King of Fighters XII

2009 är verkligen fightingspelens år. Det började med Street Fighter IV som överträffade alla förväntningar, och sedan har vi dränkts i nerladdningsbara höjdare som Garou, Marvel vs Capcom 2 och King of Fighters '98 medan vi väntar på höstens anstormning i form av King of Fighters XII, Blazblue och Tekken 6.

King of Fighters XII är en nystart för en serie som egentligen aldrig varit frånvarande som Street Fighter. Praktiskt taget varje år sedan 1994 har det släppts ett nytt, vanligtvis riktigt välgjort spel. Möjligen kan man kritisera det faktum att grafiken inte har förändrats sedan 1994 heller, men med ett utsökt spelupplägg och en hord av nedärvda karaktärer att välja bland har det spelat mindre roll.

Till del tolv tog SNK äntligen beslutet att dumpa de Neo-Geo-baserade pixlarna och satsa på helt nyritade, ljuvt animerade tvådimensionella figurer. Guilty Gear och Blazblue får ursäkta, men SNK är helt enkelt bäst på att få pixlar att lysa upp och leva.

Det gör det desto märkligare att King of Fighters XII inte alls är högupplöst. Bakgrunderna är förstås i HD-kvalitet men figurerna är ritade för en upplösning på 480p, alltså jämförbart med det nio år gamla Guilty Gear X. Resultatet blir gryniga figurer där utsuddningsfiltren snarare gör skada. Om planen var att framtidssäkra sin grafik för att hålla i femton år till har de misslyckats redan där.

Ett annat problem är att klåparen Nona, som låg bakom den hysteriska designen på SNK vs Capcom, nu har fått härja fritt med själva spritedesignen. Underliga proportioner som att Ralf och Clark har blivit dubbelt så grova eller att Athena har vattenskalle, och en allmänt brunaktig ton över alltihop gör att de inte alls känns lika levande som sina lågupplösta versioner. Grafiken är gjord genom att först animera figurerna med tredimensionell grafik och sedan, för hand, rita över varenda animationsruta, lite som filmen A Scanner Darkly eller SNK:s egna Art of Fighting 3. Det är ett mastodontarbete och bitvis ser det riktigt bra ut, särskilt animationen, men lika ofta faller det platt.

Nu är det inte det viktigaste i ett fightingspel och har vi klarat oss med lågupplösning så länge så borde inte mellanupplösning vara en brist. Och själva striderna är mycket riktigt en höjdpunkt. Spelkontrollen är strålande och tempot är precis lagom högt. Slagen känns tunga och det finns tillräckligt med finess för att hålla ett bra tag. King of Fighters brukar generellt vara fullsmockat med undersystem att hålla reda på, men här är det förenklat enligt samma princip som Street Fighter IV, för att nykomlingar åtminstone ska ha en sportslig chans att hänga med. Finessen ligger dels i ett kontringssystem som taget rakt från Capcoms höjdare, och dels möjligheten att vända ett underläge till en lång, komplicerad slagkombination.

Tyvärr har arbetet med grafiken kostat på för mycket, för i gengäld har vi dels en figuruppsättning som är pinsamt liten och dels extremt få attacker. Givetvis kan inte SNK matcha sina vanliga 40-talet figurer när alla måste ritas om, men jag begriper mig inte på utbudet. Det är praktiskt taget gänget från det första spelet, med det obegripliga valet att dumpa fanfavoriterna Mai, Yuri och King för de menlösa fjantarna från årgång 2003. För er som inte var med när det begav sig innehöll King of Fighters '94 främst standardhjältarna från SNK:s olika spel och följdaktligen blev det en himla massa Ryu-inspirerade projektil/uppercut/snurrspark-typer.

En skillnad från Capcoms slagsmål är att SNK aldrig tvekat att ändra på sina figurer, på gott och ont. Nån blir sämre, nån blir bättre. Här känns alla sämre och svagare än någonsin. Om det är bristen på spritetecknare eller att SNK velat göra det lite enklare vet jag inte, men när figurer går omkring med två relativt värdelösa specialattacker är något fel. Att ha en massiv arsenal att välja mellan är själva anledningen att spela ett SNK-spel.

Eller en av anledningarna. Den andra är de utsökta karaktärerna som alltid dryper av personlighet, genom små detaljer som segergester eller olika sätt att förolämpa sin fiende. Sånt saknas helt här. Att spela mot datorn är totalt meningslöst då det varken finns en slutboss eller några mellansekvenser alls. Till råga på allt finns bara sex banor, varav fyra är så överanimerade och fyllda med loopande animationer att de ger ögonblicklig huvudvärk medan de andra två är varianter på samma trista arena.

Nu är ju fightingspel främst till för att spelas mot andra spelare, men att träna mot datorn kan åtminstone bli roligare om det finns något som helst motivation, som Street Fighter IV och Blazblue bjuder på. Det förutsätter också att du har någon att spela mot, för onlineläget är i nuläget extremt långsamt och buggigt.

Det känns ändå synd att behöva kritisera King of Fighters XII, för i grunden är det ett utmärkt spel med massor av potential, och jag uppskattar verkligen allt jobb med den nya grafiken. Men ett år som detta, när det bästa av det gamla (SNK:s egna Garou och '98) och det nya (Street Fighter IV) släpps är bristerna extra tydliga. Att de flesta fansen redan har övergett det och återvänt till just nyversionen av King of Fighters '98 säger väl allt.

King of Fighters XII känns helt enkelt som en betaversion av ett spel som kommer att bli riktigt bra. Jag vet inte om det är naivitet eller helt enkelt brist på resurser som fått SNK att hoppas att det här skulle stå sig, men det gör det inte. Jag hoppas bara innerligt att de har fler kort att satsa på än det här och att vi får se ett King of Fighters XIII. Det lär nämligen bli ett alldeles strålande spel.