boss avslutas med något extra - men att mot en och samma bjässe till fiende se samma sekvens ett antal gånger blir tröttsamt.

Den grafiska stil som återfinns i de två senaste Zelda-spelen går föga överraskande som en röd tråd även genom detta. Förutom att det ibland är lite blekt i färgerna så är det framförallt en sak som imponerar stort här och det är hur bra det flyter. Det kanske kan tyckas märkligt att bli exalterad över sextio stabila bildrutor i dagens läge - men med allt som händer på skärmen så kan jag inte låta bli att ändå vara lycklig över att det faktiskt flyter på så bra. Det finns också en rejäl spelmässig fördel då all action blir betydligt roligare med karaktärer som rör sig smidigt och att det hela tiden känns och upplevs så följsamt. Till och med när effekter som eld tillsammans med en rad andra flashiga attacker och massor av fiender ryms på skärmen så flyter det på fint. Dessutom är texturer på framförallt större fiender väldigt skarpa och en del miljöer ser också fina ut. Om den stil som Breath of the Wild och Tears of the Kingdom bjöd på uppskattades så detta och om inte den grafiken var något för en så lär inte heller detta tilltala en rent visuellt.

Spelets uppdrag sker via en ständigt expanderande karta med många olika platser runtom i Hyrule att besöka. Vid sidan om de som för berättelsen vidare finns det gott om sidouppdrag och det är mycket innehåll som det bjuds på. Det blir dock stundtals lite väl mycket markörer som dyker upp på kartan och en typ av sidouppdrag som kunde skurits ned på är de som handlar om att ge olika typer av förnödenheter till olika utposter. Visst att de ger lite belöningar men dessa kunde hellre funnits att få från de mer traditionella sidouppdragen. Som det är nu så är det mest massa symboler och när de klickas på så förkunnas det exempelvis att "vi vill ha en fisk och lite ved" och bara genom att spela genom huvudberättelsen så fås i stort sett allting av det behövs. Det blir helt enkelt en onödig utfyllnad som då bara stökar till kartan och som ärligt talat inte ger särskilt mycket - dessa belöningar borde legat bakom de andra sidouppdragen istället för dessa simpla.

Det finns mycket överraskningar gällande karaktärer, uppdrag och platser och det hade såklart varit skoj att berätta om en del av dessa. Samtidigt ligger så extremt mycket av tjusningen i detta att upptäcka allting. Även om då denna serie enbart bara handlar om action i en aldrig sinande ström så var det många moment som höjde och varierade upplevelsen - men jag tänker inte avslöja vad och hur. Det är dock under flertalet ögonblick som jag verkligen känt att det spelmässiga växt på mig och höjt spelupplevelsen till något större och bättre över tid. Jag kommer nog aldrig komma ifrån att denna spelseries grundkoncept är lite för repetitiv för egen del. Men här har det ändå under precis rätt ögonblick dykt upp saker som gjort att jag vill spela vidare.

För den som vill uppleva detta tillsammans med någon annan så är det värt att poängtera att ingen online finns. Vilket är synd. Det går utmärkt att spela det i split screen eller lokal-co op (smidigt nog via game share så bara en kopia av det behövs) men det hade givetvis varit fint ifall det hade erbjudits ett onlineläge, också.

Det jag tänker runda av med är att återigen lägga vikt på det Zelda-skin som detta har. Jag har väldigt svårt att tro, hur välgjort det ändå i slutändan är, att jag skulle tycka om detta i närheten lika mycket som jag gjort om det inte var för att det är min favoritserie som är dess yta. Det passar helt enkelt otroligt bra att sammanföra dessa två serier och ja, det har gjorts förr i flertalet delar - men enligt mig aldrig så välgjort som denna gång. Det är så många beståndsdelar i form av hur det behandlar lore, spelets berättelse och hur tekniskt bra det flyter på som klaffar och skapar en så otroligt välgjord helhet.

Det som detta då framförallt lyckades med var att få mig, som då tidigare nämnt egentligen inte alls är särskilt förtjust av denna genre, att hela tiden vilja spela vidare. Jag har insett att denna typ av actionspel är något som jag ofta behöver köra i kortare sittningar snarare än längre sådana. Men det har faktiskt flera gånger skett att jag velat köra "bara lite till" för att se vad det har att bjuda på vidare. Även dess föregångare Hyrule Warriors: Age of Calamity gav jag upp på innan eftertexterna rullade då jag inte riktigt orkade hela vägen fram. Men denna gången skedde inte det. Istället, vid de tillfällen då jag känt att upprepningen blivit lite för påtaglig, så har en liten paus gjort att det känts roligt och spännande att plocka upp det igen efter en stund.

Men allra mest har jag insett att jag faktiskt tyckte det var så fantastiskt underhållande och det är nog den största komplimangen jag i slutändan kan ge det.