Kirby Air Riders

Inför releasen av Kirby Air Riders har Nintendo matat oss med förhandsinformation på ett minst sagt frikostigt sätt. Två stycken långa Nintendo Direct har på ett detaljerat vis gett oss en ordentlig inblick i vad det kommer att bjuda på. Ifall någon nu redan känner att den börjar bli färdig med Mario Kart World så kommer detta ändå relativt tätt inpå och även om det i grunden är två racingspel så lyckas Kirby Air Riders ändå kännas distinkt annorlunda än när Mario och gänget ger sig ut på partyracing. Visst, det är kaosartat på ungefär samma vis, men handlar mer om skoj, lek och party snarare än att den som faktiskt kör bäst i slutändan vinner. I Kirby Air Riders kör ju också svävarna av sig själva. Det behövs således inte hålla in någon knapp för att gasa och farten, eller snarare avsaknad av den, kändes till en början nästan avskräckande när jag gav mig iväg från startlinjen.

Självfallet är den nästan oroväckande låga farten enbart tillfällig. Åtminstone när man börjar köra som man ska göra. När racingen drar igång på allvar så var jag faktiskt glad att jag ägnade tid åt att gå genom de lektioner som erbjuds. För att få fart på sin lilla svävare så finns det flertalet faktorer att bemästra där det främst gäller att utnyttja sin boost och mycket annat för att hålla uppe och öka hastigheten. Det är inte särskilt svårt att få grepp på någonting av spelmekaniken. Ifall man som jag är en spelare som gillar att slå sina (eller andras) bästa tider så finns det mycket som går att göra och lära sig för att börja pressa hundradelar.

När det tävlas, i det läge som kallas för Air Ride, så är det också mycket annat som sker och att hålla koll på. Detta spels motsvarighet till föremål i Mario Kart är flertalet där Kirby (och de andra förarnas) förmåga att kopiera de varelser som sugs in är den tydligaste. Som vi alla vet så kan ju vårt lilla fluff-monster dra in saker i sin mun och när detta sker så får ens karaktär helt enkelt en förmåga från den varelse som man fångat. Detta medför möjligheten att kunna kasta eld och is, veva med ett svärd samt mycket annat.

Det här konceptet med att svävaren kör själv handlar ju mycket om att underlätta och lägga vikt på allt annat som händer. Jag gillar verkligen när svävaren kommer upp i fart och det känns som jag får till ett flyt men det finns också sekvenser när det blir lite lidande av att man inte gasar själv, så att säga. Värre är dock att stora stunder på banorna blir spelet helt självspelande med som små sekvenser där svävaren bara far fram utan att behöva styra alls. Detta handlar mest om tillfällen när det glids på räls eller när banan skickar en nerför exempelvis ett vattendrag. Vissa banor är lite värre gällande sådant här - på några är sekvenserna rätt häftiga, framförallt visuellt, men det blir lite onödigt som vid de tillfällen jag åker in i en kanon som ska skjuta en vidare. Det ser ofta visuellt coolt ut och fungerar olika bra, på olika nivåer, men överlag tycker jag det blir lite för mycket.

Air Ride-spelläget är det närmsta som man kan komma till traditionell racing. Till en början finns bara några stycken banor men fler låses upp i stadig takt. Jag tycker dock det är väldigt synd att det inte finns något renodlat turneringsläge med olika svårighetsgrader. Jag får plocka banan jag vill köra, tävla på den men efter varje avslutat race så skickar jag ut till menyn igen och väljer en ny bana. Det går dock att låta spelet fortgå med slumpartade banor men det känns lite konstigt att i ett spel där det finns så mycket olika spellägen så saknas något såpass fundamentalt som en turnering och ett score-board med sammanfattning gällande poängen. På samma vis blir andra faktorer lidande av detta med. Vill jag öka svårighetsgraden på de datorstyrda karaktärerna så ska jag in i en meny för att ändra detta. Istället för att bara köra ett upplägg då med turneringar med ökande utmaning.

