I grunden är Laika: Aged Through Blood en ganska spännande idé. Du tar den grundläggande formeln från Trials-serien, och balanserar en motorcykel över ojämn terräng i ett 2D-perspektiv. Sedan blandar du in lite My Friend Pedro via slow motion-mekanik och förmågan att reflektera fiendens projektiler. Sedan introducerar du det innovativa systemet som tvingar dig att göra backflips för att ladda om vapen och frontflips för att ladda upp din reflektionsförmåga, och sedan låter du denna vildsinta mix puttra likt en mustig gryta. Detta innebär att när du rör dig genom spelets 2D-landskap, balanserar du din motorcykel, siktar på fiender i slowmotion och gör vändningar på det här och det sättet för att hänga med. Det är ett flöde som få andra spel, förutom My Friend Pedro, har kunnat uppnå tidigare, och när spelet skjuter på alla cylindrar (pun intended), är det verkligen indieinnovationen som kanske är branschens renaste bränsle.
Designen är underbart vacker.
Tyvärr är det inte så enkelt, och mellan dessa sekvenser av ren spelmagi finns det ett antal system, strukturer och designbeslut som hindrar Laika: Aged Through Blood från att leva upp till sin fulla potential. Laika utspelar sig i en postapokalyptisk värld där mänskligheten har atombombat sig själv ur existensen, och lämnat bara muterade djur som försöker överleva i denna hårda nya verklighet. Det är Mad Max hela vägen, och medan spelet tar sin tid att bygga en central motivation för spelaren, försöker en mamma frenetiskt skydda sitt folk från de militaristiska Birds genom en blodig strävan efter hämnd, upplägget fungerar för det mesta.
Men historien är för vag och lite för utdragen också. Detta är faktiskt sant för hela Laika: Aged Through Blood, som ger spelaren en öppen Metroidvania-inspirerad värld som är mycket större och mycket bredare än du kanske tror, och som borde ha varat i drygt tio timmar med allt detta är speltiden förmodligen mer som det dubbla. Men det spelar absolut ingen roll för det mesta. För det första är Laika: Aged Through Blood vacker att se på, och den är vacker att titta på på det gammaldags analoga sättet. Allt ser handritat, handgjutet ut och miljöerna, de enskilda mellansekvenserna och alla små detaljer lyser. Dessutom har ett soundtrack med individuella Mad Max-inspirerade låtar satts ihop och slingrats över de karga slätterna, och det fungerar briljant.
Motorvania... Ett nytt begrepp inom spelvärlden.
Okej, så många gånger hör du det dånande skriket från din motorcykel, ett bra spår på kassettbandspelaren och du slår sönder Birds i slow motion och badar i deras blod - vad ska du inte gilla? Tja, för det första är världen uppbyggd på ett så förvirrande sätt att du ofta gissar vart du är på väg och hur. Dessutom finns det så många Birds mellan dig och ditt mål, Birds som återuppstår ständigt, så faran är allestädes närvarande, distraherande och frustrerande när du bara vill komma dit spelet vill att du ska gå. Lägg till en lite värdelös karta som du måste betala för med spelets centralvaluta, Viscera, så blir det inte mycket bättre.
Dessutom kunde utvecklaren Brainwash Gang inte motstå att lägga till lite Souls-struktur, så du förlorar alla dina Viscera när du dör, och du dör direkt om du blir påkörd en gång eller faller på din rumpa från motorcykeln. Du dör ofta, hela tiden faktiskt, och måste sedan hela tiden plocka upp dina Viscera och fiender återuppstår ofta. Det kan tyckas vara en välförverklig önskan att utmana spelare och hela tiden hålla oss på kanten av stolen, rättvist nog, men det slutar med att det blir ett av spelets största irritationsmoment. Men, som jag sa, ibland, om inte mycket av tiden, fungerar det, och när det fungerar är Laika: Aged Through Blood förstklassig underhållning på bästa sändningstid, och ett bevis på att det plötsligt finns ren innovation på indiescenen värd mainstream uppmärksamhet. Det lyckades inte hela vägen, vilket är synd, för med mer finjustering av svårighetsgrad, fiendeplaceringar och kanske ge spelaren fler livspoäng eller "chanser" från början, hade hela upplevelsen blivit mer dynamisk . Men det borde inte distrahera från det faktum att Laika: Aged Through Blood är en blodig odyssé av tidsbestämd och organiserad action. Bra gjort.