Jagged Alliance 3

Jagged Alliance 3 är ett exempel på ett spel som fäller dig, sparkar på dig när du ligger och lämnar en armerad granat vid din livlösa kropp. Du intar rollen som en chef över en internationell legoknektsstyrka. Ditt mål är att lokalisera och rädda ledaren över en påhittad stat. Din resa tar dig mellan djunglernas kanopier mellan öar och kontinenter. Ditt huvudmål är att lokalisera och rädda statens försvunne ledare. På vägen kommer du däremot att mörda folk, ta över diamantgruvor och vara allmänt otrevlig.

När jag inledningsvis skrev att spelet är lite som att få ett slag i ansiktet är det på både bra och mindre bra grunder. Jag gillade verkligen tvåan och trean följer i samma fotspår. Om du tyckte att Xcom var lite övermäktigt är detta ett kliv upp. Fler modifikationer påverkar om skott landar och du kan inte se hur sannolikt det är att du ska träffa i det omgångsbaserade stridsläget. Tack vare avsaknaden av ett redigt träningsläge är det väldigt tydligt att du måste dö och lära dig, eller använda bra guider på Internet. Jag hade fördelen att ha lite vana från föregångarna vilket underlättade min resa. Konceptuellt är det helt lysande. Alla soldater du rekryterar är inte ansiktslösa zombies utan har röstskådespel och bakgrundshistorier. Det gör att du får betydligt mer personlighet än i många konkurrenter.

Personligheten hos trupperna hjälper dig att ta dig över svårighetsgraden trots att förlusten av soldaterna svider. Det är permadöd på dina trupper om de dör och du inte hinner stabilisera fallna kamrater i strid är de borta för alltid. Du kan rekrytera nybörjarlegoknektar eller rena mordmaskiner beroende på din inkomst. I början kommer du förmodligen bara kunna köpa de billigaste i ett antal dagar. Jag tycker det är lite coolt koncept. Du köper inte soldater som alltid är dina, utan du hyr soldater under ett visst antal dagar du betalat för. Skulle du uppskatta deras insatser kan du förlänga deras anställning. Det är förmodligen höjdpunkten i spelet att jonglera din ekonomi mot att få till den bästa temporära styrkan på denna sidan av ekvatorn.

För att bygga upp din styrka i jakten på den försvunne ledaren behöver du utföra uppdrag i zoner och ta över diamantgruvor. Kampanjkartan är enorm och uppdelad i ett gridbaserat nätverk. Du färdas mellan dessa och varje enskild ruta är en egen karta med karaktärer, saker att hitta och potentiella uppdrag. Skalan och tempot gör att du är inne för en 48-60-timmars upplevelse på din första genomspelning. Det är en resa jag varmt kan rekommendera till dig med lite erfarenhet i genren. För andra varnar jag för vad som kan vara ett hopplöst frustrerande spel du behöver ge mycket tid för.

För den spelare som är ny i genren väntar ett elddop utan nåd. Speciellt om du går in utan någon guide. Även med lättare inställningar påslagna kan det utmana. Jag fann även standardinställningen utmanande periodvis. Det är förmodligen det jag ser som en stor barriär för inträde här. Trots svårighetsgrad finns det ingen som hjälper dig att förstå hur spelet fungerar. Vissa mekanismer förklaras inte riktigt i spelets encyclopedia. Ha det i åtanke om du är nyfiken. I övrigt är det en av årets överraskningar för min del. Jag trodde att detta spel på förhand skulle smaka skunk. Haemimont Games AD utvecklar det och det är inte lätt att ta över en etablerad serie. Studion har erfaren med historiska realtidsstrategispel och sin prisbelönta Tropico-serie. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om erfarenheten med Tropico hjälpte utvecklarna med designen på världen, som är av tropisk natur. För den är genomgående välgjord.

Jag gillar verkligen naturen och miljöerna. Kartdesignen är relativt rakt fram och enkel i sin utformning. Det finns dock alltid ett torn att positionera en krypskytt i eller ett hinder att lägga soldater liggandes för att skjuta genom. Miljöerna uppmuntrar dig att komma på perfekta bakhåll och strategier. Precis som i Xcom har du mer eller mindre skydd, men räkna med att skydden kan vara av blandad kompott. Vissa går sönder eller skyddar dig inte alls, andra går aldrig att montera ner. Det är en aspekt av det här äventyrets design som jag både gillar och ogillar. Reglerna är inte tydliga och det har skapat frustration vid ett antal tillfällen. Samtidigt älskar jag den kaotiska naturen. Det ger mig lite Bad Company 2 vibbar med sin förstörelse. Jag misstänker att de gånger jag inte kunnat skjuta ner någon vägg som enligt spelets regler borde gått, att det helt enkelt varit en bugg. En rolig sekvens var när jag sköt en höna som spontant exploderade och tog ut ett maskingevärsnäste. Bugg eller precis som det ska vara är frågan.

