Kung Fury: Street Rage - Ultimate Edition

Det är åtta år sedan Kung Fury släpptes i år och det känns ju minst sagt bisarrt. Det är alltså närmare ett decennium sedan David Sandberg i titelrollen sparkade in ändalykten på Hitler och Magnus Betnér och Björn Gustafsson debatterade friskt om vem som hade den bästa ariska mustaschen. Ljuvlig kortfilm och vi väntar givetvis spänt på Kung Fury 2 där inga mindre än Arnold Schwarzenegger och Michael Fassbender kommer medverka. Har man på något vis lyckats missa Kung Fury så finns filmen i sin helhet på Youtube och är väl värd att kika på.

Kung Fury: Street Rage släpptes faktiskt redan för åtta år sedan i samband med filmen, men har nu fräschats upp med lite nya spellägen och inte minst David Hasselhoff själv finns med som spelbar karaktär. Det får såklart ses som ett plus, han är trots allt någon sorts gud bland människor. Jag får en stark känsla av att även utvecklarna tycker detta då Hasselhoff är den karaktär som är klart starkast i spelet, kanske att han rentav är lite för stark och med sin special-attack så sopar han praktiskt taget rent. Men det känns ändå rimligt, det är trots allt Hasselhoff. Han blottar också sin här väldigt pixliga, men muskulösa och håriga bringa lite då och då också när han slåss. Sett till just grafiken så är det en sådan där härligt pixlig sidskrollare med tung 80-tals-känsla, det värmer alltid lite i nostalgi-hjärtat trots att jag bara upplevde 24 dagar av det ljuva 80-talet. Likaså soundtracket ger samma härliga känsla och ingen av oss glömmer väl den officiella låten "True Survivor" som sjöngs av just Hasselhoff?

Någonstans känns det förstås logiskt att ett spel baserat på filmen är ett lika retro-osande fightingspel i beat 'em up-format. Kung Fury är ju trots allt rätt bra på att slåss, bäst i världen vilket ju gjorde Hitler eller Kung Führer som han också kallas grön av avund. Kung Fury må vara bra på att slåss men det är sannerligen inte jag. Jag får en hel del stryk i början, men det beror snarare på min egen uselhet i den här typen av spel än att de skulle vara överdrivet svårt. För det tar inte så lång tid förrän jag är inne i det och spöar nazister och ninjas som om jag aldrig gjort något annat. Lite drygt två timmar senare har jag klarat av nästan hela spelet så någonting säger mig att svårighetsgraden inte är så värst hög ändå. Den går heller inte att justera om man skulle vilja haft det lite svårare eller enklare, vilket är lite synd.

Det finns ju faktiskt en liten historia med här också som fungerar lite som en uppföljare till filmen då den tar vid ungefär där denna slutade. Våra fyra hjältar i form av Kung Fury, Hackerman, Triceracops och Barbarianna har fastnat inne i en arkadmaskin och ställs emot en väldig massa nazister och ninjas. Det blir såklart en hel del slagsmål och för att kunna fly måste våra hjältar ta sig till moderkortet så att Hackerman kan använda sina eminenta kunskaper inom just hacking. Mycket mer än så bjuds det dock inte på, det är väl inte helt rimligt att begära av ett spel av den kalibern, men jag kan ändå inte låta bli att känna att det finns en hel del missad potential här. Det är trots allt åtminstone enligt mig väldigt färgstarka karaktärer som absolut hade kunnat få lite mera spelrum, men det fanns väl en inte alltför fläskig budget att ta hänsyn till såklart och då får man ju prioritera och kompromissa lite. Alla karaktärer har dock dialog som är inläst av samma skådisar som i filmen, inte överdrivet mycket, men kul ändå. Det är dock inte alltid man får höra deras fina röster dessvärre, av oklar anledning så verkar det bara höras ibland. Om det rör sig om en bugg eller om det bara helt enkelt ska vara så är också aningen oklart.

När Kung Fury: Street Rage släpptes första vändan 2015 så var det ett ännu mer simpelt upplägg än nu och man styrde och slogs med att enbart trycka antingen åt vänster eller höger på den vänstra styrspaken. Simpelt men funktionellt om än begränsande. I Ultimate Edition så har även detta uppdaterats lite och man kan nu även använda A,B,X,Y eller motsvarande om det är Playstation det spelas på. Det öppnar ju upp för lite fler drag och som jag tidigare nämnt så har samtliga karaktärer en special-attack, något som inte varit möjligt med den gamla spelkontrollen. Det ger förstås kampmomenten lite mera tyngd än tidigare och det är uppskattat, men det är dock värt att poängtera att det bara är i de nya spellägena detta funkar och det är bara i A Day At the Beach som specialattacker går att använda. En annan nyhet är att det numera också går att spela två stycken vilket innebär att man tillsammans med en vän, partner eller avkomma kan sparka ordentligt med nazist-stjärt tillsammans på skärmen.

Det finns då alltså totalt tre olika spellägen denna gång, det är Original-läget, A day at the beach och The Arcade Strikes Back. Original och The Arcade Strikes back skiljer sig inte jättemycket ifrån varandra, i original-läget ska man bara slåss så länge man lever och nå så höga poäng som möjligt, i The Arcade Strikes Back så ska man ta sig an vågor av nazister och ninjor och klara så många av dessa som möjligt. Det är i A Day at the Beach som spelet är som starkast, det är även där själva storyn primärt berättas och även där som tidigare nämnt man kan använda special-attacker. Här kan man också till skillnad från de övriga två lägena röra sig friare och smidigare och på så vis slåss mycket mera effektivt än i de övriga två där man bara kan sparka till höger eller vänster och dessutom inte röra sig åt något håll. Det gör att de känns väldigt begränsade och det är avsevärt roligare att spela A Day at the Beach, det är också bara i det spelläget som det går att köra två spelare.

Kung Fury: Street Rage är trots sina brister ändå ganska underhållande stundtals, särskilt när man börjar få lite flyt i spelandet. Kung Fury levererar en och annan punchline i stil med filmen och David Hasselhoff som spelbar karaktär är givetvis alltid ett plus i min bok. Det är dock väldigt repetitivt trots sin korta speltid och har inte så värst mycket annat att komma med tyvärr. Det driver både med sig själv, med andra spel och det ljuvliga 80-talet och den charmen uppskattas förstås alltid. Men rent spelmässigt så ligger det inte i toppskiktet och i samma genre har jag spelat både avsevärt bättre och avsevärt sämre spel. Längtar man nu frenetiskt efter Kung Fury 2 så är det absolut värt en genomspelning men är man inget fan av varken genren eller filmen så har man inte så mycket att hämta här. Kung Fury 2 ska ju för övrigt vara färdiginspelad, kanske kan släppet av denna Ultimate Edition vara ett tecken på att vi snart får ett premiärdatum där.