Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs

Att isarna smälter är inte ett problem som bara vi i våran tid har upplevt. Nu vet vi inte riktigt säkert vad dagens globala uppvärmning kommer att medföra för problem, det kan vi bara spekulera i. Förhoppningsvis så blir det inte lika dramatiskt som för Scrat och gänget, då en helt ny värld fylld med blodtörstiga jätteödlor öppnade upp.

Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs är ett plattformsäventyr som påminner mycket om Madagascar: Escape 2 Africa. Den huvudsakliga spelbarheten består av simpelt plattformshoppande och samlande, för att då och då bryta av med minispel. Variationen i sig är god. Jag rycker upp stubbar, jagar förhistoriska antiloper, blir jagad av en ännu mer förhistorisk T-rex, rullar ner jätteägg för berg och piskar köttätande växter. Men när variationens innehåll falerar i kvalité och underhållningsvärde så spelar det som ingen roll. Det här är tyvärr ett sådant fall.

Sid rivstartar spelet med att samla frukt och kristaller i en snötäckt värld. Frukten använder man till att låsa upp nya saker, såsom extramaterial och nya spellägen i multiplayer. De tre första kristallerna man hittar är presenter till den gravida Ellie. Inte för att det egentligen behövs någon introduktionsnivå, då spelet från första början är lekande lätt, men att samla kristaller till en gravid mammut är ju trevligt i sig.

Man får lära sig att hoppa och slåss. Sid är som sagt en ganska flamsig sengångare, så hans slagkombinationer är föga imponerande. Det gör dock inte så mycket, då fienderna är klena och stryker med efter ett par lätta örfilar. Pepprar man tillräckligt mycket på attackknappen så gör Sid en snurrvariant. Det finns även en luftattack där Sid drämmer ner sig själv i backen med dunder och brak. Alla slag sköts med samma knapp, så möjligheten till kombinationer är ytterst begränsad.

Det, plus att spelet alltid visar hur man ska tackla ett hinder eller ett problem, gör detta till en ganska monoton och intelligensbefriad upplevelse. Jag vill inte gå så långt att säga att spelet dumförklarar målgruppen, men kids i sjuårsåldern kan bättre. De behöver inte bli hållna i handen. När jag var i samma ålder hade jag varvat Super Mario World och löst co-op-baserade problem i Goof Troop till Super Nintendo. Det var nog mycket mer givande för mig då, än vad Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs är för dagens barn.

Det blir lite bättre när jag får styra den sabeltandade ekorren Scrat. Spelet skiftar då från tre till två och en halv dimension, och förvandlas till en sidscrollande plattformshoppare av klassiskt snitt. Det lyckas dock aldrig roa på riktigt, och innan jag vet ordet av så kastar spelet in mig i tre dimensioner igen.

Sid har nu försvunnit, och istället styr jag vässlan Buck, en ny stjärna på himlen. Rörelsemönstret är densamma med skillnaden att Buck slår med en piska istället, på bästa Castlevania-manér. Lite mer actionbetonat, men fortfarande med stora portioner trist samlande och busenkelt plattformshoppande. Bandesignen bjuder aldrig riktigt upp till dans.

Flerspelarlägena är ganska talrika, och inte speciellt överraskande är samtliga hafsigt hopslängda över en eftermiddag. Åtminstone känns det så. Eller vad sägs som lite "ödleskytte" eller "följa sengångaren"? Alla spellägen är enkla varianter av minispel vi sett många gånger förut, inte minst i flashformat på Internet.

Spelet bygger såklart på den bioaktuella filmen med samma namn, och nivåerna och miljöerna är baserade på sin förlaga. Det är snöklädda landskap och halvdana försök till djungler som gäller. Bortsett från med näppe godkända karaktärsmodeller så är grafiken ganska usel, snällt sagt. Visst är det färgglatt. Tråkiga texturer, kantiga landskap och avsaknad av detaljer imponerar dock inte. Inte idag och inte för tre år sedan. Spelet är nästan så långt från filmen grafikmässigt som man bara kan komma.

Ice Age som film är rolig. Jag är sådär lagom barnsligt förtjust i datoranimerade rullar om lustiga djur fylld med rapp dialog och situationskomik. Madagascar, Shrek, Hitta Nemo, Ratatouille. You name it. Spelen som krängs i samband med filmerna är jag däremot inte speciellt glad i av en uppenbar anledning: De är helt enkelt inte särskilt bra. För låt oss vara ärliga. I nio fall av tio är det produkter som släpps som pliktskyldigast för att mjölka varumärket i fråga. Lite så känns även detta.

Kung Fu Panda i spelform är faktiskt ganska okej. Men spelversionerna av Madagascar, Shrek och resten av högen är bara dåliga köp, rakt av. Hit sällar sig även Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs. Spel som föräldrar ändå så enträget köper till sina barn, för att karaktärerna de håller så kära pryder omslaget.

Och att få styra sina favoritdjur från istiden ska väl även vara den enda egentliga anledningen till att inhandla Ice Age 3: Dawn of the Dinosaurs. För som spel är det bara finesslöst och jämndåligt - en långdragen gäspning och pengar i sjön. Inte ens dialogen eller humorn lyckas leverera då skämten i många fall känns krystade eller bara dåligt översatta i den svenska versionen (ja, alla pratar svenska).

Se möjligen biofilmen, men nöj dig där.