James Bond 007: Quantum of Solace

Sånär som på Goldeneye 007 har James Bond i spelform alltid varit en ganska tragisk soppa av mediokra titlar där flera olika utvecklare slitit sitt hår för att förvandla de ganska banala filmerna till bra spel. Länge hade EA licensen till agenten med licensen att döda, men fick aldrig riktigt till honom i spelmässig form. Därför lät man härom året istället värste konkurrenten Activision köpa upp rättigheterna till Bond.

Och att det är en ny utvecklare märks. Istället för finess och tredjeperson vankas ren action, nästan på samma premisser som i gamla Goldeneye 007. Det smäller överallt, automatkarbiner smattrar konstant och tempot är skyhögt uppskruvat, vilket osökt för tankarna till hektiska Unreal Tournament-stridigheter. Som spelmässig twist kan man dessutom galant glida in och ta skydd bakom objekt på samma sätt som i Gears of War. Tjurrusar du mot en fiende dyker det även upp ett litet minispel som låter dig elegant dräpa en fiende med någon kampsportsliknande attack.

En ganska blandad kompott, med andra ord, och även om det saknas precis alla former av nytänkande känns det ändå märkligt fräscht med tanke på att det trots allt är ett filmlicensspel. Quantum of Solace är hela tiden synnerligen rättframt och enkelt och det är aldrig några tveksamheter var man ska gå härnäst. Banorna är tydligt snitslade och pusslen är aldrig mer avancerade än att dra i en spak eller på sin höjd skjuta sönder en övervakningskamera.

Jag har nog aldrig sett ett spel med så mycket scriptade (förutbestämda) sekvenser i ett spel tidigare som i James Bond 007: Quantum of Solace. Överallt kommer explosioner, saker som rasar, objekt som förändras och liknande vilket faktiskt fungerar ganska cineastiskt. Det gör dock att man som spelare mellan varven tappar kontrollen och inte har full koll på allt som händer runtomkring Bond bland alla jättelika explosioner. Det är svårt att få känslan av om det var en handgranat som briserade eller något förutbestämt som är ofarligt trots att det ser ut som att en vätgasbomb just exploderade halvmetern från gamle James.

All fläskig action och vinande kulor till trots känns det hela tiden som att något fattas. Själva storyberättandet är nämligen oerhört fattigt och mycket berättas bara i dialoger utan film underladdningssekvenserna mellan banorna. Har man inte sett filmen Quantum of Solace innan är det kort och gott hopplöst att få något grepp om handlingen. Något som känns synd på ett annars bitvis riktigt trevligt spel.

Ett annat minus är fienderna som mestadels tycks bestå av statister betalda för att agera billig kanonmat. De är ingen match för en dry martini-sörplande agent, och suget efter att få göra annat än jaga livet ur livströtta motståndare gör sig ofta påmint när man obehindrat skjuter ned tio arga fult stridsklädda elitsoldater. Dessutom spricker illusionen av att de lever ofta av att de är så tydligt styrda av Bond.

Man kan ha en riktigt fet eldstrid utanför ett rum med öppen dörr och se att det sitter en handfull fiender där inne. Men så länge man inte går in dit bryr de sig inte och man kan i lugn och ro bekämpa de man håller på med utan att de kommer till undsättning. Jag fick lite flashbacks från Call of Duty 3 som också utvecklades av Treyarch där fienden betedde sig på exakt samma sätt.

Activision hann som bekant aldrig få ut något Bond-spel baserat på filmen Casino Royal. Något man tar igenom i James Bond 007: Quantum of Solace där man genom tillbakablickar får spela om vissa passager från Craigs första film, inte minst den parkour-inspirerade inledningen där Bond jagar en illsnabb och smidig Haitier på en byggarbetsplats, vilket dels är den filmens bästa scen, men även bästa banan i Quantum of Solace.

Man kan tycka att allt skoningslöst skjutande i James Bond 007: Quantum of Solace borde ske på bekostnad av Bond-känslan. Så känns det dock aldrig och den nya filmen är dessutom precis så actionpackad att det är rimligt med allt skjutande. Häftiga stunts avlöser varandra i högt tempo och man hinner aldrig riktigt känna efter medan Bond skuttar mellan hus med hjälp av busstak, skjuter ned prickskyttar på operor och bekämpar helikoptrar samt - såklart - förför damer.

Speciellt snyggt kan man inte anklaga James Bond 007: Quantum of Solace för att vara, även om det bitvis glänser till. Ömsom känns det hur fräscht som helst med träffsäkra omgivningar och ömsom känns det som ett lågupplöst Xbox-spel. Vad man dock inte kan ta ifrån det är den suveräna bilduppdateringen som givetvis är ett resultat av att spelet baseras på samma grafikmotor som Call of Duty 4: Modern Warfare. Trots skönhetsfläckarna känns ändå det grafiska som ett av spelets starkaste kort, inte minst ovan nämnda parkour-bana som är snyggast av dem alla.

När du tröttnat på storyn (och det kommer du att göra, det finns några riktiga rötägg till banor) finns multiplayer att variera sig med. Upp till 12 personer kan göra upp online i Quantum of Solace i flera spelsätt, däribland Bond vs Bond och Golden Gun. Även om det är ett trevligt inslag lever multiplayer-stödet inte alls upp till spel som Call of Duty 4, och lär knappast underhålla några längre stunder. Bond ska spelas för storyn, helt enkelt.

Där EA alltid ville för mycket men inte lyckades genomföra idéerna känns Quantum of Solace som det motsatta. Här saknas alla former av nytänkande, men genomförandet är istället ganska väl utfört. Det flyter bra, känns actionfyllt men börjar efter en stund kännas lite enahanda och monotont vilket i slutändan gör att jag trots allt aldrig orkar spela mer än några banor i stöten.