Karaoke Stage 2

Karaoke är vansinnigt kul. Jag sitter gärna och sjunger med i all musik jag lyssnar på (till redaktionens förtret), och det är förstås ännu roligare att få poäng för sina musikaliska insatser. Men nu finns det ju redan ett lysande karaokespel på marknaden i form av Singstar, så vad har Konami att erbjuda? Jo, de kombinerar helt enkelt sjungandet med att stå på en dansmatta och helt plötsligt är illusionen total. Jag är Billy Joel, jag är Whitney Houston, jag är Freddie Mercury. Jag har rösten, jag har movesen. Både Dancing Stage och Karaoke Stage är fantastiskt roliga, tillsammans blir de oslagbara.

Tyvärr går det inte att köra alla låtar i dansläget, men rörelserna är smart uttänkta och fyller i tysta delar av låtarna med några snygga steg. Den enda egentliga bristen är att dansstegen visas med pilar längst ner istället för att rulla nerifrån och upp som i själva Dancing Stage. Det blir därmed rätt svårt att se skillnad på olika pilar och urskilja komplicerade sekvenser, för det är verkligen komplicerat ibland. Spelet rekommenderar att du bara kör Sing and Dance-läget med låtar du redan kan, för att hålla koll på två saker samtidigt är verkligen inte lätt. För att inte tala om att flåset tryter ungefär halvvägs - det finns tydligen en anledning till varför artister faktiskt blir svettiga på scen och den stavas inte enbart scenbelysning.

Till skillnad från Singstar använder Karaoke Stage inga originallåtar, utan välgjorda imitationer. Med undantag för Mercurys oefterhärmliga röst låter de riktigt bra och är framför allt tillräckligt identiska med originalen strofmässigt så att man kan följa med utan att behöva läsa texten och tonerna. Istället för originalvideos blir det en scenshow som beror på hur bra du sjunger. Din karaktär (som går att skapa själv och peta dit sitt eget ansikte på med hjälp av en Eyetoy) hoppar runt på en av många olika scener och publiken är förstås väldigt klara med vad de tycker om din sång. Dålig sång - utbuad. Bra sång - hurrarop.

Att spelet saknar originallåtar är förstås en liten nackdel, men i gengäld har spelet nästan dubbelt så många stycken att välja på. Utbudet är varierat med en uppfriskande brist på radioskrammel och mer klassiska karaokestycken med betoning på åttiotalet. Tillsammans med gamla Singstar-låtar som "Uptown Girl" och "Crazy in Love" hittar vi stycken som "Fame" och "(I've had) The time of my life", den från Dirty Dancing ni vet, som förstås passar perfekt att dansa till. Ändå finns det både enkla och ordentligt svåra låtar. Just nu kan jag knappt prata efter att ha klämt i för kung och fosterland i "I will always love you", och Jonas håller precis på att sopa ihop de spruckna fönsterrutorna.

Med sin poängberäkning, upplåsningsbara låtar och olika spelformer känns Karaoke Stage betydligt mer hardcore än Singstar, på gott och ont. Sonys spel åker fram så fort jag har besök, men att pressa poäng och försöka klå gamla rekord är betydligt roligare i det här spelet. På tal om Singstar så kan man tyvärr inte använda samma mikrofoner till de bägge spelen utan får glatt köpa separata. Karaoke Stage-mickarna är mindre och känns inte lika gedigna men fungerar precis lika bra i praktiken. Slutsatsen är alltså att Singstar, särskilt åttitalsversionen, fortfarande är snäppet bättre, men i och med dansfunktionen har Karaoke Stage ett trumfkort som kommer att få mig att dra fram det flera gånger framöver. Jag är en sång- och en dansman, så enkelt är det.