JDM: Japanese Drift Master

AE86, Supra, Silvia, S2000, Skyline GT-R. Namn som högst sannolikt får det att behagligt knottras längs ryggraden för den som i varje fall någon gång i livet doppat tån i JDM-träsket eller läst någon av de många japanska serier som celebrerar den inhemska bilkulturen. Initial D, Wangan Midnight, Over Rev eller den aningen mer obskyra, men likaså charmerande Shakotan Boogie.

Att kasta sig ned längs slingrande bergsvägar i skydd av natten, med Running in the 90s dunkandes i bilstereon, och hastighetsvarnaren arg plingande som ett onödigt framfusig Jehovas vittne vid dörrklockan. Ja, det var drömmen för oss många. En så klart avlägsen sådan, och att ta del av den illegala racingscenen i Japan är något som antagligen rätt få västerlänningar fått chans att uppleva. I varje fall när sporten var som mest populär.

Tur då att det finns alternativa medel som kan stilla behovet, och som en räddare i nöden sladdar JDM: Japanese Drift Master in på scenen, i ett moln av Eurobeat-dunk-dunk och bränt gummi. Ett spel som inte bara försöker att plocka smultronen från pajen ur många tidigare framgångar som Tokyo Xtreme Racer, Drift Champ eller något av de licensierade Inidial D-spelen.

Nej, här har man försökt sitt bästa med att destillera ned den romantiserade idén och känslan av att vägen är viktigare än destinationen, och att varje kurva är har en själ, är ett levande ting att inte bara övervinna utan även bemästra. Så är då JDM: Japanese Drift Master den efterlängtade renässans som vi Takahashi-dyrkande nördar gått och flåsat efter? Både ja och nej, häng med så tar vi oss en lite närmare titt.

Premissen är inget att skriva hem om och vi har alla hört legenden. En förare, en bil, smala vägar i natten och en massa motståndare med färgglada öknamn att övervinna. Ett välbeprövat recept som JDM inte försöker att kladda nämnvärt med. Det är kort och gott lika charmigt som det är förutsägbart. Du anländer till Japan som en okänd förare, fylld av självförtroende med ett enda jobb - arbeta dig upp i driftvärlden.

Från små evenemang till fullfjädrade tävlingar så bygger du upp både ditt rykte och garage. Det är lika delar Initial D som Gran Turismo och Truck Simulator som kastats i mixern och körts på drift mode. Kort och gott, en vidareutveckling av genrens storheter från PS2-eran, pepprat med moderna sensibiliteter. Inramningen är enkel, effektiv och fylld av kärlek. Risfält, täta skogar, bensinstationer, lokala Isakayas och verkstäder fyllda av rökande gubbar med tveksamt förflutet.

Det är en värld konstruerad av folk som faktiskt älskar japanska bilar från 90-talet. Inte för att de är snabbast, utan för att de låter rätt. Känns rätt. Men story är väl knappast den primära anledningen till att spela JDM, även om den bidrar med en hel del charm. Nä, hit kommer man för att sladda i takt till Space Boy och drömma sig bort till ett Japan som inte längre finns.

Det är en fin balansgång mellan arkad och realism som landar någonstans i de grumliga vattnen mellan Assetto Corsa och Rallisport Challenge, tillgängligt pedagogiskt för att du kan börja drifta med hyfsad tillförlit redan efter en halvtimme bakom ratten. Vilket också snabbt blir infernaliskt beroendeframkallande och som belönas under tävlingarna, vilka primärt handlar om att vinna med stil, inte vara först över linjen.

Du får istället poäng för hur snyggt, vågat och kontrollerat som du tar dig ann kurvorna, och den där känslan av att verkligen lyckas få till en lång, svepande sladd där du bibehåller och nyttjar momentet från din bil, det är ren och skär zen. Det är också kul hur olika man faktiskt fått bilarna i spelet att kännas. En gammal AE86 (ja den är så klart med) beter sig ungefär som du kan förvänta dig, och kontrasten med en tung Toyota Chaser är påtaglig, likväl som RX-7:an som onekligen beter sig som en ilsken get.

