John Carpenter's Toxic Commando

Det finns få filmskapare som har präglat mig fullt lika mycket som John Carpenter. Jag växte upp med hans filmer och kultklassiker som Halloween, The Thing, The Fog och Big Trouble in Little China präglade mig djupt som liten, nyfiken pojkvasker under 80- och tidiga 90-talet. För oberoende av om det var genom sena TV-sändningar, eller slitna videoband som var hyrda från den lokala kiosken, så var det något alldeles särskilt med hans kreationer. Den där säregna blandningen av iskall atmosfär, pulserande synthmusik och en passion för hantverket - samt så klart - de oförglömliga karaktärerna.

Filmerna var så där härligt cyniska, punkiga och kompromisslösa - ett stort finger åt etablissemanget. Carpenter var en person som till synes alltid gjorde vad han själv ville och som aldrig sålde sig eller vek sig för de styrande med dess tjocka plånböcker. På äldre dar har så klart hans intressen skiftat en aning, med mer fokus på musik och mindre passionsprojekt. Så när Toxic Commando tillkännagavs, med hans namn knutet till sig, ja då var det inte vidare konstigt att undertecknad blev en smula nyfiken.

Carpenter i digital form, eller i varje fall hans essens, det hade sannerligen varit något. Men ju mer tid jag tillbringat med Toxic Commando, desto tydligare blir det att Carpenters namn mest fungerar som ett dragplåster på omslaget. Vilket i sammanhanget känns ungefär lika naturligt som att klistra The Thing-loggan på en burk energiblask och kränga över disk - smutsigt och oärligt.

I grund och botten lät det ju ganska lovande trots allt. Saber Interactive, teamet som förärade oss med det eminenta World War Z i maskopi med skräckmästaren själv. Det skulle i varje fall jag säga låter som ett recept till en ganska trevlig cocktail - groteska monster, multiplayer, pulserande synthmusik och lite 80-talsestetik kryddat på toppen - blod och apokalyps som stöpts i neon helt enkelt.

Premissen känns verkligen som stoff från en valfri B-film, och är faktiskt ganska charmig. Ett energibolag borrar ner i jordens kärna i jakt på obegränsad kraft, vilket naturligtvis slutar i katastrof. Istället för ren energi hittar man nämligen något helt annat, en mystisk och ond substans - en form av övernaturlig lervälling om du så vill - som (så klart) börjar förvandla människor till groteska monster. Världen är på väg mot total kollaps och det enda som står mellan mänskligheten och fullständig undergång är ett gäng semi-kompetenta soldater som skickas in för att rensa upp röran.

Tonen är tydligt pulp - lagom självironiskt och rätt förbannat korkat - men också spelets starkaste kort. Det är inte en berättelse som engagerar men den underhåller, och förmedlas med ett härligt gusto blandat med en god dos överdrivet skådespel. Och där finns onekligen något befriande när ett spel av denna kaliber faktiskt väljer att skippa det seriösa och överdrivet dramatiska. John Carpenter's Toxic Commando vältrar sig nämligen skamlöst i sin B-filmsestetik, och där får jag ge dem tummen upp. Man märker att Saber verkligen försökt fånga någon slags gudsförgäten 80-talsenergi här.

Men en kul (dum) historia och pumpande soundtrack räcker knappast hela vägen, och problemen blir snabbt uppenbara så fort man tillbringar mer än någon timme med Toxic Commando, vilket i grund och botten, under det där krispiga ytlagret av 80-tal, ärligt talat bara är ännu en hoard-shooter i mängden. Samma gamla co-op-upplevelse vi lirat hundra gånger tidigare, men nu med John Carpenters namn klistrat på omslaget. Det hela är närmast smärtsamt bekant och känslan av deja vu är nästan överväldigande. Fyra spelare samarbetar i olika uppdrag där man kör mellan checkpoints, försvarar positioner och skjuter sig igenom massiva horder av fiender.

Strukturen är så sövande bekant att man faller in i vad som nästan kan liknas vid trans, allting bara går på autopilot och misslyckas fullständigt med att engagera på ett känslomässigt plan. Klassystemet är också exakt vad man förväntar sig - en medic som (surprise) plåstrar om teamet, en defender som kan tanka skada och två andra roller som fokuserar på en blandning av explosiva vapen, damage output och gadgets. Allt fungerar tekniskt sett fint - men det känns också som att man sett exakt samma upplägg i ett dussin andra shooters de senaste tio åren.

