Ett år har nu gått sedan Megagon Industries och Thunderful släppte Lonely Mountains: Downhill och sedan dess har över en miljon spelare kört fast framhjulet i en rotvälta och sett sin stackars åkare rasa ned i backen i ett moln av skönt pixelblod. Prestationen måste förstås firas, och det gör de genom att släppa ett första (av förmodligen många) DLC-paket. Jag har ännu en gång ställt mig på toppen av ett jätteberg, fartkåt, ljudligt frustandes, beredd att osa ned naturen med en stank av endorfiner.
Originalet bjöd på sexton stycken downhill-banor som generellt sett var väldigt krävande. Konceptet lutade åt "Trial and Error" då bautastenar och majestätiska granar var taktiskt placerade utefter vart jag förmodligen ville åka - vilket resulterade i att det krävdes oerhört många försök innan jag drämde in ett pack med ekrar innanför mållinjen med en godkänd tid. Det tekniska var självklart roligt, men att rusa ned för banorna i en sjuhelvetes fart, så att pixelgruset lade sig som en ohälsosamt tjock boaorm efter bakhjulet, var alltid så mycket bättre. Ge mig mer fart, mindre skitsnack. Banorna var så klart inte dåliga, inte på något sätt, men de gav ett något krystat speltempo och rutterna som tillät rakethastigheter stod där och skvallrade om den extra potentialen som Lonely Mountains ändå hade. Så, dagen till ära har jag målat bredarslade kors i taket - för mina önskningar har besvarats i form av de fyra rent underbara rutterna som löper ned från Eldfjalla-kullen.
Jag säger det igen: Mer fart, mindre skitsnack. Det är precis vad Eldfjall erbjuder vilket har gjort det här recensionsuppdraget till en av de härligaste spelsessionerna jag har haft i år. Berget är långt ifrån lika desperat på att spöa mig av cykeln genom att placera en elak bergsknall på det absolut sämst tänkbara stället och det gör att jag vrålar ned för berget, accelerationstrampar genom svängarna och flyger över det ena gastkramande stupet efter det andra. Fartkänslan är direkt fantastisk.
Därtill är Lonely Mountains: Downhill är ett hutlöst snyggt spel tack vare den speciella designen men framförallt för hur spelkameran panorerar och lägger allting framför mig i en snygg oskärpa. På Eldfjall har det också lagts till grymma vädereffekter - och som alltid så är ljuddesignen otroligt atmosfärisk, nästan mediterande när det helt saknas någon spelmusik och då skogen, regnet, ett intilliggande vattenfall och cykeln är det enda som hörs.
Det är inte svårt att räkna ut vilken sommarstad på den svenska västkusten som Twisting Vales har inspirerats av.
Jag är återigen imponerad, ännu mer än vad jag var i fjol. Banorna på Eldfjalla-ön är rent fantastiska rent speltempomässigt, så till den grad att jag aldrig vill och aldrig kommer återbesöka merparten av banorna från originalet igen. Dock så blir det lite av ett antiklimax när de fyra nya sträckorna och ett rejält gäng av de tillhörande utmaningarna går att klara av väldigt snabbt. Jag landar i en liten "var det allt?"-känsla, även om Eldfjall bara kostade sextio spänn, men det är också det enda negativa som jag kan säga om DLC-paketet. Lonely Mountains kan på ett sätt vara en sinnesroande andningsövning i spelform, men när du väl har bajkat ned som en hypokondrisk farbror med bruten lårbenshals en gång kommer du, precis som jag, pressa upp den där cykeln i sådana farter att gubbjäveln kolar av bara vinddraget.
Då mina böner uppenbarligen har besvarats sedan den förra recensionen tänker jag fortsätta att önska. Ge mig tävlingar mot tolv datorstyrda spelare utmed förutsägbara serpentinvägar, fler tidsutmaningar med specifika cykelmodeller, och om det nu ens är möjligt - ännu mer fart!