L.A. Noire: Complete Edition

Jag är detektiv Cole Phelps. Los Angeles ligger vid mina fötter i en tid där kostym och hatt kombinerat med en böljande vacker Ford Tudor inte bara är respektabelt men också något som är reserverat för den blekare skaran i ett påtagligt klassfixerat samhälle. Det är mitt jobb att rädda, inte världen, men åtminstone dagen. Vid min sida har jag min partner, Rusty Gallaway. Han är en svårtydd karaktär och samtidigt en av de bäst porträtterade jag sett i ett spel, någonsin. För L.A. Noire har något särskilt.

Jag kan se att Rusty är förbannad redan innan slaget landar, jag kan se rädslan i den misstänkte mördarens ögon, och bara genom små bristningar i rösten förstår jag att det här är mannen som inatt mördade sin fru på fyllan och idag ångrar sig bittert på en nivå som man bara kan föreställa sig.

Allt är sig likt med andra ord. PC-versionen tillika den kompletta utgåvan av L.A. Noire är i grunden en ren port från konsolversionerna av Team Bondi:s ödmjuka detektivhistoria som vi lärde oss älska tidigare i år. Samma huvudkampanj följd av fem extra uppdrag, om man ska vara petnoga. Samtidigt kommer 40-talet och all dess simpla charm att kännas mer närvarande än någonsin för dig med en ordentligt påkostad dator.

Team Bondi har nämligen piffat upp grafiken ett par snäpp för att matcha dagens grafikkort som trots allt sitter på en och annan hästkraft mer än de som installerades i konsoler för sex år sen. Optimeringen känns inte helt lyckad dock då vår kompetenta testdator med nöd och näppe lyckades pressa upp spelet till de högsta inställningarna.

Texturna är fortfarande relativt hårt skurna, och en övergripande majoritet av föremål i bakgrunden tål att inte tittas på två gånger. Det som istället imponerar är hur väl Team Bondi lyckats fånga trovärdiga ansiktsrörelser. Dessa är nämligen på en nivå som inget annat spel ens varit i närheten av och bjuder in till känslostormar som speglar av sig på spelaren.

Ansiktsuttrycken är inte bara imponerande, utan essentiella för hela spelupplägget. Som detektiv är det nämligen ditt ansvar att prata med vittnen, anhöriga och misstänka. Eftersom att man inte kan räkna med att alla pratar sanning måste man själv avgöra vem som talar ljuger, vem man ska tvivla på och vem som är ärlig. Istället för att helt enkelt utgå från, ofta ganska uppenbar, dialog har man alltså valt att låta ansiktsuttrycken och skiftandet mellan dem utgöra andra halvan av kakan.

Oftast fungerar det fläckfritt. Mestadels kan jag avgöra när någon ljuger, presentera bevismaterialet framför honom och få ett erkännande, men inte alltid. Ibland tycker nämligen spelet att jag valt fel föremål att visa upp trots att det solklart binder gärningsmannen till offret. Frustrerande som en myggsvärm en varm sommarkväll för perfektionisten. Att jag inte kan spara och ladda om efter ett "misslyckat" förhör gör inte saken bättre.

Ljudet är den andra aspekten, förutom grafiken, som gör sig bäst till dator. Med ett påkostat ljudkort och en fin anläggning eller ett par rejäla hörkåpor glömmer man snabbt bort att året är 2011 och att man inte är detektiv i ett forna Los Angeles.

Allt från de sorlande gatorna till den stämningsfulla, typiskt gammaldags, musiken sätter en prägel som inte går att hitta någon annanstans förutom i gamla filmer. Att musiken är för högt mixad i förhållande till dialogen styr man enkelt upp i menyerna, men glömmer man bort det så kommer man att missa ett och annat.

Under äventyrets gång tar man sig fram i bil, och många mil blir det i slutändan innan alla mord och rån är uppklarade. Till en början ter sig fortskaffningen som en ren dröm där Los Angeles tycks vara oändligt och fullt av sprudlande liv men när man sitter inne på 18 speltimmar och känner att upplösningen närmar sig blir det smått repetitivt.

Jag kan dessutom uppleva det som lite jobbigt att jag inte får busköra så mycket som jag vill. Minsta krock leder direkt till en summa pengar som dras av i slutet av varje uppdrag, och krockar jag för mycket kan det till och med påverka hur väl fallet i fråga löstes. Det är väl bara logik antar jag. En polis som kör ihjäl 73 civila för att lösa en mordgåta kan knappast klassas som särskilt effektiv, men jag gillar å andra sidan att busköra.

Extramaterialet bjuder på fem fall som tillsammans tar upp till 6 timmar att lösa. Dessa visar sig snabbt vara de bästa uppdragen i hela spelet och beståndsdelar som inget fan av originalspelet bör missa. Med det sagt skulle jag inte rekommendera ett köp till den som redan spelat klart konsolversionen av L.A. Noire.

PC-versionen må sitta på mest innehåll och bäst grafik men det är fortfarande samma spel i grunden. Ett spel vars omspelningsvärde faktiskt är lägre än vanligt i den här branschen. Mycket på grund av den närmast cineastiska essensen, naturligtvis. Du som däremot sitter med en rejäl PC och av någon anledning missade konsolversionen har ingenting att tveka på. Du får inte missa L.A. Noire.