Kingdom Hearts

Vår hjälte, den 14-årige pojken Sora plågas dock av en illabådande dröm om ett analkande mörker. En natt så händer något som förändrar denna idyll till något mycket värre, och våra nya vänner sugs motvilligt in i ett äventyr där vad som helst kan hända. Jag tänker inte avslöja mer av storyn bakom, då den, likt många andra spel av denna typen lämpas bäst att utforskas av spelaren själv.

I vad som först känns som en ohelig fusion så har Squaresoft tagit hjälp från Disney Interactive för att utveckla ett actionrollspel med det bästa från två världar. Vi sveps in i ett äventyr där det mesta är enligt Squares vanliga formula. Starka vänskapsband, oväntade svängningar i storyn och mycket annat kryddar detta äventyr. Men till skillnad från Squares vanliga koncept med turordningsbaserade strider så är det nu allt i realtid, något som bidrar med att det i vissa ögonblick känns som att man spelar ett Zelda-spel. Detta speciellt när Kingdom Hearts använder sig av samma smidiga system för att sikta in sig på en fiende för enklare anfall. I dessa strider så har man oftast följe med två andra karaktärer, som faktiskt gör viss nytta, även om man kan behöva fingra på deras beteende i menyn.

Huvudkaraktären heter Sora, och tillsammans med inga mindre än Kalle Anka och Långben så ska han försöka återställa det som står fel i världen, och samtidigt försöka hitta sina vänner och kunna resa hem igen. Man bjuds på ett känslosamt äventyr, som till viss del förlitar sig på plattformshoppande, men ändås med gott om djup. Detta varvat med actionsekvenser där man får slåss mot de mörka fienderna - The Heartless. Men just i striderna så visar sig det första allvarliga felet, kameran. Hade man inte irriterat sig på den tidigare så lär man garanterat göra det då. Väldigt ofta så skyms den av fienden, vännerna, eller någon form av växt, möbel, eller annan pryl. Man måste ständigt ställa om kameran med hjälp av L och R-knapparna. Otroligt dåligt beslut av Square som faktiskt drar ner betyget en del i min bok. Dessutom så befinner sig kameran för nära karaktärerna, så ofta så blir det svårt att granska det närliggande området ordentligt. Dock så är det automatiska siktet det som räddar kameran helt och hållet i striderna.

Vissa klagar på att grafiken inte håller högsta klass, men personligen så njuter jag av den stundtals minimalistiska designen som inte bara gör det lättare att urskilja saker, utan även passar oerhört bra in i sammanhanget. Allt har ett tecknat stuk, och med tanke på att det är Disney som till stor del är med och huserar i spelet så bryr jag mig inte alls. Det är vackert anser jag, och det står jag för. Alla ljud och röster är dessutom i det närmaste perfekta, röstskådespeleriet är i absolut världsklass, men vad annat ska man förvänta sig av Haley Joel Osment, Sean Astin (Sam Gamgi i Sagan om ringen), Dan Castellaneta (Homer Simpson) och James Woods (hårdaste killen på planeten). I stort sett alla röster av Disney-karaktärerna är av de gamla filmernas original-uppsättning, något som verkligen uppskattas då de bidrar med en genuin känsla. Den första person som klagar på röstskådespelet vinner en hink med grus att äta.

Ska jag vara ärlig så gillar jag inte plattformsspel, men i Kingdom Hearts så står jag ut, mycket på grund av hur bra spelet i sig egentligen är. Men här har solen sina fläckar igen. Kontrollen är både slarvig och oprecis, något som borde vara förbjudet i ett plattformsäventyr år 2002. Småjusteringar med analogspaken blir ofta tvära ryck och hejsan hoppsan, där gick det fel. Dessutom så stör jag mig på att efter varje hopp så stannar Sora upp för ett kort ögonblick, något som jag anser skadar tempot och spelkänslan. Ge oss en mer följsam kontroll för bövelen.

Jag trodde att det skulle bli mysko att träffa en massa Disney-karaktärer i ett spel från Square, och visst känns det avigt i början. Men efter att ha betat av de första riktigt tråkiga världarna så visar Kingdom Hearts sin styrka, problemet är att allt till dess har präglats av en usel kamera, och en nära lika usel kontroll. Att spelet saknar 60 hertz och dras med en tum svarta kanter både i över och underkant av skärmen gör det inte bättre. Det är ett magiskt äventyr, och i grund och botten ett bra spel. Dock så är det den tekniska biten som stäjlper spelet. Dock vill jag lägga till en liten brasklapp, om man själv inte bryr sig om 60 hertz-stöd, och kan ha överseende med såväl kameran som kontrollen så kan man lägga till en poäng för varje punkt. I så fall hamnar ditt betyg på 9/10. Lika förlåtande är dock inte jag.