Kingdom Under Fire: Circle of Doom

Ibland får spelutvecklare idén att de ska göra något nytt och nyskapande av en etablerad spelserie. Vad som pillas med varierar, men oftast brukar spelutvecklarna slå på stort och dra till med en helt ny genre som skiljer sig från spelseriens föregångare. Med varierande resultat som följd, naturligtvis.

Koreanska Blueside kom på en sådan idé. Blueside formades ur spelstudion Phantagram, och utgörs av huvudstyrkan som kom på den strategiska spelserien Kingdom Under Fire. Eftersom majoriteten av de anställda på Blueside trots allt har kommit på Kingdom Under Fire-spelen, ansåg de nog att de hade rätten att pilla på bäst de ville.

Som bekant var Kingdom Under Fire ett spel som fokuserade på realtidsstrategi, med ganska okej resultat. Likaså var de två spelen som släpptes därefter. Blueside kom dock på att något fattades spelserien, och genom ett antagligen ganska överilat möte, kom de på att dra ner på strategin till fördel för idel rollspelselement som skulle bakas in i den ganska väljästa kakan. En ingrediens som egentligen borde ha undvikits.

Visst är premisserna bra, för actionrollspel är lätta att tycka om och ofta underhållande, men av någon anledning lyckas Blueside inte med uppgiften. Om man får vara krass så är problemet med Kingdom Under Fire: Circle of Doom att spelet är så hafsigt gjort, vilket gör att det är mediokert under sina bästa stunder.

I Kingdom Under Fire: Circle of Doom kan du välja att spela som en av sex olika karaktärer, varav en av dem låses upp efter lite ansträngning. Precis som väntat skiljer de sig från varandra inte bara till utseendet, utan även spelmässigt. En del är stora och starka, andra små och snabba, sedan finns det naturligtvis karaktärer som följer den gyllene stigen I mitten. Karaktärerna känns igen från tidigare Kingdom Under Fire-spel, som exempelvis Kendal och Duane, men även Regnier och Leinheart är gamla bekanta.

Visst skulle det vara ganska tillfredsställande att få spela med och som en karaktär man känner igen sedan tidigare, men det känns inte som Kingdom Under Fire fungerar i det valda formatet. Istället för att kommendera trupper är du helt solo, och slår dig igenom fiendegrupp på fiendegrupp utan utmaning eller finess. Att varje karaktär har en unik kampanj är ett bra initiativ som tagits av Blueside, men spelets handling är så anonym och gör således de unika kampanjerna poänglösa.

Denna anonymitet beror i stort på att handlingen kan hoppas över. Vid specifika platser på varje bana kan du komma i kontakt med tre olika gudomligheter. Med hjälp av dem kan du uppgradera vapen och utrustning, samt sälja av eller köpa användbara prylar. Själva knorren är dock följande; Vid dessa gudomligheter kan du ta en tupplur. När du väl gör det kommer du till en drömvärld som fungerar som handlingskatalysator för din karaktär. Där kan du få veta mer om vad du egentligen pysslar med, lära dig nya färdigheter genom att utföra uppdrag och så vidare, men det lustiga är att allt detta kan hoppas över om man nu känner för det - genom att undvika dessa tupplurar.

Om jag ska vara ärlig så är handlingen såpass ytlig och anonym så att det inte gör någon skillnad om du väljer att utforska den eller ej. Det är nog inte vad Blueside tänkt sig, men dessvärre blir resultatet att det är enklare att inte bry sig. Att besöka drömvärlden är endast något man gör för att kunna lära sin karaktär nya saker.

Striderna i Kingdom Under Fire-spelen har som sagt varit strategibaserade i de tidigare spelen. Att spela solo i ett spel med liknande koncept som Ninety-Nine Nights är ju bevisligen kul, men dessvärre levererar inte Kingdom Under Fire: Circle of Doom samma spelglädje som exempelvis Ninety-Ninte Nights eller Dynasty Warriors-spelen. Om man ska bortse från det linjära förfarandet är fienderna så urbota dumma att det varken blir en utmaning eller ens kul att ge dem på käften. Att fienderna påminner mycket om varandra gör dessutom spöandet till en enformig uppgift, ackompanjerat av en kamera som sällan vill infinna sig där den ska.

Blueside har dock varit generösa nog att slänga in ett flerspelarläge i Kingdom Under Fire: Circle of Doom. Även om det fungerar okej har det ett stort fel; Det går bara att spela via Xbox Live. Glöm att spela två stycken lokalt på samma Xbox 360, för det fungerar inte. Varför Blueside har lagt möda på att skapa ett flerspelarläge där du och tre andra kan slåss, rolla om prylar och så vidare utan att tänka på de som inte har Xbox Live är återigen en felprioritering.

Nej, Kingdom Under Fire: Circle of Doom är som den där killen i skolan som jämt var medelmåttig som bäst, vilket inte var så speciellt ofta. Kingdom Under Fire: Circle of Doom är kantat med konstigheter, och det är stundtals svårt att förstå logiken i de val Blueside har tagit under utvecklingsfasen. Att spelets sex karaktärer har varsin kampanj på drygt 40 timmar gör inte mig imponerad, för vem sjutton orkar med detta strunt i drygt 240 timmar?