Iron Man

I Sverige har Iron Man fört en tynande tillvaro. För länge sedan gavs han under namnet Järnmannen och sporadiskt har vi kunnat se honom gästspela i tidningar som Marvels universum, Mega Marvel och någon enstaka Spindelmannen. Men Iron Man har en lång och rik historia och mannen bakom masken, Tony Stark, drabbades av den hemska olycka som fick honom att bygga den säregna rustningen redan 1963.

Men även om Iron Man tills nu varit rätt okänd lär det bli ändring på det nu när Iron Man-filmen kommit till Sverige, en verklig storsatsning som självfallet följs av filmlicensspel. Sistnämnda är något som brukar ge många spelare stora skälvan, men faktum är att det genom åren funnits åtskilliga bra sådana som Goldeneye 007 och såklart The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay. Tyvärr har det även funnits en hel del fasansfulla, och speciellt sådana med superhjältar brukar vara extra otäcka.

Minns med obehag spel som Robocop, nästan allt med gamle Stålmannen och såklart praktpekoralet Catwoman. Och det är i detta fruktansvärda sällskap vi hittar Iron Man, för den röd/guldfärgade superhjälten har begåvats med ett spel så uselt att det svider i hornhinnorna bara av att titta på det. Ett spel som har alla tekniska missar hos Nintendo 64-spel kombinerat med tredimensionella polygonmodeller som hämtade från valfritt N-Gage-spel.

Det är nästan en utmaning att förklara allt som gått snett med Iron Man men spelet följer filmen ganska slaviskt, dock utan att någonsin använda sig av filmsekvenser utan genom att berätta den genom hoppiga, knastriga, gryniga och fullständigt svinfula datorrenderade sekvenser som ger känslan av att Iron Man är något man hittat längst ned i en reaback bland gamla Playstation-spel.

Själva spelet mest av ett idogt skjutande där en näst intill oanimerad Iron Man liksom svävar omkring over grå/bruna landskap fyllda med tristess. Redan efter femton minuter är jag trött i Wii-armarna av alla nödlösningar där man behöver skaka nunchuks för att välta bilar och göra diverse märkliga rörelser med händerna som inte på något vis liknar det som sker på skärmen.

Samtidigt kommer det sporadisk stendumma fiender och ställer sig i min skottlinje så jag får peppra dem fulla med bly. De liksom bara står där de är men kan dyka upp till synes överallt och på trånga ytor är det näst intill omöjligt att fatta vem som egentligen beskjuter mig och var denne står. Något det känns som att utvecklarna vet om eftersom det gjort Iron Man oerhört stark och man tål rejält med stryk för att kompensera det faktum att spelkontrollen är så katastrofal.

Överhuvudtaget är Iron Man mest fyllt med dumheter av alla slag. Eller pussel som utvecklarna föredrar att kalla dem. Jag brister ofrivilligt ut i gapskratt när jag ska befria gisslan bakom ett fängelsegaller som har så glest mellan pinnarna att de kunde ha rymt när de ville. Hur jag får ut dem? Ja, inte är det med råstyrka eller nycklar i alla fall. Nej, jag står istället med Iron Mans inbyggda minigun och pepprar rakt mot detta glesa galler medan gisslan bakom nyfiket tittar på vad som händer utan att träffas av kulorna, innan dörren plötsligt upplöses i atomer när jag skjutit nog.

Komik på hög nivå för mig som fått spela Iron Man gratis. En oerhörd tragedi för den arme sate som någonsin råkar betala fullpris för den här horrören till spel. Iron Man är verkligen filmlicensspel när det är som absolut sämst. Det är dåligt gjort, fullt av buggar (jag fick vid ett tillfälle gå under marken och hamnade en gång inuti en boss utan att kunna ta mig ut) och har en usel och ogenomtänkt spelkontroll. Det enda som får mig på gott humör är de första minuterarna i spelet då jag får blåsa ut lite fiender till tonerna av Black Sabbaths klassiker Iron Man från 1970. Minus denna lilla stund är resten katastrof och Catwoman har fått sig en jämlike.