Bland spelets andra lägen finns mycket annat att upptäcka och variera sig med. Top Ride är lite simpel racing sedd ovanifrån. City Trial är ett kaosartat brawl-läge och Road Trip kan ses som ett slags story-mode och är det helt nya inslaget i denna del då de andra fanns i spelets föregångare. Till detta tillkommer också en mängd minispel, som om än lite roliga att köra genom någon gång också lider av det där att det borde snarare vara sammanfogat som någon slags turnering. Jag tänker direkt att det hade varit skoj med något Fall Guys-liknande upplägg med en ensam vinnare kvar.

City Trail är ett Battle Mode där man under fem minuter åker omkring på ett öppet område, samlar på sig power-ups för att det hela sedan avslutas med en arena-fight. Det går att sno andras power-ups, byta maskin och mycket mer innan själva huvudtävlingen på arenan sker där det gäller att förstöra de andra maskinerna.

När jag första gången drog igång det nya inslaget vid namn Road Trip så visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Detta kan bäst beskrivas som detta spelets kampanj. Ett story-läge där Kirby färdas framåt på en rak väg och så dyker det upp olika utmaningar att välja mellan under resans gång. Mitt första intryck av det hela var väl inte särskilt positivt. Men det var när jag tog upp det igen och insåg att spelet faktiskt sparade ens framsteg som det kändes som att det faktiskt var ett ganska lyckat inslag. Det är helt enkelt en kampanj där jag under färdens gång kan välja vad för utmaningar jag ska klara av för att komma vidare och så avslutas banorna sedan med en boss-fight. Vi får även ta del av mellansekvenser mellan nivåerna som berättar en liten historia. Men allra mest är jag glad över variationen detta läge skapar. Att det sammanfogar olika spellägen och utmaningar till något som hänger ihop. Något jag då saknar i vissa övriga spellägen.

Vad som du än gör i Kirby Air Riders, vilket spelläge jag än nu ägnar min tid åt, så finns det tavlor med rutor som fylls i vid avklarande utmaningar. Varje avklarad utmaning låser också upp något. Alltifrån något större som en bana eller en karaktär, eller nya färger på allting som går att byta sådan på. Även efter över en veckas spelande är jag inte i närheten av att ha fyllt i allt och här blir det tydligt att utvecklarna satsat mycket på att det hela tiden ska finnas något att låsa upp och upptäcka. Inslaget känns igen från förra spelet där tavlorna har olika motiv och det skapas nästan ett beroende på att fylla i varje ruta. För även om jag nu då bara belönas med ett nytt färgschema, en titel jag kan sätta på mitt racingkort eller något annat litet - så är det själva nöjet och prestationen att låsa upp saker som blir rolig. Själva jakten, så att säga. Utmaningarna i sig är hemliga, men när jag låser upp en så kan jag på tavlan se vad de närliggande kräver att jag gör för att låsas upp.

Som med en del annat i Kirby Air Riders skapas det lite konflikt kring vad spelet är. Eller kanske snarare vad det vill vara. Att det vill vara ett annorlunda sorts racingspel är helt fint. Det är snarare bara bra att det har många saker som skiljer sig. Men när en utmaning kan vara "träffa en stolpe", "flyg över mållinjen" eller något annat specifikt handlar lite för mycket om att det flytar fokus från att vara racing. Ibland hade jag bara önskat att det var mer "Vinn fyra lopp" eller "kom först tio gånger i rad" än mer detalj-specifika utmaningar. I slutändan gillar jag dock mycket att det finns grejer som gör att jag kommer tillbaka för att klara av, och låsa upp, allt som finns.

Jag gillar också att de olika spellägena har helt egna sådana här tavlor. Så oavsett vilket jag ägnar tid åt så är det specifika prestationer för just det spelläget som bockas av. Som sagt, belöningarna blir ganska minimala när banor, karaktärer och svävare är upplåsta men det är trevligare med denna visuella översikten än enbart en lista där saker kryssas av.

När det kommer till grafiken så är Kirby Air Riders lite av en blandad kompott. På de färgglada miljöerna utomhus är det oftast väldigt vackert. Blommor, vattenfall, färgsprakande omgivningar målar upp en sagolik miljö och det hela flyter på bra trots att det sker en hel del på skärmen samtidigt. Dessutom finns det ögonblick på flera banor där utsikten blir helt fantastisk. På en bana vid namn Steamgust Forge finns det exempelvis en magnifik vy strax innan målgång som är otroligt läcker.

