Krönika: Kära Sony, ett spel är mer än bara en skiva

Jag är en gammal räv i spelträsket. Så gammal att jag började min bana med att blåsa på varje kassett för att magiskt få dom att fungera och i flera år trodde jag faktiskt att det var något magiskt med min andedräkt av Hubba Bubba och Jenka. Nu på äldre dar vet man att en hel generation satt som panflöjtsflöjtister i sina barndoms rum, femtio centimeter från den lilla röda tjock-TV:n där väggarna var täckta av OKEY-planscher med KISS och Samantha Fox.

Jag är även i den åldern att jag sett många förändringar när det kommer till film och musik. Det är som man gått igenom alla bokstäver som finns i alfabetet vid det här laget. VHS, DVD och BDVD. HDDVD, EP, LP och Kassettband. CD, MP3 och Minidisk. De videobutiker vi växte upp med där vi tillsammans som en familj gick och valde det fodral som såg mest spännande ut medans någon upphetsat läste baksidans ingress har för länge sedan slagits igen.

Skivaffären där vi ungar hängde efter skolan och satt på rad vid disken som små ljus medans vi lyssnade på skivorna med stora lurar på våra små huvuden har även de mött sin baneman. Teknikens dödsringare, vår egna lieman för fysisk underhållning har gått hårt åt allt som gav oss ett uns gemenskap och istället har vi serverats en iskall bringare med oändliga låtval i våra mobiler och TV:apparater med världens största utbud med filmer dygnets alla timmar där vi matas likt labbråttor med så mycket att våra dygn bara blir kortare och kortare och vi inte ens behöver lämna våran bekväma soffa. Har vi blivit ett lyckligare folk av all lättillgänglighet?

Jag tror ärligt talat inte det. Jag kan än idag sakna den där distinkta doften när du öppnade ett LP-fodral första gången och doften av vinyl drogs in i näsborrarna. När man satt och lyssnade låt efter låt med fodralet i handen och läste igenom textbladet samtidigt. Man verkligen lyssnade och vissa låtar som man först kanske inte förstod storheten i växte på en. Idag skrollar vi snabbt förbi, tiden att lyssna, verkligen lyssna är förbi. Men ja, allt har sin tid heter det ju så fint och denna tiden är över.

Och jag ska trots allt inte sticka under stolen att jag avnjutit tiden med fria låtar och filmer bakom varje skrollning. Men nu är det då våra älskade spel som är hotade och det är en helt annan sak. Jag vet att de flesta av er antagligen sitter där med era massiva hårddiskar fyllda till bredden av digitala spel. Ni tittar säkert lite nedlåtande under lugg på oss som fortfarande är gammaldags och vill ha våra skivor och fodral att pilla på. Det är ju trots allt bara en skiva, gå vidare! Stå inte emot framtiden! Men vet du vad?

Det är mer än bara en skiva. Det är så otroligt mycket mer än det där fodralet och den blanka skivan som vilar så tryggt där inne. Spel är och har alltid varit gemenskap. Ja, ja, du kan tala dig trött om onlinespel och gemenskap men det är trots allt inte genuin gemenskap för mig. Gemenskap är att packa sin lilla väska när man ska bort till sina vänner för en övernattning och lägga ner lite finfina spel som ni kan roa er med tills solen går upp. Precis som det var när jag var liten och min lilla Nintendoväska spändes fast på min röda Cresent-cykels pakethållare och mina små ben trampade iväg för kung och fosterland för att ta mig hem till min bästis där vi sedan spelade Super Mario tills hans mamma kom och sa att det var dags att sova.

Eller när du idag går till din lokala spelbutik, ja det finns faktiskt några unika fina butiker kvar i vårat avlånga land som kämpat med näbbar och klor för sin överlevnad där du spenderat timmar bläddrande fodral efter fodral och tjatat om spel och tips och all möjlig nörderi. Ställen som lever på spelen du tröttnat på, eller som du helt enkelt inte gillade från första början. Men där fick de ett andraliv, en chans att få komma till ett nytt hem som kanske uppskattade det som du själv inte kunde avsluta. Sen är det ju också en fråga om äganderätt. Du köper något, alltså äger du det.

Men digitalt? Nja, där är det plötsligt väldigt luddigt. Visst har du betalt för ditt spel, men känner spelutvecklarna för att dra in spelet så pooof så är det borta. Tack och hej, leverpastej. Andrahandsvärde? Poooof. Borta. Och TV-spel har i mångt och mycket varit rätt lukrativt genom åren med just andrahandsvärde. Och du som blåögt tror att denna förändring som nu de båda speljättarna tänker genomföra med slutet av skivor inte kommer drabba dig är du nog rätt dum. För vad händer när de sitter med alla korten i handen?

Jo, priserna kommer att gå upp. Ja, trots att det kommer bli billigare för dom att släppa spel då de nu kommer slippa både skiva och fodral så kommer det komma en prisökning, det fattar vi nog alla. Och smart nog kommer de slippa konkurrensen av försäljningen. Det är här man hoppas att konkurrensverket kommer hoppa upp och bita deras pengakåta stjärtar i småbitar. För vi vet ju att allt detta har med riksdaler att göra.

Det har inte det minsta att göra med vad deras kunder vill ha. För kunderna har talat. Rör inte våra skivor! Spel är inte bara en skiva, det är en kultur. Det är entusiaster som älskar sin hobby och som brinner för den. Det finns en orsak att våran hobby som vi fann i våra barndomsdagar har följt oss genom livet och vi inte övergett den trots att så många i våran omgivning i form av partners, föräldrar eller vänner tycker att TV-spel är för barn och inget du eller jag borde sysselsätta oss med.

Spelnörderi är inget vi gör, det är något vi är. Det är en Community som är enorm. Man kan ju bara hoppas att orden "Kunden har alltid rätt" blir hörd av de som bestämmer. Men det är med lätt böjt huvud och nedslagen blick som jag idag låter ögonen svepa över mina hyllor av spel. Det är spel som följt mig genom livet och som är i alla de olika formaten som släppts genom åren. NES, SNES, PS1, PS2 och PS3. Där står PS4, PS5 och Xbox. Xbox 360 och Nintendo Game Cube. Vissa spel  som är så gamla som 41 år gamla. Är detta slutet av en spel-era vi ser? Jag har alltid låtit mig glida med när stora ändringar är i farten. Man vill inte stå i vägen för framtiden och vara en sån där gammal trana som argt står med armarna i kors och gormar "Varför ändra något som inte är trasigt!" och bara är så där jäkla svårflörtad bara för att. Men idag så står jag faktiskt här. Jag, Majsan vill skrika så alla hör: "Rör inte mina skivor!" 

Hur känner du för denna förändring?