Icarian: Kindred Spirits

Jag blir mer och mer övertygad att ett nytt Kid Icarus aldrig kommer. Annars hade aldrig Nintendo tillåtit ett så likartat spel. Med den sorgliga insikten överstökad, låt oss ta en titt på Icarian: Kindred Spirits, ett Wiiware-spel för acceptabla 1000 poäng.

Grabbarna på Over the Top har, liksom Frontier Developments, fattat galoppen med Wiiware. Istället för att försöka göra överlastade spel som Onslaught har de satsat helt rätt. Icarian är enkelt men väldigt fräscht, med en grafikstil som för tankarna till den gamla höjdaren Another World. Jag blir faktiskt ruggigt sugen på en remake av det spelet i samma stil medan jag spelar. Valet att göra grafiken i motljus med praktiskt taget obefintliga texturer är briljant.

Mytens Ikaros försökte fly från Kreta tillsammans med sin far Daedalos med hjälp av vingar, ihopsatta med vax. När han flög för nära solen smälte vaxet och Ikaros störtade. Icarian bjuder på en lite annan tolkning, snyggt berättad på typiska grekiska urnor i spelets intro. Ikaros flög så högt att han nådde Olympen, där han träffade Nyx, som genast förälskade sig i honom. När sedan titanen Helios, som styr solen, bestämmer sig för att utplåna allt liv är Ikaros och hans vingar det första i hans väg. Nyx ger sig därmed ut på äventyr för att försöka rädda sin störtade älskade, och gärna världen i förbifarten.

I grunden rör det sig om ett regelrätt plattformsspel, och hjältinnan Nyx rör sig mer eller mindre som Kid Icarus i Super Smash Bros Brawl. Det är inte direkt någon exakt precision, men med hjälp av ett antal vingslag går det att placera sig rätt väl ändå. Nyx kan också glidflyga i brist på annat, och med hjälp av allt detta går det att manövrera på ett kreativt och roligt sätt.

Nyx är som karaktär betraktat väldigt svag och har inga direkta fysiska förmågor (förutom att kunna knuffa tio tons stenblock, något man absolut måste kunna för att få bli spelhjälte). Istället är det de olika gudarna som bistår med olika förmågor. Absolut viktigast är Zeus pekfinger, som representeras av din Wii-pekare. Betyder det att du är Zeus? Nåväl. Med det kan man manipulera omgivningen, som ofta är uppbyggd av lösa grekiska ruindelar som kan slängas runt. Tidigt i spelet måste man också plocka eldklot ur vägen och använda dem mot olika fiender, men senare får man också direkt tillgång till Zeus blixtar för att spränga bort allt som rör sig.

Trots en mer eller mindre statisk bakgrund och ett extremt litet utbud av fiender lyckas Icarian vara ganska varierat. Med några undantag är pusslen lagom kluriga och man får ofta tänka till lite extra, samtidigt som spelet ofta växlar tempo och blir ordentligt hektiskt.

Det jag inte gillar är att bandesignen ibland inte är helt genomtänkt. Man kan ibland slappa sig genom flera partier för att sedan hamna i någon direktdödande fälla och sedan få göra om halva banan. Utmaning är bra, men låt mig för sjutton slippa göra om det som inte är utmanande. Det känns också som att spelet tappar lite finess framåt slutet då de flesta problem bara löses med våld istället för det eleganta plattformspysslandet tidigare. Sen är spelet också ganska kort, vilket å andra sidan kan accepteras när det bara handlar om en hundring.

Icarian känns helt enkelt som ett gediget plattformsspel med några små brister. Problemet är väl snarast att det släpps på en nerladdningstjänst som är proppad med tjugo år av gedigna plattformsspel om man inte just tänker utnyttja pekfunktionen. Men om du gillade kombinationen av hoppande och Wiimote-pysslande i både Lost Winds och Super Mario Galaxy är det här ett klokt val.