Jet Set Radio

Få spel från årtusendets början känns lika fräscha idag i spelupplägg som Jet Set Radio gör. När det kom till Segas kultförklarade Dreamcast var det inte bara en grafiskt nydanande smällkaramell - det var också unikt, attitydfriskt och kontroversiellt. Men... vad är det då?

Jet Set Radio är namnet på den hetaste radiostationen i Tokyo-to. Den alla kidsen på stadens gator lyssnar på. Den som inte bara pumpar ut skön musik, utan också redogör också för vad som händer på Tokyo-tos underground-scen, där rivaliserande graffitigäng gör upp om herraväldet. Som spelare kontrollerar du medlemmarna i GG's, och ska se till att det är deras taggar som dominerar husväggarna.

Tokyo-to är uppdelad i tre stadsdelar, som i sin tur är uppdelad i mindre områden. Under tidspress ska man i dessa områden hitta alla hotspots att tagga, samtidigt som man grindar på broräcken och flyr från en oproportionerligt arg polisstyrka. Konstapeln i staden har inte riktigt fattat grejen med gatukonst, och drar sig inte för att skicka ut både fallskärmsjägare, pansarvagnar och attackhelikoptrar för att stoppa din framfart.

Visst håller Jet Set Radio stilen än idag, trots att man inte gjort särskilt mycket för att restaurera. Onlinetopplistorna är småtrevliga och HD-putsningen gör den cel-shadade grafiken (den tecknade grafiktyp som spelet banade väg för på allvar för över ett decennium sedan) gott.

Det är dock inte utan ålderdomstecken. Även fast de verkligen inte ska behöva finnas där idag, så besudlas den annars så vackra grafiken av popups och diverse småbuggar. Men det framför allt spelkontrollen och kameran som stör sinnesfriden. Stundtals på en, med dagens mått mätt, oacceptabel nivå.

Kameran fastnar bakom väggar, vet inte vart den ska ta vägen och beter sig allmänt... år 2000. Dreamcast-kontrollen hade bara en analog spak, vilket gör avtryck även i denna HD-version som inte riktigt lyckas konvertera till dubbla spakar. Oftast fungerar spelkontrollen tjänligt, men ibland känns en enkel u-sväng med en spröd brutta på rollerblades som att vända en lastpråm i Brunfloviken. För er som inte är bekant med lastpråmar och Jämtländsk geografi är det alltså inte en optimal känsla.

Men efter ett par svordomar fortsätter jag ändå med glädje.

För det är något med Jet Set Radio som gör att helheten blir större än summan av alla delar. Beståndsdelarna pulserar och dansar i takt med varandra. Musiken, menyerna, karaktärsdesignen, stilen och farten utstrålar tillsammans något sorglöst och ungdomligt. Och det är ju en härlig sinnesstämning att sätta sig i.

I slutändan har jag också väldigt roligt. Då är det ganska lätt att glömma skavankerna.