Little Nightmares 3

I uppföljaren till en av spelvärldens mysigaste och rysligaste upplevelser har svenska Tarsier Studios lämnat över stafettpinnen till Supermassive Games, en studio känd för sina skräckspel med Until Dawn och The Dark Pictures Anthology i bagaget. Frågan jag dock ställer mig är om de verkligen har vad som krävs för att förvalta varumärket Little Nightmares och om de förstår sig på den sköra balansgång som det innebär att kombinera ryslig och mysig skräck med plattformspussel?

Precis som i tidigare delar blandas mysigt plattformsspelande med en atmosfärisk och obehaglig värld av det slag man kan föreställa sig från mardrömmar. Det blir liksom en värld av lagom betoning på rysligt som inte riktigt placerar sig i vuxenfacket men inte heller fullt ut i barnsagans värld. I Little Nightmares 3 tar vi rollen som en av två helt nya karaktärer, Low och Alone, med olika styrkor och egenskaper. Som karaktären Low ges vi en pilbåge och möjligheten att skjuta ner diverse föremål och hinder medan Alone bär med sig en gigantisk skiftnyckel. Med detta verktyg kan vi både lösa pussel genom att rotera olika typer av vred och öppna passager men också angripa fiender genom att slå dem. Som exempel uppstår en situation där båda karaktärers styrkor kommer till sin rätt. Medan Low skjuter av huvuden på arga dockor ges Alone den brutala uppgiften, att med skiftnyckeln, krossa desamma. Situationen handlar mycket om samarbete och det blir här tydligt att spelet är byggt med kooperativt spelande i fokus. Little Nightmares 3 går nämligen att spela kooperativt online, vilket såklart är ett trevligt inslag. Men det känns samtidigt lite synd att möjligheten till lokalt samarbete uteblivit vilket hade passat ett spel av just den här kalibern.

I likhet med tidigare spel i serien ligger spelets fokus på plattformande genom att klättra, hoppa och lösa pussel och det kanske viktigaste av allt, att gömma sig. Kurragömma-mekaniken skapar puls och försätter spelaren i måttligt stressinducerande situationer. Det gäller att med Low och Alone söka den bästa vägen framåt där deras individuella styrkor behöver komma till användning på bäst tänkbara sätt. Ibland handlar det om att Low behöver skjuta ned objekt eller att Alone behöver möjliggöra en passage åt sin kamrat genom att använda skiftnyckeln.

Det är dock inte alltid som kurragömmaleken fungerar och det gäller då att lägga benen på ryggen och fly. För den som är bekant med de tidigare delarna blir övergången till detta spel sömlöst, vilket möjliggör en djupare uppskattning av seriens mest ambitiösa inslag. Jag talar såklart om det rent visuella i form av miljöerna. Här briljerar verkligen Little Nightmares 3 då varje ny miljö har en egen identitet och det märks att utvecklarna har fått vara kreativa, på riktigt. Det är samtidigt synd att dessa miljöer passeras förbi så fort där jag gärna hade stannat kvar en stund eller utforskat lite mer, detta då ett tydligt berättande, likt de två tidigare spelen, lyser med sin frånvaro.

Genom att använda speglar som portaler övergår en miljö till en annan och där ljudbilden känns så stämningsfull som vi kan förvänta oss av franchisen. Little Nightmares 3 bjuder också på pussel, ofta med förhållandevis enkla lösningar, men som ändå döljer sig väl. Jag upplevde stundom att jag överanalyserade min situation för att sedan landa i en uppenbar lösning som fick mig att dra en suck och känna mig lite smått korkad.

Samtidigt lider spelet av samma problem som de tidigare delarna. Hur varje ny nivå och dess unika pussel ska behandlas är inte alltid självklart och det skapar ibland en trial-and-error situation där jag fastnar, blir tillfångatagen, faller mot min död eller liknande, så till den grad att jag som spelare nästan vill ge upp. Om detta handlar om min oförmåga som spelare eller ett mindre bra beslut hos utvecklarna låter jag vara osagt, men det skapade onekligen en frustration under min tid med Little Nightmares 3. Även plattformssekvenserna är stundom ojämna, mycket på grund av kamerans position i relation till spelaren där det ibland är svårt att avgöra avstånd och vinklar till avsatser och plattformar. Detta utgjorde även ett problem i de två tidigare spelen och det verkar som att Supermassive Games inte hittat någon bra lösning på detta heller.

Med det sagt är samtidigt spelupplevelsen helt fantastisk där Low och Alones unika karaktärsdrag och styrkor gör de oerhört gulliga. Som om inte det vore nog kan vi dessutom välja olika dräkter för våra karaktärer att bära vilket såklart skapar ytterligare charm. De fiender och andra varelser som jag möter på min resa bär också med sig samma mörka och groteska design som från de tidigare spelen, vilken är helt fenomenal. Genom denna design skapas en obehaglig atmosfär och en tematisk röd tråd genom de nivåer jag spelar igenom. Nivåerna i sig är förhållandevis linjära men ändå tillräckligt välgjorda där varje hinder känns någorlunda krävande och progressionen blir tydlig när jag tar mig framåt. Little Nightmares 3 bjuder på fyra distinkta kapitel där varje del tar omkring två timmar att klara ut och precis som tidigare delar i franchisen är även detta spel förhållandevis kort där min speltid landade på omkring fem timmar. Kapitlen är få till antalet kan tyckas och deras längd i något kortaste laget, i synnerhet som priset ligger på strax under femhundralappen.

Little Nightmares 3 bjuder även på ett nytt intressant inslag, som taget ur Mary Poppins, i form av ett paraply. Med detta redskap kan du som spelare förflytta dig vertikalt genom olika typer av luftströmmar. Detta skapar på så vis en ny dimension till banorna och som jag kan uppskatta, men det användes inte så mycket som jag hade önskat. Vad gäller pusslen är de mer eller mindre direkt hämtade från föregående spel i serien med lådor som ska skjutas på, luckor som ska hoppas på, säkringar som ska stoppas in i proppskåp och nycklar som ska låsa upp dörrar. Det är absolut ingenting fel med denna typ av pussel, alls. Jag hade dock gärna sett mer variation och något nyskapande delar där de nya inslagen kommer till sin rätt. Som exempel hade paraplyet eventuellt kunnat användas mer, skiftnyckeln och pilbågen kunnat uppgraderas eller ersättas med andra föremål. På något vis blir Little Nightmares 3 en upplevelse som ger oss mer av det vi redan tycker om, men det vågar inte riktigt bryta ny mark fullt ut, så att säga.

Samtidigt är spelet oerhört atmosfäriskt men skapar inte riktigt den där obehagliga känslan som föregångarna lyckades med. De tidigare spelen lyckades nämligen skapa en slags spänd stämning där spelaren tvingades gå tillbaka till tidigare delar i banan och uppehålla sig på varje nivå under en längre tid. I Little Nightmares 3 känns det mer som att vi snabbt arbetar oss vidare till nästa del utan att fullt ut få ta del av och uppskatta de miljöer som faktiskt byggts upp och det är synd. Jag kunde även uppleva att situationer som borde ha känts skrämmande ofta landade i irritation. Det kunde handla om sättet som jag blev upptäckt på eller tillfångatagen av fiender, eller att det vid vissa segment inte uppstod någon fiendekonfrontation alls. Eftersom Little Nightmares 3 lånar så mycket från tidigare delar blev det också på något sätt naturligt att förvänta sig inslag från dessa, på gott och ont.