Insurgency: Sandstorm

Grabbarna bakom spelserien Insurgency har inte haft den enklaste vägen till framgång. Allt började med Half-Life 2-modden Insurgency: Modern Infantry Combat som utvecklades av det som på den tiden var ett gäng glada amatörer och släpptes i ett ofärdigt skick proppat med jobbiga buggar. Modden blev snabbt populär tack vare realismen och allt detaljarbete som lagts på spelet vapenarsenal. Det var efter detta som moddaren Jeremy Blum (som på egen hand utvecklade Unreal Tournament 2004-modden Red Orchestra: Combined Arms, också) samt före detta militärbefälhavaren och strategen Andrew Spearin grundade studion New World Interactive och bad fansen om en slant via Kickstarter för att kunna utveckla en fullfjädrad uppföljare till Insurgency: Modern Infantry Combat. Blum och Spearin bad om ynka 1,4 miljoner kronor via crowdfunding men lyckades knappt håva in hälften av den summan vilket gjorde att det tog tid, kraft och tålamod för att de skulle lyckas färdigställa Insurgency som via Valves "Steam Early Access" drog in tillräckligt med pengar för att New World Interactive skulle kunna färdigställa titeln som släpptes 2014 till många fans stora glädje.

Insurgency var ett bra spel. Stundtals suveränt tack vare taktiskt finurlig grundmekanik, krävande upplägg, lysande ljudbild och fantastiskt realistisk vapenkänsla. Nu är New World Interactive tillbaka efter fyra års utveckling av det tredje Insurgency-spelet och under cirka tre veckor har jag tillbringat oförskämda mängder tid med vad jag anser vara ett av årets överlägset bästa spel. Insurgency: Sandstorm innehåller tre stycken spellägen. Push, Firefight och Skirmish skiljer sig väldigt lite åt och går alla ut på att två stycken lag (terrorister vs säkerhetspoliser) kämpar om tre stycken punkter på varje karta som måste intas och sedan naturligtvis försvaras. Alla som lirat Halo, Counter-Strike, Battlefield eller Call of Duty de senaste tio åren kommer naturligtvis att känna sig hemma i dessa upplägg redan från första sekund och för en gammal actiontorsk som undertecknad uppskattar jag väldigt mycket att Insurgency: Sandstorm känns avskalat och gammaldags. Glöm "capture the flag", "battle royale" eller allt vad perks och badges heter. Här handlar det om belöningen i att bara nyttja sina intränade skillz för att klå motståndarlaget.

Precis som i det förra spelet ligger fokus på taktisk realism och på flera sätt är Insurgency: Sandstorm ett av de mest kompromisslösa multiplayerspel jag testat sedan Arma III. Banorna är invecklade sett till hur de designats och sett till hur arkitekturen ter sig och tempot är skyhögt. Att kalla matcherna för "intensiva" vore en underdrift då det ibland känns lite som om att slunga ned hjärnan i en matberedare och fräsa på fullt ös än att lira en helt vanlig firefight-match i Insurgency: Sandstorm.

En stor del av varför det här spelet är så intensivt, utmanande, belönande och framförallt beroendeframkallande stavas vapenkänslan. New World Interactive är utan tvekan bäst i spelvärlden på att bygga realistiska krutpåkar som inte bara ser ut som de verkliga förlagorna och låter exakt som de verkliga vapnen gör, men även känns bättre än i stort sett varenda actionspel genom alla tider. Och detta är naturligtvis ingen enkel match. Bungies Jason Jones pratade mycket om den delikata, svåra biten av att skapa en belönande och framförallt tillfredsställande vapenkänsla när de först utvecklade Halo. Om hur teamet arbetade i månader på att det bara, utan fiender eller objekt att panga på, skulle vara tillräckligt roligt att enbart avfyra vapnen i Master Chiefs första rymdresa, för att i och med detta kunna förlita sig på att hur eldstriden i fråga ser ut - kommer spelaren alltid ha roligt tack vare vapnen och hur de känns i händerna. Även om Halo och New World Interactives senaste spel skiljer sig lika mycket som Ratchet & Clank och Hitman, märks det tydligt att studion här har arbetat efter exakt samma typ av grundtänk. För i New World Interactive är det snorroligt att bara avfyra sitt vapen rätt in i en vägg. Alla vapen, dessutom, vilket jag absolut inte kan säga om exempelvis Call of Duty eller Battlefield. Och i kombination med att det finns mängder och åter mängder av möjligheter att uppgradera och utrusta sitt vapen med allt från andra kolvar till specialmagasin, sikten och ljuddämpare - är det ingen överdrift att kalla detta spelet för det mumsigaste vapenskåpet jag grävt i.

