Det ser ju så otroligt mysigt ut med de fluffigt härliga världarna och den utsökta designen. Dessutom, co-op för upp till fyra personer är praktiskt taget skräddarsytt för mig. Men det är något som aldrig riktigt klickar för mig med Kirby Star Allies när min tappra kvartett rusar genom bana efter bana och hittar hemliga vägar, dänger bossar och tar över den ena krabaten märkligare än den andra för att få nya egenskaper.
Problemet är att spelet är helt centrerat kring Kirby och de andra figurerna liksom bara följer med. På flera sätt påminner det mig om när Sonic the Hedgehog 2 släpptes för snart 26 år sedan och co-op var det stora dragplåstret (utöver högre hastighet), bara för att märka att det var hopplöst att spela eftersom Tails alltid hamnade ur skärmen när Sonic ångade på och tvingades teleportera omkring.
Lite så känns det att spela Kirby Star Allies. Kirby själv är mittpunkten och övriga karaktärer blott hans medhjälpare. Kirby bestämmer vem som ska få vilken roll, väljs olika vägar teleporteras alla andra snabbt till Kirby och inte ens konsekvenser behöver tas efter att exempelvis ha ramlat ner i hål. Det är inte lika illa som i Sonic the Hedgehog 2, men tillräckligt irriterande för att det ska bli helt njutbart, vilket mina soffkamrater flitigt talar om för mig medan vi spelar.
Men vi tar det från början. Kirby är ju numera en riktigt rutinerad Nintendo-kändis som debuterade 1992 i och med Kirby's Dream Land. Den stora grejen med honom är förmågan att sluka fiender vars egenskaper sedan kan nyttjas. Det här finns såklart representerat i Kirby Star Allies, men du kan även spotta ur dig hjärtan som förvandlar fienden till en medhjälpare dina vänner kan använda. Artificiell intelligens fyller upp resterande figurer om du inte har nog med folk att spela med. Orsaken till att Kirby sprider kärlek på det här viset är att Dark Hearts ramlat ner från himlen och gjort det annars så underbara Dream Land lite mindre drömskt och desto mer mardrömslikt. En petitess egentligen, för storyn är sannerligen ingen orsak att spela ett Kirby-äventyr.
Vill du spela med folk går det snabbt att bara greppa en handkontroll och kasta dig huvudstupa in i plattformshoppandet, och just denna bit tycker jag Nintendo löst mycket smidigt. Sedan kan man alltså assistera varandra med att bland annat kasta egenskaper till varandra. Jag är väldigt förtjust i den cowboyinspirerade varelsen med stetson-hatt och lasso, som en vän sedan kan ge egenskaper som vatten eller el, lite beroende på vad som fungerar bäst på den aktuella banan.
Variationen på olika egenskaper är fullgod och det finns allt från vandrande elkontakter, till kraftfullare figurer med hammare och häxliknande varelser med kvastar. Tyvärr är det lite godtyckligt vilka av fienderna som går att ta över och vilka som inte fungerar, och det hände av och till att jag spenderade tid med att försöka slunga hjärtan mot fiender som såg ut att gå att ta över men som visade sig inte var kompatibla med den funktionen.
Ett problem med Kirby Star Allies är den väldigt låga svårighetsgraden. Det är absolut gjort med yngre spelare i åtanke, men är man inte fullt ut fyra som spelar så har du din artificiella intelligens med dig som är så effektiva att de förtar den lilla utmaning som finns. Ännu värre är att de ibland springer framför dig och löser pussel genom att tydligt visa vad som ska göras. Det gör att spelet blir så tandlöst att jag kommer på mig själv med att gäspa medan jag spelar. Att TT Games Lego-spel blivit så makalöst populära bland yngre beror på att de faktiskt erbjuder tuggmotstånd, de är riktiga spel i charmig förpackning medan genomarbetade Kirby Star Allies blir lite för... mellanmjölk.
Det finns dock hemligheter att försöka låsa upp på varje bana. Även dessa är mestadels enkla att klara, men ger ändå visst återspelningsvärde för de som tycker om att hitta allt i sina spel. Till skillnad från Super Mario Odyssey där spelet i sig självt är så genuint roligt att det blir kul att hitta månar, känner jag ingen större lust att göra detsamma här med detta spels hemligheter.
Ett annat problem med Kirby Star Allies gäller något så fundamentalt som spelkontrollen. På flera sätt så känns det som att Nintendo tagit Smash Bros och gjort ett plattformsspel av det. Nu är Smash Bros-serien utmärkta spel, men de är gjorda för fighting. Här blir det för svampigt, segt och oprecist på ett sätt som för tankarna till Little Big Planet. Ett spel jag älskar i princip allting med utom något så grundläggande som spelkontrollen.
Kontentan av allt detta är att spelet blir ganska repetitivt, något som även gäller den initialt så medryckande och trallvänliga musiken, och det där drivet att få se vad som händer härnäst försvinner. Det enda som verkligen lyfter är de ofta underbara bossfighterna där det faktiskt kan hetta till med riktigt finurliga strider. I vissa fall får du dessutom med dig en unika egenskap från någon av bossarna som sedan kan vara rolig att använda ett tag.
Det är värt att betona att en del av kritiken kommer från min besvikelse över att detta är ett Nintendo-spel. Jag väntar mig helt enkelt mer av folket som mer eller mindre uppfann genren och har dominerat den i snart 40 års tid. I grund och botten är det fortfarande ett rakt igenom genomarbetat spel, och jade vi fortfarande haft ett separat grafikbetyg hade det blivit högt tack vare den otroliga omsorgen om de små detaljerna, de ljuvliga animationerna och färger som värmer hela själen.
Men när det inte matchas av spelbarheten blir paketet i slutändan något av en axelryckning. Kul för de minsta och fansen, men de andra kan med fördel välja något annat ur det redan gedigna utbudet av spel till Nintendo Switch. Ett strax över medelmåttigt spel, men tyvärr heller absolut inte mer än så.