För nästan fyra år sedan utannonserade Square Enix ett rollspel som fick många fans av genren tro att spelföretagets högsta höns blivit spritt språngande tokiga. Inte för att det var ett rollspel, inte för att flera gamla Square-karaktärer skulle ha gästspelsroller av varierande storlekar, och inte heller för att det utannonserade spelet skulle handla om vänskap. Square-Enix hade nämligen allierat sig med ett företag som förutspåddes bringa tusen år av olycka. Företaget som nästlat sig in på dessa nästan heliga domäner var inget annat än Disney, och den amerikanska inblandningen sågs inte på med blida ögon bland de rollspelsälskande japanfansen.
När Kingdom Hearts väl släpptes 2002, föll de flesta tråkande kommentarerna i glömska. Square-Enix hade, tillsammans med Disney, lyckats med att skapa ett gemytligt rollspel och blandat den japanska fräschören med Disneys ofrånkomliga charm. Sedan blev det tyst, och det dröjde tre år innan ett nytt Kingdom Hearts-spel släpptes på den europeiska marknaden. Istället för en regelrätt uppföljare till Playstation 2 släpptes Gameboy Advance-spelet Kingdom Hearts: Chain of Memories, vilket var en minst sagt förberedande titel till Kingdom Hearts II om man får vara lite efterklok.
Under den drygt tre timmar långa introduktionen som Kingdom Hearts II bjuder på, slår det mig att spelet är rätt svårtillgängligt spel att spela. Kingdom Hearts II är nämligen ett spel som inte tar hänsyn till nyfikna nykomlingar, utan fullkomligt öser på med information. Tillbakablickar från Kingdom Hearts och terminologi från Chain of Memories varvas i ett sjukt tempo, och det är tveksamt om man ska börja sin Kingdom Hearts-resa med detta spel. För de redan insatta är det däremot bara grädde på moset.
Även om Squre Enix introducerar flera nya karaktärer för Playstation 2-ägarna, bland annat Roxas som man startar spelet med, är fokus fortfarande lagd på Sora, Kalle och Långben och deras äventyr mot ondskan i alla dess former. På sitt äventyr besöker den omaka trion flera platser ur de tidigare spelen, såsom Halloween Town, Hollow Bastion och Agrabah men självklart introduceras även en hel del nya av Disney-härkomst. Port Royal från Pirates of the Caribbean, Space Paranoids från filmen Tron och den gamla ångbåten Steamboat Willie där Musse Piggs första kortfilm utspelade sig är exempelvis tre nya och klockrena favoritbanor.
Självklart gör Square Enix- samt Disney-karaktärer gästspel. Räkna att få träffa bland andra Seifer, Cloud och Setzer från den japanska spelstudion, och Nalle Puh, kapten Jack Sparrow och Simba från Disney-falangen. Det behövs nog inte påpekas, men Kingdom Hearts II är fullkomligt proppfullt med kändisar som röstskådespelar. Som exempel är Haley Joel Osment tillbaka som Sora, Christopher Lee är den onde DiZ, och den bortgångne Pat Morita (Karate Kids sensei, ni vet) finns med som kejsaren av Kina när Sora och gänget besöker Mulan.
Precis som i föregångaren är stridssystemet actionbaserat, men några nyheter har lagts till. En av dessa är Soras så kallade drive-former. Drive-formerna får Sora att bli mer kraftfull, samtidigt som vissa attribut ökar. Han kan sammansmälta med Långben, Kalle eller båda två samtidigt för att få övertaget i striderna. I övrigt är det mesta sig likt från Kingdom Hearts. Det som jag finner något enerverande är att Kingdom Hearts II är lite väl självspelande under striderna. Detta beror på den införda reaktionsfunktionen används alldeles för ofta. Som ett exempel kan Sora bli beskjuten av en speciell sorts fiende, men om man är med på triangelknappen och tajmar kan Sora reagera snabbt och sparka bort kulan. På grund av detta blir spelet lite för lätt för vana rollspelare, men jag misstänker att yngre spelare får ett schysst övertag tack vare den.
Men låt oss skjuta detta åt sidan för en stund. Kingdom Hearts II är ett mycket filmiskt spel som är fantastiskt tilldragande och fängslande. Inte bara för att det är mycket grafiskt imponerande där karaktärerna är välmodellerade och omgivningarna likaså, utan spelet förmedlar känslor som berör. Där Kingdom Hearts fokuserade på vänskap och minnen tar Kingdom Hearts II steget vidare, och går ned på djupet med existentiella frågor och inre konflikter på ett vackert och varmt sätt. Det är inte ofta jag känner mig berörd av sådana teman eftersom jag passerat det stadiet när sådana funderingar var aktuella för mig, men Kingdom Hearts II lyckas ändå hitta rätt på ett finstämt vis.
Kingdom Hearts II påminner mycket om sin föregångare och är en riktig uppföljare i ordets rätta mening. Eftersom spelet i princip kräver att man har spelat Kingdom Hearts och Chain of Memories, är det inte så enkelt att sätta sig in i. Även om Kingdom Hearts II är lite väl självgående, är det ändå en mycket bra rollspelstitel. Spelet är ett perfekt exempel på hur känslor, handling och underskön stämning kan väga upp de delar som inte känns lika klockrena. En varm och mysig uppföljare som träffar rätt in i hjärtat.