Keeper

Den första timmen av Keeper är en virvelvind av motstridiga känslor. Sekvensen med fyren som lossnar, får ben och stapplar nerför klippan som en 100 ton tung tumlande jätte är som en surrealistisk feberdröm som omedelbart suger in dig i den Salvador Dali-inspirerade världen. Men spänningen ersätts snabbt av repetitiv musik som låter som om den spelats in på köksredskap. Passande, men också irriterande. När den bokstavliga och bildliga stormen har lagt sig infinner sig en märklig känsla av tristess. För den första delen av Keeper spelar på säkerhet. Du vandrar genom vackra områden och löser enkla pussel på vägen mot berget som tornar upp sig vid horisonten. Låter det bekant? Jag saknade vildsintheten, särskilt eftersom Keeper kommer från en utvecklare vars udda tänkande alltid har varit deras största styrka. Skulle vi bli avspisade med ett ganska klassiskt Journey-liknande spel, vars främsta skillnad är en slående grafisk stil och en okonventionell huvudperson?

Fyra timmar senare kunde jag se tillbaka på mina tidiga tvivel med ett skakande på huvudet. Självklart borde jag inte ha tvivlat på Double Fines förmåga att göra saker annorlunda. Ja, Keeper uppfyller många av samma kriterier som Journey och alla dess efterföljare: det ovannämnda berget i horisonten, ett uppdrag att rena världen från korruption, en ordlös berättelse som värdesätter upplevelse och känslor framför en klassisk berättelse. Men det är också mycket mer egensinnigt och svårt att placera i ett fack. Ungefär halvvägs genom spelet ändrar det form och skiftar fokus mot mer utforskande. Det vore synd att avslöja exakt vad denna förändring innebär, eftersom en stor del av nöjet med Keeper är dess förmåga att överraska och utvecklas i nya riktningar. Nej, det är ingen slump att det sista ordet är i plural, för Double Fine överraskade mig flera gånger med mekaniska vändningar, och det var lika roligt och uppfriskande varje gång.

Double Fine är inte rädda för att introducera nya mekanismer för att sedan fasa ut dem igen kort därefter. Ett exempel - som ingår i trailern, vilket är anledningen till att jag vågar nämna det - är något som liknar sockervadd som gör att fyren kan lyfta sig över marken som den annars var fastspikad i. Plötsligt hoppar och svävar du mellan plattformar och blåses iväg av luftströmmar, och lika plötsligt är du tillbaka till att bara kunna gå och springa.

Men denna idérikedom har också sitt pris. Inte alla nya idéer genomförs med samma precision. Flera av de mer utforskningsbaserade områdena i andra halvan av spelet drar ut på tiden i onödan genom att du måste utföra samma uppgifter om och om igen. Här känns det som om Double Fine kom på en bra idé och sedan kämpade med att komma på vilka aktiviteter de skulle fylla den med. Det vore också synd att säga att allt känns lika bra. Ibland känns kontrollerna välbalanserade. Fyren, till exempel, har den tyngd man kan förvänta sig. Men mot slutet finns det avsnitt där spelkontrollen blir nästan ohanterlig - delvis för att kameran har svårt att hänga med. På det mer kosmetiska planet finner vi slarvigt redigerade övergångar från mellansekvenser till spel, vilket förstör en del av den annars utmärkta atmosfären som Double Fine bygger upp.

Denna typ av buggar är inget nytt för den kaliforniska utvecklaren, som alltid har varit bättre på kreativa koncept än noggrant utförande. Det är dock inget som allvarligt minskar spelglädjen. Personligen accepterar jag gärna några ojämnheter om det innebär att Double Fines många idéer tar steget från design dokumentet till skärmen. Under åren har utvecklaren haft allt från fullträffar till klara missar, men det har aldrig varit tråkigt, och Keeper är definitivt mer av det förstnämnda.

Jag inser att denna sammanställning gör det lite svårt att få en tydlig bild av vad Keeper egentligen är - utöver den inledande beskrivningen som surrealistiskt Journey-liknande. Och trots alla ovannämnda mutationer finns det faktiskt något som påminner om en tydlig kärna. För det första finns den visuella identiteten. Double Fine har sagt att de inspirerats av Salvador Dalí, vilket är mest tydligt i arkitekturen och de märkliga varelserna som befolkar Keepers värld. Men det finns också inslag av The Nightmare Before Christmas i de böjda bergen och klipporna, och till och med 2001: A Space Odyssey i en särskilt minnesvärd sekvens, allt utfört i en något impressionistisk stil som passar detta universum otroligt bra. Och sedan känns själva fyren och fågelmakaren Twig som något från en av de underbara kortfilmer som Pixar brukade göra. I en tidig sekvens där fyren ligger i en sorts mörk fyrdump och har förlorat förmågan att använda sitt ljus, krymper den av rädsla och kryper försiktigt framåt. En sådan animation säger mer än tusen ord.

Mycket passande är också ljuset ett återkommande element. Du använder det för att bränna bort korruption och bana väg, eller för att manipulera tiden så att du kan resa mellan dåtid, nutid och framtid för att lösa pussel. Här är Twig också en ovärderlig hjälpreda, eftersom den kan skickas iväg för att vrida handtag eller fungera som tunga på en våg.

Pusseldesignen är inte anledningen till att spela Keeper, men den förankrar spelet genom att fungera som bröd och smör mellan de mer esoteriska elementen. En slags grund som förankrar upplevelsen och ger alla tid att andas.

Som ni märker är jag ganska förtjust i Keeper - trots, eller kanske delvis på grund av, alla dess brister. Tempot är ojämnt, spelkontrollen likaså, och hantverket är uppriktigt sagt lite för ofta eftersläpande. Och så finns det den ordlösa berättelsen om att återställa naturens ordning, som trampar på alltför välbekant mark. Det är sympatiskt, och det finns flera bra stunder, men vi har varit där många gånger förut. Allt detta hamnar dock i bakgrunden jämfört med den udda kreativiteten och visuella överflödet som Double Fine häller in i Keeper. Det är tydligt att spelet har fungerat som en kreativ paus för Lee Petty och resten av det lilla teamet efter det ansträngande kollektiva arbetet med Psychonauts 2. Man kan hoppas att studion är på väg mot en period som liknar den gyllene ålder som följde på det lika ansträngande Brütal Legend och som erbjöd ett antal små, kreativa pärlor som Stacking och Costume Quest. Som en första våg är Keeper verkligen ett gott tecken.