Kim Possible: What's the Switch?

Jag tillhör det gamla gardet som växte upp med Duck Tales och Rescue Rangers, både vad gäller spel och tv-serier. Därför är det ju rätt obligatoriskt för mig att hata senare serier som Darkwing Duck och Talespin, för att inte tala om den där monstrositeten Disney gjorde med knattarna som hiphopslynglar. Kim Possible har jag däremot ingen som helst relation till, varken serie eller spel, och därför var det med en fullständigt blank uppsättning fördomar jag laddade in Disneys senaste.

Och tänk, Kim Possible har fått sig ett riktigt, riktigt bra spel. Det hela är ett sidscrollande plattformsspel med ursköna bakgrunder och en grymt animerad huvudperson som är lika vig och rolig att spela som Prinsen av Persien, eller varför inte Aladdin själv när vi snackar hjältar från Mellanöstern. Jo, för Kim påminner om Aladdin både i spelkontroll och rörelsemönster, med inslag av Viewtiful Joe och Mega Man. Sämre förebilder kan man ju ha.

Spel med vägghopp blir per automatik dubbelt så roliga. Kim är lika vansinnigt smidig som orädd och tar sig runt omgivningarna på ett elegant sätt med dubbelhopp, dyksparkar och gymnastövningar runt stänger. Utöver redan nämnda spel kan jag också namedroppa det gamla fantastiska Batman till NES: en sekvens i ett klocktorn påminner starkt om Sunsofts klassiker när man vägghoppar fram och tillbaka mellan dödliga kugghjul. När jag sedan får en greppkrok att svinga mig i taket med är min önskelista för ett bra plattformsspel komplett.

Men det räcker inte där. Ungefär hälften av spelet får vi styra Shego, Kims onda rival. Motivationen för att flickorna ska samarbeta är att deras töntiga respektive killkompisar fått sina hjärnor utbytta av den ännu ondare Dr Demento, som presenteras i en lysande självironisk mellansekvens. Shego är mer av en slagskämpe och hennes banor innehåller mer action än hoppande, men i praktiken fungerar de ungefär likadant. Vi får också styra Rufus, Kims lilla illerliknande rosa äckeldjur som kan kräla runt i smala gångar där Kim inte tar sig in.

Överhuvudtaget är spelet varierat och banorna intelligent designade. Eftersom spelet per någon sorts definition ska vara relativt barnvänligt går det att ta sig fram utan större problem, men samtidigt finns det grymt komplicerade vägar att ta för mer avancerade spelare (som jag) som kan utnyttja kontrollen till max. Hela vägen genom de elva banorna är Kim Possible ordentligt påkostat med professionell animering både i och runt spelet, enorma bakgrunder som är proppfulla med detaljer och förstås alla rösterna från serien.

Kim Possible: What's the Switch är helt enkelt ett riktigt bra licensspel, något som vi definitivt inte är bortskämda med. Gillar du eller någon i din närhet den rödhåriga actionflickan är det bara att köpa, inget att fundera på. Men även plattformsfans i allmänhet har något att hämta här. Applåder till Artifical Mind & Movement som tidigare gjort menlösa Disney-licenser men den här gången träffat helt rätt. Med tanke på att spelet också är relativt billigt känner jag mig generös och det blir en välförtjänt åtta.