Detektiven Cole Phelps är ingen protagonist som stryker spelaren medhårs. I takt med att storyn utvecklas, får vi veta mer om människan bakom fasaden och det är helt enkelt så att det här inte är någon person man tar en bärs med efter jobbet. Men trots sin kyliga uppenbarelse är det uppenbart så att Phelps är en fascinerande karaktär, och tillika en av de mer nyanserade protagonisterna vi stött på i spelvärlden på väldigt länge.
Den beskrivningen passar även in på spelet han medverkar i, L.A. Noire. Det sedan länge nedlagda Team Bondi levererade en ovanligt vuxen spelupplevelse som lät oss utforska platser vi sällan kommer i kontakt med i spelvärlden. Här fanns utmanande karaktärer och en mörk story med några riktiga märkliga brott längs äventyrets gång. Nu, sex år efter att det ursprungligen släpptes, gör det debut till Nintendo Switch och kommer även till Playstation 4 och Xbox One med uppdaterad grafik. Så är det värt att spela på nytt idag då?
Svaret på den frågan är såklart inte helt självklar alla gånger, men generellt vill jag nog ändå säga: Japp! L.A. Noire är fortfarande mestadels väldigt underhållande. När det kom var ett av försäljningsargumenten att det hade otroligt levande karaktärer med oöverträffad motion capture och ansiktsrörelser som tillförde en hel del under spelets stenhårda förhör. Och faktum är att dessa bitar av spelet imponerar även 2017, vilket säger en del om hur före sin tid det faktiskt var.
Coles historia tar sin början med en helt briljant genomgång av spelsystemet och låter oss besöka flera instanser av Los Angeles poliskår. Tidigt i äventyret befordras vi till detektiv, och spelet tar sin början. Det finns flera narrativ som snyggt vävs samman till något större, däribland Coles tidigare militära karriär under kriget och karaktärer som hör till huvudstoryn på något sätt.
Det är mästerligt regisserat hela vägen, och L.A. Noire var därför tveklöst ett av de spel som kom att definiera förra konsolgenerationen. Därmed inte sagt att det för den sakens skull var ett av de bästa spelen, helt enkelt för att det vid en närmare granskning fanns en del brister. Men i slutändan finns det inte särskilt många spel som överhuvudtaget ens liknar detta, och det är det unikt även 2017.
I spelet blandas undersökande med att leta bevis och förhörsscener där du hela tiden måste använda din egen intuition och små ledtrådar för att få fram rätt svar. Stämningen hålls hela tiden på topp tack vare ett mästerligt soundtrack, omsorgsfullt återskapad tidstypisk arkitektur och fordon samt folket som bor i denna värld. Vare sig jag åker omkring och kollar in spelvärlden eller tar mig an sidouppdrag, så är det en väldigt involverande spelupplevelse. Till det kommer ett par jaktsekvenser samt lite pistolskytte som för att ruska om formulan lite.
Det huvudsakliga problem som L.A. Noire ändå har, gäller det spelmekaniska. Här finns verkligen lite av varje, men inget enskilt det egentligen är bäst på. Allt har gjorts bättre i andra spel (vilket i och för sig inte är så märkligt i en så gammal titel) och mycket är egentligen inte ens särskilt bra om man skärskådar det på djupet. Jaktsekvenserna och striderna är exempelvis på gränsen till direkt undermåliga och förhören är vaga samt svåra att förutse samtidigt som spelvärlden känns lite livlös. L.A. Noire är dock lyckligtvis betydligt större än summan av de sammanlagda beståndsdelarna och som helhet blir det något helt annat.
Förhören är spelets enskilt största styrka, och samtidigt källa till flest frustrationer. Det är svårt att förutse vad Phelps kommer säga härnäst, och de gamla dialogvalen har ersatts av "Good Cop", "Bad Cop" och "Accuse". Det fungerar bättre än i originalet, men det känns fortfarande inte tillräckligt nyanserat för att kännas helt tillfredsställande. Trots det kände jag aldrig något behov av att göra om dialogerna eftersom resultatet istället gav en annan infallsvinkel och gjorde det mer organiskt.
Så det grafiska då? L.A. Noire körs i 4K och HDR till både Playstation 4 Pro och Xbox One X, medan de med vanlig Xbox One och Playstation 4 får nöjda sig med 1080p. Båda versionerna innehåller uppdaterade texturer, förbättrade ljuseffekter och nya kameravinklar. Oavsett vilken av dem du spelar på, så är det dock 30 bilder per sekund som gäller. Man borde givetvis ha fått välja lägre upplösning och högre bilduppdatering till de båda uppdaterade konsolerna. Allt DLC till spelet finns lyckligtvis också inlagt redan från start, vilket gör att paketet känns ganska komplett.
Switch-versionen, som är den jag i huvudsak spelat, innehåller allt material som de båda andra konsolerna, men det finns lite som skiljer. Till exempel finns mer interaktivitet i undersökandet av föremål när du spelar med Joycons och HD-rumble gör det roligare att leta efter saker. Touch-skärmen gör det också till en fröjd att kolla på saker och använda kartan. Med tanke på att varje fall dessutom är relativt kort, är det dessutom ett spel som passar klockrent för bärbart spelande.
En nackdel med att spela bärbart är dock att detaljerna när du undersöker saker är så små. Har du mycket solkatter eller reflektioner i skärmen kan dessa vara svåra att se. Men Det går inte att komma ifrån att L.A. Noire är otroligt läckert i 720p på Switch-skärmen, och ser betydligt bättre ut än på en stor skärm i 1080p. Tyvärr dyker dessutom bilduppdateringen ibland, framför allt när det blir riktigt kaotiskt och när jag går in i byggnader - även det något som stör med på en stor skärm.
L.A. Noire är fortfarande ett spel med fantastiskt narrativ och otrolig motion capture. Manus och presentation är bland spelvärlden bästa någonsin, och det var verkligen ett stycke spelhistoria Team Bondi levererade när de lät sitt äventyr utspelas under denna ikoniska ers i USA:s historia. Visst finns brister, men det här är en mycket välgjort remaster på alla sätt och vis och ett spel jag utan tvekan kan rekommendera er att skaffa än idag.