Fenomenet save scumming blev närmast en folksport i Baldur's Gate 3. Där många spelare skrev över gamla sparfiler, slog om rolls och optimerade varje dialogval så långt det bara gick - i jakten på perfektion. Inte riktigt vad Larian hade i åtanke när man skapade spelet och något som man tydligt vill sätta stopp för eller i varje fall uppmuntra till att inte göra, i kommande Divinity.
Under en AMA på Reddit så förklarade Adam Smith att ambitionen är att göra misslyckanden till en spännande del av upplevelsen. Han säger:
"Our ambition is certainly to make failure more interesting. There are already a couple of situations in the game where I think the most exciting—and extensive—outcome comes from 'failure', but you'll be the judge of how well we do"
Poängen är enkel men kul: spelaren ska våga leva med konsekvenserna, istället för att reflexmässigt ladda om. Visst kommer perfektionister alltid att jaga det "bästa" resultatet, men för oss andra, så låter detta som exakt rätt riktning. Eller vad säger du?
Använde du dig av save scumming i Baldur's Gate 3?