Bilarna har helt enkelt förärats med en hel del personlighet, och blir under spelets gång nästan regelrätta karaktärer i sig i takt med att du meckar och pillar med dem. Pokémons, fast förbannat mycker mer underhållande.

Ett annat område där JDM briljerar ligger i hur du kan bygga om och sätta personlig touch på bilarna. Vilka kan brytas ned i molekyler om du så vill, allt från avgassystem, turbo, däck, fjädring, diffar, luftfilter och mer därtill. Nej det är inte Car Mechanic Simulator-nivå på detaljerna, men det är tillräckligt djupt för att du ska kunna bygga din bil exakt så som du vill ha den. Och framför allt - varje justering känns.

Ändra camber några grader och bilen beter sig annorlunda i nästa tävling. Kasta på slicks och du får bättre grepp. Detta går lång bortom bara det estetiska, och blir snabbt nästan filosofiskt när du står och väljer bland allt pynt och delar.

Spelvärlden är en slags destillerad tolkning av japansk landsbygd - tänk Gunma eller Tochigi, men komprimerat till en spelkarta som är både öppen och fokuserad. Den är tillräckligt stor för att ge en känsla av frihet, men designad för att du alltid ska kunna hitta en ny väg att attackera. Vilka tar dig uppför bergen, genom skogar, in i små byar med blinkande neonskyltar och nedför serpentinliknande pass. Det märks med andra ord att detta är folk som sett och läst Initial D på tok för många gånger - och det säger jag verkligen som den finast möjliga komplimang.

Det finns också små moment av alldaglighet, ögonblick av reflektion där du stannar upp - du kan tanka, tvätta bilen, hämta leveranser, eller bara cruisa genom natten. Det ger en skön rytm till spelet, där det inte alltid måste handla om maxad adrenalin utan också om att, just det, bara köra.

Visst, det här är ett indieprojekt, och det märks. Grafiken är bitvis ojämn - vissa miljöer är otroligt vackra, särskilt i kvällsljus eller regn, medan andra känns mer som placeholders och karaktärerna i mellansekvenserna är inte direkt prisvinnande. Men dom gör sitt jobb. JDM är är klart och tydligt ett av de där spelen där kärlek och passion lyser igenom och delvis döljer tekniska tillkortakommanden. Det är charmigt snarare än fult. Inte den nödvändigtvis mest polerade motorhuv du skådat, men som undertill bjuder på mullrande magi.

Självfallet så måste jag även ge musiken en särskild eloge här också. Nej, det är inte licensierat Eurobeat men inspirationen är tydlig med gung som tar dig tillbaka till 90-talets storhetstid med en perfekt balans av racer-anime och underground-elektro. Vilket matchar stämningen perfekt och fungerar klockrent när man jagar poäng på ett ensamt bergspass under dygnets småtimmar.

Men även solen har sina fläckar, och jag kan inte blunda för några av de mer framträdande skavankerna. Hur våldsamt mitt sladdande hjärta än mår slå för detta passionsprojekt. Buggar, jo det finns en drös av dem och det kan ta sig form i lite lustiga muskelspasmer där fysiken i spelet emellanåt får för sig att fullständigt balla ur. Det är långt ifrån game-breaking men något som man bör vara medveten om.

Likaså känns en hel del av menyerna en aning halvfärdiga och där finns utrymme att fila på gränssnittet, helt klart. Även optimeringen är inte helt klockren och jag hade i varje fall en totalkrasch av spelet. Men, det blåskärmade i varje fall inte hela datorn, till skillnad från F1 25. Sen ska det även sägas att AI:n inte direkt är den mest briljanta som skådats och saknar personlighet.

Men även om JDM inte är det mest polerade spelet på marknaden, så skiner passionen igenom och det råder ingen tvekan om att detta är ett spel med själ. Det är en hyllning till den japanska bilkulturen av sällan skådat slag, ett kärleksbrev för alla oss som blir kollriga av att se en Toyota Sprinter susa förbi längs vägen. För i de bästa av stunder är JDM verkligen helt otroligt, och när man kastar sig ut i natten under gatlampornas sken, stillsamt nynnandes på Deja Vu, med siktet på nästa bergspass. Då finns det väldigt lite som trumfar Japanese Drift Master.