Kuru Kuru Kururin

Att kalla Kuru Kuru Kururin för Game Boy Advances flaggskepp är väl att ta i, men det besitter i alla fall samma magiska beroendeframkallande känsla som just Tetris, därav de många jämförelserna spelen emellan.

Kanske är det just snurrandet som gör att ens fingrar helst inte vill släppa taget om maskinen? Det är i alla fall den enda gemensamma nämnaren man kan se mellan de två spelen, som annars är rätt olika. Kuru Kuru Kururin går i all sin enkelhet ut på att styra en pinne, som faktiskt är en helikopter, igenom en massa knepiga banor.

Det kanske kan låta enkelt, men i och med att pinnen hela tiden snurrar med en viss hastighet gäller det att tajma alla svängar rätt och se till att man inte träffar väggarna, då förlorar man nämligen energi. I början är det ganska enkelt att ta sig igenom banorna, men allt eftersom blir det otroligt klurigt när smala passager ska passeras samtidigt som åtta kanoner gör allt för att mosa dig.

Allt det här snurrandet har faktiskt också ett syfte, i alla fall om du väljer huvudalternativet adventure. I början av spelet ber nämligen din mor dig att leta upp alla dina syskon som försvunnit. Givetvis hittar du dem runt omkring på banorna, så se till att leta, för ibland är man bara glad att ta sig igenom banan, men givetvis har man då missat att plocka upp dem.

Adventure-alternativet består av 35 banor, varav de första fem är rena träningsbanor, och de resterande 30 är uppdelade på 10 olika världar (alla med sitt speciella utseende). Skulle du ha problem med att klara någon bana kan du välja "practice", där du får se hur man på bästa sätt löser bekymren.

Runt omkring på banorna i adventure finns också en massa andra små prylar du kan ha till att dekorera din helikopter med. Vad sägs om ett randigt blinkande rotorblad i form av en orm med 10 fåglar på?

Adventure-delen lyckades jag dock klara av på relativt kort tid, vilket ledde mig till Challenge-delen. Här bjuds det på 50 banor av varierande karaktär, många otroligt knepiga, i alla fall till en början. Vissa banor är löjligt korta, men desto mer frustrerande, de har för det mesta nämligen riktigt svåra moment att klara av.

Sist men inte minst, och kanske allra intressantast, är möjligheten att spela upp till fyra stycken samtidigt. Då kämpar man sida vid sida på banorna, där det gäller att ta sig först i mål. Har tyvärr inte haft möjligheten att pröva, men jag kan lätt föreställa mig hur underhållande det blir med tävlingsmomentet i fokus.

Grafiskt sett kanske inte Kuru Kuru Kururin är det bästa spelet att visa upp vad maskinen går för, men det är fullt tillräckligt ändå. Massvis av färger kombinerat med trevliga effekter ger en bra upplevelse. Även ljudsidan är charmig med typisk fängslande musik som i annat fall nog skulle reta gallfeber på en.

Jag ska villigt erkänna att jag är riktigt biten av Kuru Kuru Kururin. Livslängden är dock något begränsad då det bara finns ett antal banor man ska spela igenom, istället för att fortsätta i all oändlighet som Tetris. å andra sidan är spelet det perfekta att bara plocka fram och spela i ett par minuter, utan att man känner att man spelat för lite. Som tävlingsmänniska vill man givetvis också ha alla rekord, så även om jag nu faktiskt spelat igenom alla banor, dröjer det nog länge innan mitt namn står överst på alla rekordlistor.

Med en färgsprakande grafik, festligt ljud och ett minst sagt beroendeframkallande gameplay har Kuru Kuru Kururin snurrat raka vägen fram till mitt hjärta och blivit favorit så här vid GameBoy Advances release. För den som gillar Tetris är detta definitivt en titel att satsa på, betydligt mer originell än de många andra spelen som faktiskt inte är särskilt nyskapande, utan mer nya versioner av gamla klassiker, därmed inte sagt att det är något fel med detta.