Eldstriderna i Insurgency: Sandstorm är kaotiska och det krävs träning för att kunna behålla något slags lugn när det hettar till. Under mina första fem timmar blev jag så exalterad av själva åsynen av en förbipasserande fiende och mitt vapens förmåga att vibrera, slamra, smälla och skaka att jag i omgångar inte lyckades pricka det jag sköt på. För här går det fort. En eldstrid kan vara slut på någon ynka sekund om du riktar in dina tre första kulor riktigt snyggt. Att använda automateld är bara att glömma för precis som i verkligheten har man då en spridning av kulorna som liknar slarviga väggmålningar. Detta tillsammans med detaljer som rekylen och hur man själv rör sig, gör Insurgency: Sandstorm till ett spel som jag tror i mångt och mycket är mer verklighetstroget än självaste Arma III, som under en längre tid kallats för världens mest realistiska actionspel.

En annan del av denna titel som gör det mer realistiskt och gör att det ger en bättre känsla av verklighetstrogen krigföring i tätbebyggda miljöer, är den överlägsna artificiell intelligens som Insurgency: Sandstorm utvecklat. I exempelvis Arma III pendlar den artificiella intelligensen mellan världens smartaste 1000-meters-prickskyttar som prickar en mellan ögonen på första försöket till rena rama zombiefienderna som knappt märker att man promenerar förbi framför dem. I Sandstorm beter sig både de datorstyrda medspelarna (om du nu lirar med bots) samt motståndarna på ett klar mer verklighetstroget och dynamiskt konsekvent sätt som gör att det inte alls krävs mänskligt motstånd för att ha riktigt roligt med Insurgency: Sandstorm.

Till skillnad från föregångaren (som baserades på Valves Source-motor) har New World Interactive den här gången arbetat med Unreal Engine 4 som naturligtvis innebär att detta är ett mycket, mycket snyggare spel. Visst, Insurgency: Sandstorm kan aldrig konkurrera med exempelvis Battlefield V men det är ju heller aldrig meningen då detta, likt Arma III, är ett spel där allt handlar om realism. Grafiken är därför sådär simulatormysigt städad och ibland lite platt sett till ljuseffekter men det är fortfarande snyggt. Särskilt inomhusmiljöerna är läckra och vapnen ser oförskämt bra ut precis som granatexplosionerna.

Insurgency: Sandstorm är realistiskt, krävande och ofta skoningslöst. Samtidigt har utvecklarna lyckats skapa en känsla av superunderhållande kaos och en oförutsägbarhet som få simulatordoftande actionspel som detta (Operation Flashpoint och Arma, exempelvis) någonsin närmar sig. Jag satt vid ett ögonblick exempelvis hukad bakom en bil medan en av terroristerna lade ned kulspruteeld mot mitt skydd via en stativmonterad, grovkalibrig historia. Detta för att hans två medspelare skulle kunna flankera mig. Medan jag satt där, och väntade på att snart bli dödad pangade en av mina lagkamrater iväg en bazooka-raket från ett fönster i huset bakom mig, som inte bara sprängde bilen som den stativmonterade kulsprutan satt monterad på vilket även gjorde att hans flankerade kumpaner brann upp i ett gigantiskt moln av eld, allt medan jag sneglade på händelsen genom bakrutan på bilen som jag satt gömd bakom. Och även om detta kanske inte hör till vanligheterna säger det absolut något om Insurgency: Sandstorm som till skillnad från exempelvis Counter-Strike eller Arma III känns mer... Mer kaosartat och därmed mer underhållande.

Det absolut bästa med detta spel är dock tveklöst ljudbilden. Visst, rent akustiskt är det hutlöst svårt att slå Battlefield V just nu men vapnen i Insurgency: Sandstorm låter i stort sett bättre än allt jag hört i spelväg i hela mitt liv. Det finns en mekanisk tyngd och en krutsmäll-boom vid avfyrning som jag har blivit svårt beroende av. Som jag nämnde tidigare är det roligt att bara panga ett helt magasin med 30+ bulor in i en tegelvägg i det här spelet och detta har mycket med det perverst välgjorda vapenljuden att göra.

Om du gillar Counter-Strike, Arma, Operation Flashpoint eller Battlefield och söker efter en avskalat kaosartad och belönande taktisk/realistisk actionupplevelse - Är Insurgency: Sandstorm definitivt ett spel för dig. Jag skulle kunna gnälla lite på det faktum att vissa texturer laddar in lie väl långsamt eller att det endast finns tre stycken spellägen som alla påminner väldigt mycket om varandra, men det tänker jag inte göra. Istället vill jag avsluta detta recension med att klargöra att detta är mitt favoritspel i actiongenren under 2018. Så bra är det. Fantastiskt bra.