Layers of Fear

The Shining står sig som en milstolpe i filmhistorien, trots att Stanley Kubricks insats inte lär ha uppskattats alls av originalförfattaren Stephen King, och influerade hela skräckgenren på ett sätt som gör sig påmint än idag. På ett samma sätt som Kubrick satte en ny standard, håller spelvärlden idag på att förändras på ett liknande sätt i hur utvecklarna väljer att berätta och strukturera sina berättelser.

Där skräcken i skräckspelen tidigare främst kom genom överanvändande av zombies och liknande, har det nu utvecklats till något mer sofistikerat för att skapa en känsla av osäkerhet hos spelare och mata denne med svårtydda budskap som gör det svårt att känna trygghet. Det handlar inte längre om läskiga varelser utan oftare om smartare medel där du befinner dig på platser som inte skriker av gammal skräckkliché på samma sätt.

Ett bra exempel på det är Silent Hills-demot P.T. där skräcken kom från att befinna sig i ett hem, men ändå vandra genom eviga korridorer, smart användande av ljud och en känsla av att aldrig veta vad det är man utsätts för. Ett annat bra exempel är The Park av norska Funcom, men även Liliths Allison Road och SadSquare Studios Visage. Sist men inte minst har vi givetvis detta spel, Layers of Fear, det senaste från indieutvecklaren Bloober Team som nu finns ute till PC, Playstation 4 och Xbox One.

Det är ett storydrivet spel i förstaperson som har mycket gemensamt med Kubricks The Shining. Precis som med (misslyckade) författaren Jack Torrance har Bloober Teams spel en konstnär som är besatt av att skapa den perfekta målningen, sitt magnum opus. En tavla som gör att han blir ihågkommen som en av sin tids stora. Detta är en ohanterbar press som driver honom till vansinne och gör att han tappar kontakten med familjen, och som spelare får du följa med på den fasansfulla resan nedåt från vilken det inte finns någon väg tillbaka.

Spelmekaniken för tankarna till det som idag lite slappt kallas "walking simulator" och består på sin höjd av att öppna och stänga dörrar/lådor, hitta föremål och lösa enklare pussel (där några dock är fantastiska, men jag vill inte spoila något) och plocka upp viktiga saker samt leta samlargrejer. Sistnämnda är något som lär få dig att vilja spela ett andra varv, vilket ger en lite annorlunda upplevelse där du kan fokusera på annat än storyn.

Utöver flera förutbestämda sekvenser i varje kapitel, är en av de största svagheterna med Layers of Fear att huvudpersonen inte kan dö. Detta kostar en hel del skräckfaktor. Trots allt är det ett viktigt inslag i all skräck att man trots allt vill klara livhanken och inte rusa in i något som släcker livsgnistan i förtid. Detta saknas alltså helt och på flera sätt är vi snarare passive åskådare av ett interaktiv äventyr snarare än att aktivt vara med själva.

Med det sagt är det inget snack om att atmosfären i Layers of Fear kommer tillfredsställa skräckfansen å det grövsta. I rollen som huvudpersonen - som gjorts ännu rysligare genom att vara halt så det går ytterst långsamt och trevande att ta sig runt - får vi sedan utforska den stora villans många våningar som alla är sällsamt dekorerade. För att förstärka känslan av att känna sig utstått och glida nedför den mentala rutschkanan, har spelet absolut magnifikt ljud. Layers of Fear kommer därför mest till sin rätt med ett par bra hörlurar på skallen så inga ledtrådar eller ljuddetaljer missas, vilket ökar upplevelsen ordentligt.

Vi har spelat konsolversionerna och från en teknisk synvinkel fungerar spelet utmärkt. Enda bristen är ganska väl tilltagna laddningstider - i synnerhet mellan kapitlen - men i övrigt låter och ser Layers of Fear bra och de få gånger jag upplevde sjunkande bilduppdatering eller så kallad tearing känns helt försumbara.

Både sett till narrativ och design är Layers of Fear imponerande och lyckas väl med att skrämmas. Visserligen är det inte särskilt interaktivt - vilket tycks vara något som blir allt vanligare i spelvärlden och hos skräcktitlar i synnerhet - men Bloober Team levererar ändå en superb produkt som starkt bidrar till att utveckla denna genre. Det är en fasansfull och tryckande atmosfär vi möter och att få följa resan den alltmer galna huvudpersonen upplever är någon jag varmt kan rekommendera.