Striderna kan verkligen gå hur som helst. Även om du planerat genom att köpa utrustning i städerna eller plundrat en inte så värst övergiven bunker i titelns inledande timmar, kan ett skott starta en hysterisk utveckling av explosioner, maskingevärseld och ren förstörelse. När du siktar kan du göra det manuellt inte helt olikt systemet i Phoenix Point eller med alternativ välja kroppsdel. Beroende på hur du står, skydd för fienden, om du hukar, ligger ner eller vilka färdigheter soldaterna har påverkas chanserna av att träffa. Ska du smyga och döda någon med kniv måste du ha bra förmågor och öppna sagda meny trycka på rätt kroppsdel. Försöker du knivskada någon utan dessa steg blir du upptäckt. Mycket av spelet handlar om att försöka få bukt på vad som gör vad och genom erfarenhet skaffa sig en bild över vilka skott som förmodligen träffar och vilka garanterar en miss. Detta avgör resultatet av svårare strider och är grundorsaken till att det är svårt. Ibland finns det inga förklaringar du kan se. Det får man leva med här.

Den övriga biten av titeln att gå runt i realtid på kartorna, göra uppdrag, prata med folk och fiender är lättsam. Det belönar din nyfikenhet och utforskning. Det kan också sätta dig i bekymmer om du inte är försiktig. Du kan styra soldaterna individuellt utanför striderna och även smyga likt ett gammaldags isometriskt rollspel. Det är lätt att positionera trupper i förväg och det är en nyckel till din framgång. En eldstrid jag hade ganska tidigt i spelet tog vid ett litet läger där sex soldater tog det lugnt. Några tränade sin skjutfärdighet på mål, någon patrullerade och en annan var i en hätsk diskussion med en kollega. Genom att smyga runt mina legoknektar, positionera en krypskytt i ett övergivet torn i närheten och lägga upp "overwatch" innan striden börjat, med en granat ovanpå de diskuterande soldaterna kunde jag leda de överraskade fienderna in i en eldtunnel av beskjutning. Min krypskytt i tornet kunde sedan decimera den överlevande soldaten och vad som kunde bli en lång fight tog enbart ögonblick. Jag gillar att du har mer kontroll över positionering och planering innan varje strid för genrens mått mätta.

Det hjälper såklart också att utrusta dina trupper med vapen, rätt ammunition, skyddskläder om du hittar detta och annat. Varje legoknekt har en begränsad mängd innehåll så det gäller att tänka till. Vissa har också andra färdigheter som att hacka, öppna lås och läka soldater snabbare så det är viktigt att veta vad du har. I mångt och mycket påminner det hela om ett isometriskt rollspel. Även om det beskrivs som ett taktiskt omgångsbaserat strategispel med realtidsinslag. De senaste åren har vi fått en redig mängd titlar att leka krigsherre i. Vi ska styra legoknektsförband och bli störst eller bäst. Du har mer actionorienterade titlar som Mechwarrior 5 och strategiska som Wartales och Battle Brothers. Jagged Alliance 3 står sig fint i sin egen genre, men det förhåller sig också väl till andra nutida titlar med liknande premiss. Tack vare sin berättelse och sitt fokus är det förmodligen mer likt Mechwarrior 5 än Battle Brothers. Trots att berättelsen inte är det jag berömmer detta för gör den sitt jobb.

Jag är mer än nöjd med min tid i detta actionspektakel. Det är en värdig uppföljare till seriens etablerade titlar. Däremot är den ökända humorn så pass dålig att jag måste avskriva den sidan av serien. Det försöker verkligen hårt att göra narr av saker men lyckas inte riktigt. Det saknas en viss fingerkänsla i det skrivna och berättade vilket genomsyrar allt i spelet. Jag tror att det beror på att spelet lägger fokus på detta, vilket förtar kommentarerna trupperna ger. Det är det spelmässiga som håller hela bygget flytande. Det görs med finess, stil och komplexitet. Jag har inte ens hunnit nämna saker som behovet av att reparera utrustning, vila trupper och hela tiden ha inkomst annars förlorar du snabbt. För det är lite som en lök med många lager, det finns 150 sätt att misslyckas med en kampanj och många av orsakerna blir inte uppenbara innan det är försent. Det krävs att du klarar av att starta om, att du är villig att göra misstag och ta smällar. Spelet tvekar inte att sparka på dig när du ligger.

Ljud och grafik är förmodligen det sista en strategientusiast bryr sig i, men det är över förväntan här. Spelet ser skarpt och inbjudande ut. Det låter bra och det finns lite att klaga på. Det jag kan nämna i förbifarten är att ljudmixen ibland brister lite. Saker kan vara lite för högt eller lågt vilket märks i vissa sekvenser. Vissa skuggor har betett sig lite märkligt. Annars är jag mer än nöjd med det tekniska. Jag har haft turen att inte påträffa mycket i formen av buggar. Det har varit en relativt smärtfri upplevelse och jag har aldrig behövt ladda om eller avsluta på grund av någon. Jag har däremot hög tröskel för detta, så din upplevelse kan variera.

Gillar du att bli utmanad, älskade du tvåan eller har du en fot i genren med XCOM äger du förmodligen spelet redan nu. Jagged Alliance 3 är en hyllning till det föregågna och en av årets starkare omgångsbaserade titlar. Det är intensivt, svårt och lyckas förtrolla med sitt beroendeframkallande upplägg. Jag är verkligen såld på detta. Är du helt ny till genren finns det en viss avrådan innan du blir bekväm med upplägget. Det finns inget riktigt träningsläge och Firaxis Games XCOM: Enemy Uknown och XCOM 2 är två fina rekommendationer att börja med innan detta. Jag skulle önskat lite mer tydlighet i vissa spelmässiga inslag. Framförallt tycker jag att dödandet i smygläget så att strider inte tar vid är lite för oberäkneligt. Helhetsmässigt är det en grym fortsättning på tvåan och ett bra spel för veteraner av genren.