Vi vet såklart alla att det finns väldigt gott om zombiespel av alla slag där ute på butikshyllorna, men på något sätt fortsätter de inte bara att fascinera oss, utan är helt klart effektiva för att ge en ram för bra berättande. I spelvärlden har de otaliga gånger bevisat att de också skapar spännande spelstruktur, och det är också sant i Into the Dead: Our Darkest Days. Många av aspekterna som utgör Into the Dead: Our Darkest Days har jag stött på tidigare, men det är här remixat till en sådan grad att de bildar en ganska effektiv zombieupplevelse utan plats för stora överraskningar. Men genom fantastisk grafik och fokus på överlevnad får Into the Dead det nödvändiga djupet som jag först trodde saknas. Into the Dead är en sidoskrollande 2D-spel där du väljer några överlevande för att bilda ryggraden i din egen typ av koloni, som gradvis expanderar med tiden. Fast i Walton, Texas, en fiktiv stad som har stängts helt efter zombieepidemin, är det upp till dig att underhålla din bas, försörja dina överlevandes grundläggande behov samtidigt som du utforskar specifika mål i Walton för att samla resurser, hitta vapen och upprätthålla en levnadsstandard samtidigt som du letar efter en väg ut.
En 2D-mix mellan State of Decay och The Last of Us? Ja tack..
Till att börja med väljer man som sagt bara två överlevande, där i basen är det vettigt att ha en hemma, antingen för att återhämta sig eller för att till exempel upprätthålla barrikader eller göra någon form av centraliserad uppgradering. Den andra väljer ett mål i Walton, från en ständigt expanderande karta, för att utforska och plundra resurser. Into the Dead är ett förvånansvärt detaljerat spel rent grafiskt, och oavsett om det är den svaga ljuskäglan från din ficklampa i det annars ogenomträngliga mörkret på en övergiven bensinstation, eller dammet som hänger i luften när du får syn på en zombie som rör sig på golvet ovanför dig, gör Into the Dead allt för att skapa en uppslukande skräckupplevelse. I ögonblicksbilden finns det bekanta men effektiva upplägg också. Det finns stealth-gameplay här som tillåter omedelbara kills i vissa situationer, det finns ett rudimentär men effektivt craftingsystem där du uppenbarligen har alldeles för lite lagerutrymme för att ta med dig allt du vill ta med dig tillbaka, men som alla kan användas för meningsfulla uppgraderingar av din bas, och striderna utgörs av tunga slag med en klubba, en gitarr, eller vad du än hittar.
Miljöerna är brutalt väldesignade.
Problemet är att medan alla dessa individuella system fungerar, infinner sig känslan av upprepning relativt snabbt. 2D-perspektivet och basbyggnaden är lånat från This War of Mine, konceptet med fruktansvärda konsekvenser för den enskilda överlevande om ett problem skulle uppstå kommer från State of Decay, och hela zombieepidemin är ett så välbekant motiv att det finns väldigt lite utrymme för riktiga överraskningar. Naturligtvis utökar du dina möjligheter när fler överlevande anländer, och utvecklaren PikPok ska berömmas för deras relativt öppna men subtila sätt att expandera spelupplevelsen. Men varje gång Hector bygger om barrikaderna och du flyr med tillräckligt med tejp, golvbrädor och skruvar för att överleva en dag till, inser du att i den aktuella versionen av Into the Dead: Our Darkest Days finns det inte mycket mer.
Atmosfären är dränkt i retromysig 80-talskänsla och snygga VHS-bildfilter.
Det är inte så att spelet saknar funktioner, men på det sätt som slingan är uppbyggd för närvarande så är man så utsatt för de olika aspekterna av den här slingan att det snabbt blir en smula enformigt. Naturligtvis, när kärnelementen som stridssystemet, uppgraderingssystemet och till och med överlevnadsmekaniken verkar ganska finjusterade i skrivande stund, är det lätt att rekommendera Into the Dead till zombieentusiaster. Det är välkonstruerat, svårt, tungt, mörkt och väldigt utmanande. Som det ser ut är Into the Dead: Our Darkest Days en fantastisk grund för PikPok att bygga vidare på, och det estetiska, 80-talsatmosfären och ljudbilden är enkel att tycka om.