Lord of Arcana

Det roligaste jag hade under mina i ärlighetens namn ganska få timmar med Lord of Arcana var när jag mötte den första bossen. Och då inte för att den var spännande att slåss med, utan när den presenterades vid namn. "Dragon of Murderous Rampage" kallades besten. Känns som något Thunder från "Mammas nya kille" skulle gillat att fajta.

Annars blev det mest harvande vid plogen. Trälande vid huggkubben. Eller något liknande, jag behärskar kanske inte mina gamm-svensk bondemetaforer fullt ut. Vad jag syftar på är naturligtvis ändlöst erfarenhetspoängsjagande. Uppdrag där man slaktar monster för att hitta prylar och levla upp. Fullständigt finesslöst och ganska jämra trist redan efter ett par timmar.

För det är dags att som en anonym hjälte gå ut och påka ned oknytt. I grottor och skogar. Oändiga strömmar elakingar som ska mejas ned. Och vem tänker på deras familjer och vänner? Vem tänker på alla föräldralösa orch-spädbarn som ligger hemma i sin egen avföring och svälter? Inte jag. Medan jag skapar änkor funderar jag på saker jag hade kunnat göra istället för att försöka rädda världen med mitt svärd. Som att reda upp sladdhärvan bakom min TV till exempel. Eller sortera min samling frukostflingpaket utifrån knaprighet.

Men här kommer brasklappen: jag spelar Lord of Arcana ensam. Jag har inga vänner med PSP som vill slänga ut sin lediga tid på en dålig Monster Hunter inkarnation. De få vänner jag har vill jag behålla. Och något onlineläge verkar inte finnas att tillgå. Personligen så måste jag spela vidare. Det finns en recension att skriva och dessutom är jag tydligen "Den Utvalde". Det finns en "Profetia" där någonstans. Och säkert ett "Mörkrets Onda Makter" och ett "Arcanas Enda Hopp" också. Då duger det inte att fega ur.

Att spela Lord of Arcana själv är ruskigt tråkigt. Det påminner mig om när jag inte lyckades koppla upp mitt Dreamcast och satt och lirade Phantasy Star alldeles ensam. Fast då hade jag känslan av att jag missade ett underbart spel och en fantastisk social upplevelse. Den känslan infinner sig inte när jag knycklar ihop monster i Arcana mol allena.

Det var länge sedan jag spelade ett spel som så fatalt misslyckas med att ha en egen identitet. Soppan är kokad på action och rollspel. Rollspelsdelen är inte så mycket karaktärsutveckling och intressant historieberättande som man skulle kunna hoppas på. Snarare oinspirerad handling och jakt på erfarenhetspoäng. Actiondelen är knapphamrande och quick time events.

Det finns några utseenden att välja mellan och lite olika klasser att spela som. Designen är sjukt oinspirerad och miljöerna är aldrig speciellt stämningsfulla. Det känns uppstyltat, funktionellt och lite tråkigt. Köp först nya vapen och bygg ny rustning. Ta sedan ett nytt uppdrag i guilden. Gå ut och mörcha monster så att du kan köpa nytt vapen och bättre rustning. Upprepa.

Det är klart, ibland räcker det. Massiva magier, högre skada och mäktigare combos efterhand som huvuden läggs på hög framför mina fötter. Jag kan uppskatta det upplägget. Men då ska det vara roligt att slåss och utforska. Det ska inte kännas som ett arbete. Varje gång jag träffar en fiende kastas vi in i en speciell arena att slåss i. Ni vet, oldschool RPG stil. Med allt vad det innebär av upphackat utforskande, obegripligt störiga pauser och menyknappande. Det känns inte så action. Det känns gammalt och gjort.