King of Fighters: Maximum Impact

Även om SNK är kända som 2D-experter har de faktiskt gjort några tidigare försök att göra om sina fightingspel i tre dimensioner. Först ut var Samurai Shodown 64 som släpptes till den förolyckade Hyper Neo Geo 64-hårdvaran. Spelet var helt okej, men den enkla hårdvaran, bara snäppet bättre än en Nintendo 64, kunde inte göra de klassiska karaktärerna rättvisa. Det kom en uppföljare som byggde vidare på samma koncept, men inte heller det var någon superhöjdare. Fatal Fury fick också en 3D-version i form av Wild Ambition. Och så gjorde SNK slutligen ett försök med ett Playstation-exklusivt Samurai Shodown, men det var så pass tekniskt simpelt att det närmast var en förolämpning mot stackars Haohmaru och Nakoruru.

Därefter kom som bekant SNK:s ekonomiska bekymmer, och företaget gick omkull. Efter nybildningen som SNK Playmore har man främst varit nöjda med att konvertera sina befintliga 2D-titlar till hemkonsolerna, för att inte ta några större risker. Med tanke på företagets historia var King of Fighters: Maximum Impact inte en helt positiv nyhet. Men lyckligtvis har SNK lärt sig en del på de senaste fyra-fem åren. Maximum Impact lyckas med bedriften av överföra det höga tempot och den stilrena karaktärsdesignen till 3D, även om vissa detaljer fått offras. Vissa viktiga detaljer, tyvärr.

Varje nytt fightingspel bjuder förstås på nya karaktärer. Bröderna Alba och Soiree använder projektiler och kontringar som Geese, respektive capoeira som Eddy Gordo. Lönnmörderskan Lien Neville använder mest sparkar och påminner en aning om Goenitz i sin spelstil. Mignon påminner mest om lilla irriterande Bao. Och Chae Lim är en ren kopia av SNK:s egna Kim Kaphwan. Nya ansikten på gamla figurer, alltså. Alla känns varierade och roliga att spela, men inte direkt nya.

Maximum Impact är på många sätt en tillbakagång till det lågmälda upplägget i Fatal Fury-titlarna. Det handlar fortfarande om en King of Fighters-turnering, men den hålls i South Town, samma plats där Terry Bogard först blev en stjärna. Till skillnad från de vanliga King of Fighters-spelen slåss kämparna en och en, och hade det inte varit för att King of Fighters faktiskt är en något mer känd spelserie hade spelet lika gärna kunnat heta Fatal Fury: Maximum Impact.

För spelkänslan har faktiskt mer gemensamt med Fatal Fury-spelen, och då särskilt med Real Bout Fatal Fury Special. Men det råkar vara ett av mina favoritfightingspel, så det är definitivt inte ett dåligt omdöme. Karaktärerna rör sig aningen ryckigt, men precist, och det är lätt att få till alla gamla special- och superattacker. Det finns långa rader av attacker som fungerar som kombinationer, ungefär som i Tekken. Överhuvudtaget är kombinationssystemet generöst, kanske lite för generöst. Väggarna går att utnyttja för att jonglera motståndaren, och vissa attacker är väl enkla att missbruka. Ta till exempel Iori's Maiden Masher. Gör man den nära en vägg kommer fienden att studsa tillbaka, precis lagom högt för att få in minst två uppercuts. Många, men inte alls, specialattacker kan träffa liggande motståndare. Resultatet blir ett ganska obalanserat spel, där striderna ofta består av ett par livsfarliga combos vardera.

Maximum Impact är byggt på Renderware-teknik och utnyttjar alltså knappast hårdvaran till fullo. Bakgrunderna är relativt sparsmakade och har en tendens att flimra. Modellerna är enkelt modellerade men ser ändå ut ungefär som sina platta förebilder. Animationen är utmärkt, trots att tempot är så högt. Det jag saknar är de små detaljerna såsom minspel och animerade kläder. Den lågupplösa pixelgrafiken i de ursprungliga KoF-spelen lyckas få med betydligt mer såna småsaker som är komplicerade att göra i 3D, och resultatet blir här ett lite sterilt spel... även om figurerna fortfarande har kvar mycket av sina personligheter.

Ljudet är däremot lite mer spektakulärt. Musiken är komponerad av Studio Aqua, som jobbat åt SNK i flera av deras senaste spel. Främst tänker jag på Power Instinct Matrimelee, ett udda men ösigt 2D-spel som hittills bara släppts på kassettbaserade Neo Geo, men trots det har ett soundtrack fyllt av sång. Det är inte riktigt lika bra här, främst eftersom musiken tar sig själv på lite för stort allvar. Men det är fortfarande så bra att jag gärna drar ut på striden för att få höra mer. "Infectious Love" på discobanan och "Flying Tremolo Arm" på flygbasen är särskilt läckra.

SNK har haft den dåliga smaken att dubba samtliga röster till engelska. Vissa fungerar okej, men många låter bara konstigt. Iori har visserligen alltid sagt "Cry, scream... then die!" i sin klassiska superattack, men på japanska låter det inte riktigt lika krystat. Lyckligtvis finns möjligheten att ställa om språket till japanska och bara köra med textning.

Förutom själva slagsmålen mot datorn och andra spelare finns ett hyfsat stort utmaningsläge där du får besegra massor av motståndare under olika förutsättningar. Belöningen är ett par nya banor och nya kläder åt de tjugo spelbara karaktärerna. Inget sensationellt, men det förlänger spelets hållbarhet en aning.

Maximum Impact lyckas faktiskt skapa en blandning av 2D och 3D utan några större kompromisser. Tyvärr är balansen lite för ojämn och vissa karaktärer kan bli orättvist farliga ibland. Känslan är okej men inte lika klockren som i 2D-spelen, och resultatet är ett spel som hamnar i fightingspelens "bra men det finns bättre"-hög tillsammans med Bloody Roar och Rival Schools. Dessutom är Hyena, den grönklädde fjanten som introducerar varje match, den sämst designade karaktären jag någonsin har sett.

Men spelet är både lättspelat och kul, och det är kul som omväxling till Soul Calibur 2 och Tekken 5 under våra fightingkvällar. Jag skulle dock välja King of Fighters 2000 eller kommande King of Fighters 2002 framför det här när som helst.