Knights of the Temple

Efter många strapatser debuterade äntligen svenska Starbreeze med sitt Xbox-spel Enclave hösten 2002. En snygg hackehistoria med en del fel här och var. Nu är det vår och året skrivs som 2004, Starbreeze satsar på ett liknande koncept i sin riddarhistoria i Knights of the Temple. En elak klosterfarbror kidnappar en kvinna vid namn Adelle, detta på grund av att hon besitter magiska krafter som herr elak vill använda för sin egna vinning. Vår tempelriddare skrider till verket och beger sig ut för att rädda Adelle. Vägen till framgång är kantad av fiender med vassa vapen och ont uppsåt. Upplägget är ett enkelt actionspel där grovt och hårt våld mot alla man möter är det enda rätta. Metoderna består av svärdvåld, yxvåld och annat trubbigt och vasst våld man kan tänka sig fanns tillgängligt på medeltiden. Striderna består av hugg och blockeringar från samtliga inblandade parter. Så det mesta handlar om timing. Initialt går det bra att vifta på som en klingförsedd väderkvarn tills det man viftar mot faller ner i en slamsig massa på golvet. Lite senare in i spelet handlar det dock lite mer om att ta vara på luckor i fiendens försvar och att själv vara aktiv med garden. En rolig detalj är att man vid visa tillfällen kan spätta ihjäl fienden med sitt svärd när denne faller ner på sina knän, något som resulterar i en köttig dödscen som får mig att hånle. Dock är det aldrig frågan om någon kroppsdelsseparation, tyvärr kan man tycka. Allt eftersom man avancerar genom nivåerna får man tillgång till kombinationer och motattacker som gör svärdspelen lite enklare. Efter ytterligare framgångar får man tillgång till lite magier som gör gott för själen. Bland annat lite behövlig helning.

Medeltiden heter ju på utrikiska the dark ages, alltså den mörka tiden. Detta är något som Knights of the Temple verkligen förstärker. Inte på ett smart designmässigt sätt, utan snarare tack vare att skärmen är så förbannat beckmörk att man knappt ser vart man navigerar. För att undvika detta fick jag helt enkelt höja ljuset på min TV tills jag var nöjd. Vad är det då för miljöer som döljer sig i mörkret. I stort sett kan man säga att det är Enclave, fast lite nedtonat och avskalat, och saknades de där spektakulära detaljerna som Enclave ibland hade. Det är oftast kantigt och hela spelet har en färgpalett som är snäpper mer varierad än den man finner i det snart tio år gamla Quake från id Software. Grafikarbetet över lag känns ganska tråkigt och odetaljerat tyvärr. Det känns ofta som att man har återanvänt sådant som inte användes i Enclave, något som gör att banorna blir tråkiga. Dock finns det ett stort undantag, och detta är Mellanösternstaden Acre. Som i sitt dagsljus känns väldigt fräsch och faktiskt är spelets höjdpunkt. Att spelet är ultralinjärt är inget jag stör mig på, även om jag gillar dynamik i banorna, känns det mer rätt att ett spel av denna sort helt enkelt leder spelaren vidare genom korridorer och stängda dörrar. Har jag inget att säga till om linjäriteten i Silent Hill-spelen ska jag heller inte klaga på Knights of the Temple. En detalj som dock gör mig lite irriterad är att man inte är helt konsekvent i de förstörbara miljöerna. Vissa tunnor och lådor går att slå sönder, medans andra tydligen är tillverkade av samma metall vi återfinner inom X-mannen Wolverine. Något jag dock är glad för är att Starbreeze har lagt in sparpunkter mitt på banorna. Därmed slipper man att traggla igenom samma bana flera gånger bara för att man spontandör.

Man ska dock inte tro att Knights of the Temple endast består av ystert metallviftande. Ett par pussel finns även, och även om dessa har gjorts förut, lyckades jag fastna vid ett tillfälle. Om detta beror på pusslens komplexitet eller min hjärnas avsaknad av logiskt tänkande låter vi vara osagt. Tyvärr får man nästan säga, Knights of the Temple håller faktiskt inte tillräckligt mycket för att höja sig över medelmåttasträcket. Ett annat exempel som har lockat till många skratt är det faktum att vår hjälte odlar ett helskägg på ungefär en kvart. I en mellansekvens är vår hjälte renrakad och elegant. Efter att ha kravlat sig upp ur katakomberna och tagit sig till en hamn har han hunnit lägga sig till med ett elegant helskägg. Ett klaffel som egentligen inte borde få finnas, men den finns där. Jag ska inte vara elak på något sätt, men gosse vad jag har granskat min Tv-ruta ingående, och jovisst, helskägg helskägg. Det sitter där, helt utan förklaring. Sedan kunde man ha lagt ner mer möda på att göra karaktären trovärdig. Varje gång han plockar upp något bidrar han med ett ?what could this be?, eller liknande. Fast höjdpunkten kom absolut när vår korsriddare bärgade en morgonstjärna från en brusten låda under en brygga, då han glatt utbrister i ett falsettliknande ?oooh, just what I was looking for?. En fras som kanske passade på någon lustig 50-talskomedi, men inte i ett seriöst riddaräventyr. Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag gillar att vifta med stora svärd. Slagsmålssystemet fungerar bra, trots sin avsaknad av egentligt djup. Ett fåtal timmars underhållning, men i ärlighetens namn är Enclave det bättre spelet. Gillade ni inte det, undvik Knights of the Temple.