Inomhus är det dock överlag betydligt tristare banor rent grafiskt och grottor och lite mer flummiga känns rätt trista. Det är lite synd att det visuella också känns aningen begränsat på sina håll. En del banor, ikoner och annat framställs väldigt simpelt. Jag hade önskat Switch 2 kunde fått visa upp lite mer muskler här. Kunna ge oss något som hade imponerat lite mer tekniskt mer än att vara mest glad över att bilduppdateringen hänger med utan några större problem. Min närmsta jämförelse är när F-Zero X dök upp till Nintendo 64. Då var det mycket snack om att bilduppdateringen prioriterades och att det visuella fick stryka ordentligt på foten för att bibehålla en stabil sådan. Jag får lite samma känsla här stundtals men det ska absolut tilläggas att spelet inte är fult. Det är bara lite väl simpelt på sina håll. Granskar man vissa spellägen som City Trail eller som den väg det färdas på under Road Trip så blir det exempelvis tydligare att spelet inte riktigt når upp till några högre höjder rent grafiskt.

Det går att köra Air Ride, City Trail samt Top Ride online. Tyvärr har det varit svårt under min recensionsperiod att få en djupare inblick i hur väl saker flyter eller helt enkelt kunna ge det hela tillräckligt med tid. För oss som recenserade så var det specifika timmar dedikerade till de olika spellägena och jag har ju tyvärr inte kunnat spela mot vänner heller av förklarliga skäl. Det finns ett litet gulligt licenskort som visar ens rank och de fåtal matcher jag kunde delta i gör det såklart tydligt att sådana här spel i mångt och mycket är roligare mot andra. Någon riktigt Mario Kart-dräpare, eller ens utmanare, fick jag dock inte intrycket av att kändes som. Det ska dock bli roligt att spela mer online när spelet väl har släppts och det förhoppningsvis är full fart med aktiva spelare.

Spelets regissör, och således även Kirbys skapare, Masahiro Sakurai har på förhand sagt att han fyllt spelet med allt han kan och att vi därför inte ska räkna med några DLC. För egen del hade jag såklart främst gärna sett att flera banor tillkom över tid men det går samtidigt inte att beskylla detta för att sakna särskilt mycket. Även om jag önskar att strukturen kring vissa spellägen och minispel varit annorlunda upplagda så är spelet välfyllt.

Avslutningsvis vill jag även nämna en sak som jag gått och funderat på de senaste dagarna. Jag är den sista personen att någonsin beskylla Nintendospel för att enbart vara för barn eller ens vara barnsliga. Den spelglädje deras titlar bjuder på är, enligt mig, givetvis för alla. Gullig yta, låg svårighetsgrad och enorm lättillgänglighet är inget negativt i min värld så länge jag i slutändan har roligt. Ändå kan jag inte låta bli att känna att jag och Kirby Air Riders inte riktigt är kompatibla gällande innehåll. Som liten knatte hade jag förmodligen fullkomligt älskat det här och allt vad det är och vad det innehåller. Jag hade inte gett mig förrän jag låst upp varenda liten sak, varit glad att det finns så mycket grejer att upptäcka och uppskattat dess kaos och "fun-factor" framför briljant racing.

Med detta menar jag dock inte att Kirby Air Riders enbart är ett spel för barn. Men det känns ändå som något som en yngre målgrupp främst skulle uppskatta. Jag vet inte riktigt varför denna känslan förföljt mig och kanske att jag har helt fel i denna teorin och att det går att uppskatta Kirby Air Riders riktigt mycket ändå, oavsett ålder. Jag tycker ju personligen faktiskt att det är ett ganska roligt och bra spel i slutändan. När det kommer till racing på Switch 2 så är det dock fortfarande Mario Kart World som kommer rulla mer för egen del än detta. Men, om man nu gillade föregångaren till Gamecube och har i över 20 års tid längtat efter uppföljaren så är detta definitivt ett mer innehållsrikt och bättre spel på alla vis.