Littlest Pet Shop

Fortfarande ekar det hesa häxskrattet från Hamngatan 10 i mina trumhinnor. En helnöjd chefredaktörs skratt. Jag hör det när jag går på Ica. Jag hör det när jag borstar tänderna. Det är min morbida vaggvisa när jag ska sova. Trots att det, från början, inte alls var meningen att jag skulle sättas på detta uppdrag. Trots faktumet att jag hotade med att hoppa från Vallsundsbron. Trots det, så recenserar jag nu Littlest Pet Shop. Jag citerar: "Det ska vara lite kärvt att vara nykomling, hehe".

Hemskheterna börjar redan när jag öppnar det vadderade kuvertet som Herr Brevbärare dumpat i brevlådan. Från spelets omslag stirrar en babyapa, en babykatt och en babykanin plötsligt upp på mig. En sådan genomträngande, söndersockrad och sliskig blick att allvarliga tankar på harakiri direkt far genom skallen. Nåja, efter första chocken lagt sig, är intrycket att det här kanske är lite som Nintendogs. Och det var inte fy skam när det begav sig, trots allt.

Oh, så fel jag hade.

Målet med spelet är att adoptera de 32 djur som finns på adoptionscentret till din lilla bakgård. Ta hand om dem. Leka med dem. Mata dem. Som startpaket får man tre små djur tilldelade. Jag döper dem till Kenny, Gudfrid och Spiderman. Och det dröjer inte länge till att spelet vill att jag ska klä de små pälstottarna med solglasögon, sjalar och bling. Spelet uppmuntrar mig därmed att bete mig som Paris Hilton. I högform. Hör ni det, föräldrar? Vill ni att era barn ska bete sig som världens mest uppblåsta pomperipossa på amfetamin? Va?

Kort därpå dyker följande meddelande upp: "De andra djuren på adoptionscentret är ivriga på att du skickar biljetter till dem också! Du befinner dig på Djurtorget där du hittar allt du behöver för att bygga den största och bästa Little Pet Shop någonsin! Pet-Shop-mål visas som meddelanden i din brevlåda! Peka på brevlådan och tryck på A-knappen för att läsa dem! Kom igen och kolla i brevlådan nu!".

Mitt huvud håller vid detta tillfälle på att implodera. Först för att meddelandets upphetsade sinnesstämning inte på långa vägar överensstämmer med min egen. Sen på grund av alla dessa otyg till utropstecken. Den svenska översättningen är undermålig, för att gå rakt på sak.

När du bestämmer dig för att leka med djuren sker detta genom olika minispel. Ett minispel liknar någon sorts försimplad form av Dance Dance Revolution. I ett annat ska du hålla balansen genom att vicka på den rörelsekänsliga kontrollen. I ännu ett annat är målet är att blåsa upp så många ballonger som möjligt, genom att hamra på A-knappen och vifta på Wiimoten tills du vrickar handleden. Mer intetsägande minispel har jag inte spelat sedan den horribla sörjan Ninja Reflex.

Där tidigare nämnda Nintendogs faktiskt är genuint jättegulligt, genomsyrar Littlest Pet Shops omslagsdesign hela spelet. Förresten, vad är "littlest" för ord egentligen? Jag förstår att det är ett varumärke för barn och är meningen att låta sött. Men ska man inte satsa på att vara mer språkligt korrekt i titeln istället? Då kanske barnen kunde lära sig åtminstone en nyttig sak från spelet. I alla fall.

Spelets design är gräslig. Spelvärlden ser ut som något billigt skräp från Cartoon Network. Förutom Djurtorget, världen där du startar, finns tre ytterligare områden att fylla med smådjur och deras leksaker. I ärlighetens namn så stod jag bara ut till andra världen.

Som om inte det vore nog är både spelkontrollen och ljudet av samma låga kvalitet. Det digitala styrkorset borde verkligen förbjudas som styrmetod i spel där man rör sig i tredimensionella rum. Ljudet stänger jag av efter fem minuter. Ytterligare kommentarer känns överflödiga.

Det är möjligt att små, små barn kan ha roligt med Littlest Pet Shop. Men små, små barn gillar också att gallskrika, bajsa i brallan och se på Teletubbies.