Kaku: Ancient Seal

Farmor, i runda slängar 81 år gammal, är på jakt efter en eftertraktad julklapp till barnbarnet. Något japanskt, tvåstavigt äventyr skulle det vara. Något med troll och magi och... hon plockar upp Kaku: Ancient Seal i affären och granskar omslaget. Ögonen tindrar när hon tror att den begynnande demensens dimma skingrat sig och gett vika. Visserligen från Kina, muttrar hon, men visst måste det ha varit detta som menades? Open world, action-adventure läser hon högt för sig själv. Ja, såklart! Det var ju Kaku barnbarnet ville ha!

Som många välvilliga, äldre släktingar före henne begick farmodern i detta högst fiktiva scenario ett horribelt misstag. Hon föll i fällan och köpte utvecklaren Bingobells Kina-kopia av spelet som egentligen efterfrågades, nämligen The Legend of Zelda: Breath of the Wild. För bara en bråkdel av summan av Nintendos älskade äventyr kom farmor visserligen billigt undan, men vad blev konsekvenserna? Det ska jag berätta.

Kaku är stenålderspojken som i jakten på en flygande gris upptäcker att han är huvudrollsinnehavare i kampen mellan gott och ont. Elementen står i obalans och det är upp till lille Kaku att ställa saker till rätta; mycket mer än så är det inte. En plump startsekvens - helt utan Zeldas successivt introducerande av världen och dess mekaniker - pekar med hela handen och smäller upp ett strykfult UI på skärmen med menyer som snabbt går igenom spelets grunder; nämligen ett slags light-hopkok av senare års actionäventyr. Ingår gör ett stridssystem med snabba och hårda attacker och slangbella för avståndsmanövrar, matlagning för hälsa- och statusuppgraderingar, utbytbar utrustning och kläder och naturligtvis ett färdighetsträd.

Trots att det marknadsförs som en open world-titel påminner Kaku: Ancient Seals upplägg snarare om gamla plattformsäventyr som Spyro: The Dragon eller Jak and Daxter än en faktisk öppen värld. Utifrån en hubb väljer jag i vilken ordning Kaku ska ta sig an den runt åtta timmar långa resan som Ancient Seal innebär. De olika portalerna leder mig antingen till djungelträsket Misty Swamps, vulkanen Flame Mountain, snölandskapet Howling Snowfield eller ökenvärlden Dragonbone Desert. I var och en av världarna stöter jag sedan på karaktärer som i utbyte mot mina tjänster går med på att hjälpa mig, men de bjuder knappast på sig själva vad gäller minnesvärd personlighet, humor eller gripande historier. Bara tysta textrutor med enkelspårig information - inte ens gibberish à la Banjo & Kazooie bjuds det på.

Uppdragen tar Kaku fram och tillbaka över kartorna, kors och tvärs, och involverar dels strider, dels enklare pussel och plattformsmoment. Tyvärr blir de knapphamrande striderna snabbt enformiga. Om det beror på kontrollens styltiga ryckighet eller lättheten i att bara spamma samma knappkombination om och om igen på horderna av fiender och gå vinnande ur fighten - det är svårt att säga. Då är bossmötena emellertid mer spännande, och i sina allra bästa stunder ger de mig ändå ett uns av God of War-vibbar. På gott och ont är dock sparpunkterna så tätt utplacerade att jag aldrig oroar mig för att dö, men insatserna blir därför aldrig riktigt höga heller. Nämnda styltighet gör plattformsmomenten till något av ett gissel också. Det känns aldrig smidigt att ta sig fram, och lille Kaku känns inte sällan som stelopererade farmor i mitt inledande scenario.

Överlägset roligast har jag när Kaku: Ancient Seal skäms som minst - när det omfamnar sin roll som oförblommerad Kina-kopia vars största existensberättigande består i att lura farmödrar, att Zelda aldrig släppts till Playstation och att barn är svältfödda på denna typ av titlar - och det gör det i pusselsmomenten som är en karbonkopia på Breath of the Wild och Tears of the Kingdoms shrines. Dessa pusselscenarion i mikroformat får jag åtkomst till genom att samla ihop nycklar i de fyra världarna, något som fungerar som ett utmärkt incitament till att utforska och dammsuga de generiskt designade men ändå tekniskt habila landskapen.

Utöver shrines-kopiorna saknar jag dock riktigt driv för att vilja fortsätta spela. Den billiga inramningen gör att den spontana upptäckarglädjen uteblir och färdighetsträdet förändrar aldrig striderna i grunden; men till syvende och sist är ju rena Kina-kopior som Kaku: Ancient Seal inte designade för att vara särskilt bra. Det räcker att de är precis så habila att barnbarnet inte ska börja gråta på julaftonskvällen och att farmor ska få fortsatt förtroende att handla spel även i framtiden. På så sätt uppfyller Kaku sitt syfte helt galant. Det finns alltså många bättre alternativ där ute, förstå mig rätt, men skulle de bättre förlagorna vara utspelade, plånboken tunn och nostalginerven för gamla cartooniga äventyr stark - då (men bara då) kan lille Kakus äventyr bjuda på några timmars kravlös spelglädje.