I all ärlighet så är väl det mest unika inslaget i spelet den otroliga mängd fiender som angriper, och här spänner Sabers spelmotor verkligen musklerna. För på ett tekniskt plan är det svårt att klaga. Nej, det är inget som visuellt får en att falla av stolen men allting flyter på i ett hejdlöst tempo utan någon antydan till hicka. Hur situationen är till konsol kan jag dessvärre dock inte uttala mig om. En annan mindre ljuspunkt som är värd att nämna är fordonen, vilka tillför en viss variation och skapar genuint roliga ögonblick. Att plöja igenom horder av fiender med en stor jeep blir liksom aldrig tråkigt.

Men samtidigt är också detta en del av problemet, för vad vill egentligen Toxic Commando vara? Här är väldigt mycket "allt på en och samma gång"-känsla över det, där man till synes kastat allt på väggen och hoppats att det skulle fastna. Är det en taktisk co-op-shooter? Ett arkadspel om zombieslakt? Eller någon sorts off-road-actionspel där man kör genom lervälling medan monster hoppar upp på motorhuven? Allt är så hejdlöst spretigt och det blir en hel del "kaka på kaka", där system aldrig riktigt integreras i den större strukturen utan mest känns plojiga.

När det kommer till skjutandet så är det åtminstone kompetent, och striderna kan emellanåt bli rätt spektakulära med nästan omöjligt stora horder av fiender som rusar mot en från alla håll, blandat med bossar av varierande storlek och kaliber. Och har man spelat Space Marine II så känns mycket av detta igen, om än att det denna gång är zombier snarare än xenos och kättare. För när allt klaffar, blodet sprutar, fienderna väller fram som en ohelig syndaflod och skärmen fylls av explosioner - då är det faktiskt ganska kul.

Men de topparna är få, och följs i princip alltid av långa transportsträckor som snabbt blir väldigt tråkiga. Uppdragens struktur gör inte situationen bättre, vilka gång på gång mynnar ut i: Kör till en plats, skjut fiender, försvara ett objekt, kör vidare, rinse and repeat. Det fungerar i korta doser, men efter några timmar börjar känslan av hamsterhjul ta ut sin rätt. Och då börjar man också märka hur tunt innehållet egentligen är. Du gör dina uppdrag, samlar resurser, uppgraderar din utrustning och levlar upp. Det är inte nödvändigtvis dåligt. Men det är definitivt inte särskilt minnesvärt.

Det mest ironiska är kanske hur mycket spelet lutar sig mot Carpenters namn. Hans musikaliska fingeravtryck finns absolut där, och soundtracket är faktiskt en av spelets bästa delar. Men samtidigt känns det nästan som att marknadsföringen lovar något mer än vad spelet faktiskt levererar. När jag hör namnet Carpenter så förväntar jag mig i varje fall bra mycket mer än så här. Var är stämningen, atmosfären, den långsamt krypande skräcken? Toxic Commando är istället högljutt, kaotiskt och hejdlöst generiskt. Dess stora räddning är (föga förvånande) multiplayern, att lira med tre andra vänner lyfter upplevelsen rejält och att försöka rädda ett fastkört fordon medan ammunitionen är på upphällning och zombier klättrar upp på taket kan absolut vara hysteriskt roligt. I de stunderna fungerar spelet precis som det ska.

Men det säger också ganska mycket om helheten. När man spelar ensam blir det snabbt tydligt hur repetitivt allt är. Striderna känns längre, uppdragen mer mekaniska och spelets charm försvinner ganska snabbt när man inte längre skrattar tillsammans med tre kompisar på Discord. Och det är kanske spelets största problem. John Carpenter's Toxic Commando är inte ett katastrofalt spel. Det är inte ens dåligt. Det är bara... väldigt, väldigt mediokert. Ett kompetent hantverk som levererar några roliga timmar men som saknar den där gnistan som hade kunnat göra det minnesvärt.

Finns det en publik för Toxic Commando? Jadå, absolut. För (cirka) 400 spänn så får du en hel del action och underhållning, förutsatt att du har tre andra vänner att dela upplevelsen med och är med på vad det är ni ger er i kast med. Det är ännu en shooter i en redan överfull genre, och trots Carpenters namn och den (emellanåt) sköna estetiken så finns här ingenting som sticker ut eller får en att reagera. Roligt i små doser? Absolut. Men något man kommer prata om om ett år? Knappast.