Om man ska prata favoritgenrer så ligger helt klart rougelike-genren där uppe i toppen och skvalpar för mig. Jag har avverkat fler spel inom den kategorin än någon annan, skulle jag tro. Därför är det rätt lätt för mig att se om nya rougelikes bjuder på något nytt eller om det bara är ännu ett spel i mängden. Into the Restless Ruins blandar och ger lite på den fronten, men gör det mestadels riktigt bra.
Into the Restless Ruins unika ingrediens är att man själv skapar sin dungeon. På samma sätt som Slay the Spire har kort med olika attacker har Into the Restless Ruins kort med olika typer av rum som du kan placera ut för att ta dig till de ställen på kartan som låser upp nya delar av världen. Rummen har dessutom olika förmågor - det kan till exempel handla om ett rum som fyller på ditt liv, ett rum som ökar skadan på dina attacker eller rum som gör att du får fler poäng att handla mer eller dyrare rum för i nästa runda.
Fightas mot jättestor elak fladdermus? Det tackar man inte nej till.
Din uppgift är att ta dig till slutbossen, en slags vakt som har ställt till det för The Maiden (som är din uppdragsgivare) och när du gjort det låser du upp nästa bana. Det finns totalt sex olika banor att låsa upp och allesammans har olika layouts som förändrar strategin bakom hur du ska lägga ut dina rum. The Maiden och alla andra karaktärer man stöter på i Into the Restless Ruins är hämtade ur den skotska mytologin. Hen Wife och The Wulver är andra karaktärer man stöter på där Hen Wife låter dig uppgradera rummen och Wulver ger dig olika fördelar under dina runs. Mycket till story finns egentligen inte, men det lilla som finns sätter stämningen rätt bra. Om man vill kan man till och med spela hela spelet i skotsk gaeliska istället för engelska.
Nu är det ju inte bara att slänga ut rummen på kartan och förvänta sig att man ska kunna springa runt hur man vill helt befriad från bekymmer. Först och främst innehåller din dungeon en jäkla massa monster som man måste ta hand om. Sen har vi facklan som sakta men säkert brinner ut och gör att mörkret omsluter dig. För att förhindra att facklan släcks finns det rum som gör att man kan ge facklan en skjuts som gör att den brinner lite till. Dessa måste därför placeras ut strategiskt så att du kan hålla ljuset tänt under både vägen fram till ditt mål för dagen och tillbaka till din exit-portal.
Det är tydligt att Ant Workshop dels har dragit inspiration från Slay the Spire och dessutom en hel del från Vampire Survivors. Om du misslyckas med runs och dör kommer du till slut bestraffas genom att spelet ger dig kort med förbannelser. Går det bra för dig så kommer du bli belönad genom kort som ger dig en rejäl skjuts istället. Du får dessutom möjlighet att lägga till olika "cantrips" som antingen försvårar eller underlättar nästa gång du startar en bana. Dessa låser du upp under tiden du spelar Into the Restless Ruins och det finns ungefär 40 stycken men du är begränsad till att använda högst fyra stycken samtidigt. Hela deckbuilding-aspekten är väldigt lik Slay the Spire och det är inte på något sätt en negativ punkt, tvärtom. När det kommer till Vampire Survivors och hur de tagit idéer därifrån är jag lite mer tveksam, tyvärr.
Nej, förbaskat också... du har fått ett dåligt kort som du måste spela ut.
Grejen är att man inte trycker på några knappar för att attackera fienderna. Det gör spelet automatiskt, precis som i Vampire Survivors. Och faktumet att korridorerna fylls till bredden av dem emellanåt gör att parallellerna till Vampire Survivors blir ännu starkare. Into the Restless Ruins är någon slags mix mellan en rouge like-deckbuilder och en horde survivor. Men här blir det inte lika belönande som i kungen av horde survivors, Vampire Survivor, utan det känns väldigt futtigt och tamt hela tiden. Det finns ingen tyngd i attackerna och man springer bara runt och tittar på medan fienderna sakta men säkert försvinner för att man attackerat dem. Man låser visserligen upp nya vapen under tiden man spelar men problemet kvarstår dock och striderna känns uddlösa och tråkiga. Slutbossarna bjuder på lite mer variation i alla fall. Där måste du undvika attacker och röra dig smart för att inte stupa tidigt.
Into the Restless Ruins bjuder på riktigt fin musik. En slags fusion mellan klassisk bit-pop som tjusar med fluenser från skotsk folkmusik. Medan musiken är en fullpoängare blandar och ger grafiken en del. Det är en ganska enkel pixelgrafik det handlar om, som absolut funkar och är snygg att kolla på så länge man inte synar den i sömmarna. Ett problem som man ofta stöter på i spel med pixelgrafik är att utvecklarna har förstorat karaktärer utan att ge dem tillräcklig pixeldensitet för att funka i spelet - så är det även här där Hen Wife och Wulver ser rätt taskiga ut. Men allt som allt skulle jag säga att det är snyggt, men helheten dras ned av slarvfel som lätt skulle kunna justeras.
Det gäller att planera placeringen av rummen ordentligt så att det inte ställer till det för dig.
Into the Restless Ruins bjuder faktiskt på något nytt och fräscht som bidrar till att berika den älskade rougelike-genren. Även om det lånar friskt från andra rougelike-giganter har Ant Workshop verkligen lånat från rätt ställen och skapat något unikt som är väldigt beroendeframkallande och bjuder på ett sinnessjukt stort omspelningsvärde. Jag hade önskat mer tyngd i striderna, framförallt, och grafiken haltar på sina ställen men allt som allt är Into the Restless Ruins ett mycket bra spel. Så ut och bygg din egen dungeon nu.