Invincible VS

När man betänker hur berättelsen i Invincible är upplagd, passar den faktiskt ganska naturligt formatet för ett fightingspel. I serierna, och till och med i den animerade serien som är baserad på det skriftliga källmaterialet, ser vi rutinmässigt kända hjältar och karaktärer slåss mot varandra i extravaganta scenografier, kaotiska och kolossala händelser som slår världen i bitar och i huvudsak leder till en gudar bland människor-situation. Det finns en frekvent prövning av styrka, en ständig uppsättning strider där vi ser de olika fraktionerna i strid med varandra, och det är på grund av detta som Invincible, lite som DC och Marvel, är perfekt för fighting-, och mer specifikt tag-slagsmåls-formatet. Men bara för att det i teorin passar perfekt formeln, hur står det sig egentligen i praktiken? Som en del av Gamescom fick jag chansen att testa spelet, med den exekutiva producenten Mike Willette (tidigare känd för att ha arbetat med Killer Instinct-serien) på plats för att guida mig genom några av de unika och mer invecklade systemen och mekanikerna.

Innan jag går in på dessa, låt mig dock bara konstatera att temat och stilen i Invincible-världen har fångats perfekt här. Karaktärerna är autentiska, delvis tack vare att man använder samma röstskådespelare från den animerade serien, och nivådesignen och sättet man kan krossa nivåns bakgrund i bitar genom att landa stora attacker innebär att det gudomliga temat för dessa individer bevaras. Och det gäller även våldet och brutaliteten. Invincible må ha en ganska lätt och livfull animationsstil och färgpalett, men den är väldigt blodig och hänsynslös, och det är vad vi ser i spelet när karaktärer blir blodiga och brutna, och slutligen avrättade när de träffas av dödsliknande rörelser. Det är inte alls på samma nivå som säg Mortal Kombat, men lemmar kan sprängas av, huvuden poppas som druvor och ben krossas som ett helt normalt beteende. Hur som helst, för att gå vidare till själva spelupplägget, har Quarter Up speglat andra fightingspel genom att erbjuda ett system som är lätt att lära sig för nykomlingar och de som är mindre bekanta med genren, men som kombineras med mycket invecklade och djupa system som de allra bästa kommer att kunna utnyttja på ett bra sätt.

I huvudsak finns de typiska lätta och tunga slagen närvarande, det finns tvådimensionell rörelse i de horisontella och vertikala planen, du kan undvika, blockera, hoppa och huka dig, och kombinera dessa med andra enkla rörelser för lite mer komplexa förmågor, och kan naturligtvis enkelt byta mellan de tre karaktärerna i ditt lag samtidigt. För att bygga vidare på dessa finns en rad förmågor och rörelser som måste tajmas till perfektion för att se största möjliga effekt. Du kan i huvudsak parera attacker, byta till i sista stund för att få en snabb överraskningsattack eller för att bryta en motståndares kombination på dig, och sedan kan du bygga vidare på dessa mekaniker ytterligare genom att kontra alla kontringar som du eller någon försöker på dig, vilket leder till finter och trick som ständigt kommer att hålla dig på tårna. Det är snabbt och utmanande, men oerhört givande och erbjuder en bra balans mellan enkla mekaniker och invecklade och tuffa system som, när de besegras, kommer att göra dig till en värdig motståndare till och med Thragg.

Min smak av Invincible VS bevisade att det här spelet kommer att kräva en hel del lärande för att bemästra, särskilt när man lägger till dynamiken i teamkonstruktionen. Nej, vi pratar inte om att bygga en trio på samma sätt som man väljer karaktärer för en MOBA, till exempel, men man bör ha en viss balans i vilka hjältar/skurkar man väljer, eftersom Rex Splode och Atom Eve är karaktärer med bättre avstånd medan Invincible och Battle Beast föredrar att komma nära och personligt och att knäcka skallar med sina nävar eller sin klubba, för det senare fallet. Det finns en viss grad av överlappning i karaktärskategorierna, där Omni-Man har en distansattack i sin utrustning, men poängen är att om du spelar som Bulletproof bör du inte förvänta dig att utmanövrera Rex Splode på avstånd. Annars, ur ett spelperspektiv, finns det några ytterligare invecklade mekaniker som används i Invincible VS, inklusive staplar som i huvudsak är uthållighetsliknande system för dina taggmekaniker. Tagga in och ut för ofta, eller använd combo breaker-rörelser och liknande för ofta, och du kommer inte att kunna använda dem igen förrän du har byggt upp stapeln igen genom att stå emot i strid. Detta är ett viktigt system att hantera eftersom du ständigt vill byta ut dina karaktärer för att ge de taggade individerna tid att vila och återhämta sig lite hälsa (i begränsad utsträckning). Återigen handlar det om balans och att använda de många system som spelet presenterar för maximal effekt, något som inte översätts till den episka funktionen för att byta banor, där du en gång per match (återigen, inte en gång per spelare, en gång per match) kan landa en episk attack och faktiskt ändra banan där striden hålls. På Invincible-sättet är detta vanligtvis ett mycket våldsamt drag.

I en era där tagslagsmål är mindre vanliga, men så småningom kommer att bli mer populära tack vare Marvel Tokon: Fighting Souls år 2026 också, ser Invincible VS ut att vara ett ganska fräscht tillskott till genren. Det är skoningslöst och snabbt, utmanande men ändå responsivt och roligt, det är allt man kan önska sig av ett Invincible-fightingspel. Det stora testet blir hur de bästa spelarna runt om i världen anpassar sig till spelet och utsätter det för provspel, eftersom vi alla vet att en bestämd åsikt om ett fightingspel bara kan utvecklas efter timmar och åter timmar av rigorösa tester och övning. Ändå är jag nyfiken just nu och kan inte vänta med att se mer, särskilt om Allen the Alien så småningom läggs till...