Jag har alltid haft en svaghet för pusselspel. Om jag får klura lite så blir de få gråa hjärnceller som finns glada, och genom åren har jag samlat på mig många favoriter i genren (Professor Layton, Picross och Portal-spelen för att nämna några) och jag förundras ofta över vad som går att skapa i spelväg med pussel som central spelmekanik. I Joe Wander finns en drös av klassiska pusselelement men det är också blandat med lite plattformshoppande men kanske allra mest skiljer och tydliggör det sig genom att ha en inramning av ett klassiskt matinéäventyr. Det känns inte alls särskilt långsökt att göra en jämförelse med den ikoniska Indiana Jones och tänka att det har varit en inspirationskälla för utvecklarna. Det blir ju gärna det så fort det är en piska inblandad. Det är i alla fall associationen jag gör, andra kanske tänker på annat...
Pussel varvas med relativt simpelt plattformshoppande
Vår hjälte Joe hamnar i någon slags mystisk dimension, och via portaler tar man sig till de banor som finns i den hubb man startar i. Det börjar i Peru och alla dess tempel och stora stenblock skapar en fin kuliss. Äventyret tar sedan Joe vidare till ett flertal platser och synonymt för dem alla är att man ska samla på sig fem föremål (i fallet med Peru är det mynt men det ändras sedan på de andra världarna) och en juvel, och så låser man upp flera banor i de olika hubb-världarna. Banorna i sig är ganska små, men fylls av pussel, lite hot i form av fiender man besegrar med sin piska och sedan ett klassiskt Mario-hopp. Här tillbringas även tid till att svinga sig runt och så klassiska plattformshopp på avsatser. Det är relativt lätt till en början att lista ut vad man ska göra, men det blir dock snabbt klurigare. Det är inga pussel som vi inte sett förut, och tyvärr känns det hela lite fantasilöst i många avseenden.
Grafiken är fin och omgivningarna ger verkligen en känsla av äventyr
Detta är väl spelets största problem, kan jag tycka, att allting i spelmekaniken känns väldigt generiskt och som att man gjort exakt dessa pussel många gånger förut. Visst har man försökt blanda olika moment, och helheten blir ganska okej, åtminstone bättre än varje enskild beståndsdel. Det är framförallt inramningen och känslan av äventyr som fungerar bäst. När regnet öser ner på en bana, och man använder piskan för att ta sig över ett stup och lokaliserar det sista saknade föremålet så är det spelmässigt simpelt, men likväl ganska underhållande. Visuellt är det också väldigt fint, med förvånansvärt hög ribba gällande det tekniska där ljuskällor förstärker atmosfären ordentligt på nattbanornabra. Det är funktionellt överskådligt, och det är aldrig några problem att få en bra och tydlig överblick över vad som ska göras och varje gång man kommer till en ny nivå så är det en fröjd att vid första besöket bara insupa dess design och atmosfär.
Svårighetsgraden på spelets pussel varierar men mycket är väldigt simpelt
Banorna i sig är tydligt uppdelade i sektioner, med en checkpoint mellan varje. Det är ofta ett pussel eller ett moment av plattform mellan dessa, och vad som börjar med något så enkelt som att dra ett block så man når en hög höjd, eller svinga sig över ett stup med sin piska blir sedan mer komplicerat med flertalet moment inblandat. De föremål man ska samla för att låsa upp nya nivåer ligger också ibland lite gömda i omgivningarna, och något jag inte riktigt gillar är att om man missar ett så får man göra om banornas pussel. Så om du exempelvis struntar i att ta ett enskilt föremål för att exempelvis byta nivå, men bestämmer dig för att sedan ge det ett nytt försök så får du göra om alla pussel som krävs för att ta sig vidare. Visserligen vet man då hur man löser alla pussel, såklart, men det känns ändå onödigt omständligt. Balansen i att man ska lösa pussel för att ta sig vidare men samtidigt måste finna föremålen, för att låsa upp nya banor, blir lite motstridig. Jag hade mycket hellre sett att spelets pussel ledde en till det föremål som behövs, och sedan kunde det också funnits gömda bonusföremål.
På många vis känns Joe Wander and the Enigmatic Adventures som ett spel från en svunnen tid. Hade det inte varit för att dess grafik känns såpass modern så hade detta i alla avseenden varit ett spel från sent nittiotal med inspiration från Crash Bandicoot, Super Mario och allsköns pusselspel. Sämre inspirationskällor kan man såklart ha, och det är inget fel på nostalgi och spelmekanik som på många vis faktiskt är tidlös. Problemet är nog mest att spelet också känns som att det är lite blasé, det är ett hopkok av ganska simpla ingredienser där slutresultatet ändå är helt okej gällande underhållning. När pusselandan infaller känns det ändå ganska skoj att återvända till spelet för att lösa en nivå. Äventyrskänslan är dock definitivt spelets största behållning, men något särskilt minnesvärt pusselspel blir tyvärr inte Joe Wanderers tappra eskapader.