Lords of the Fallen

Eftersom Soulslike-titlar är högsta mode just är det lätt att missa mycket av det som släpps och annat tycks bara falla i glömska. Det ursprungliga Lords of the Fallen, som släpptes 2014, är åtminstone för mig ett exempel på detta. Det var en suverän Soulslike, men blev aldrig lika uppskattat som genreklassiker som Nioh och Salt and Sanctuary, och försvann in i dimmorna. Nästan ett decennium senare levererar nu Hexworks en omstart av serien, men räcker det till för att bli något beständigt denna gång, eller är det åter dömt att upprepa samma öde som sin föregångare?

Redan från början blev jag imponerad av att Lords of the Fallen erbjuder spelarna nio distinkta karaktärsklasser att börja sin resa med. Dessa inkluderar en pålitlig allround Partisan-klass, en otroligt tankig Hallowed Knight-klass och en Pyric Cultist-klass som utför infernoformler med bravur. Var och en av dessa klasser har sina egna loadouts för rustningar och vapen samt startstatistik för att passa en mängd olika spelstilar.

Lords of the Fallen skiljer sig från andra Soulslike-spel eftersom det innehåller två världar parallellt med varandra som spelarna kan växla mellan med hjälp av en magisk lykta. När du färdas genom världen hittar du ofta en vägspärr i de levandes land som kallas Axiom och måste byta till Umbral, som är de dödas rike. Genom att lyfta upp din lykta kan du kika mellan rikena, men du måste ibland helt övergå till Umbral om det till exempel finns en väg som inte annars är tillgänglig i Axiom.

Att tillbringa för mycket tid i Umbral har dock sina konsekvenser. Detta ogudaktiga rike är befolkat med monster som annars inte finns i Axiom och de blir ännu mer dödliga allt eftersom tiden går och din nivå av Dread ökar. När du är fast i Umbral ger det Lords of the Fallen en överlevnadsskräckkänsla, eftersom du alltid rusar för att hitta någon av de glest placerade statyer som behövs för att kunna fly den stadigt ökande faran. Om du dör i Umbral får det också stora konsekvenser, eftersom du för alltid förlorar den Vigor (Souls-motsvarighet) du bär på.

Detta koncept med dubbla världar gäller även spelets strider. I likhet med Sekiro: Shadows Die Twice kan du återvända från graven och göra ett nytt försök att besegra dina fiender om du blir dödad i Axiom. När din lykta är laddad kan du också använda en förmåga som heter Soul Fray som drar ut en fiendes själ ur kroppen varpå du kan utdela rejäl skada. En annan finess är att vissa fiender får sitt liv skyddat av en annan entitet i Umbral, så du måste växla mellan världarna och bannlysa dem med din lykta.

Förutom att introducera spännande, nya koncept, bjuder Lords of the Fallen även på bra strider. Spelet strävar mot 60 bilder per sekund, vilket ger en känsla av smidighet i striderna och dina attacker har en rejäl känsla av tyngd i sig, vilket är något som förbättras avsevärt av DualSense-kontrollen (till Playstation 5). Från yxor till svärd och spjut finns det en mängd olika vapen du kan utrusta dig med och de kan hanteras antingen med en eller två händer, beroende på om du vill prioritera skada eller hastighet.

Utvecklarna gör det dock inte lätt för sig utan ökar svårighetsgraden alldeles för tidigt och jag är rädd att detta kan avskräcka spelare med begränsat tålamod. Varje Soulslike har en "skills check"-boss som är utformad för att testa spelare för att se om de behärskat nödvändig mekanik, men detta kom så tidigt som vid den första huvudbossen. Den här bossen har svepande distansattacker, en andra fas och attacker som kan skicka spelare i graven med en enda smäll. För att övervinna detta hot blev jag tvungen att noggrant studera attackmönstret och experimentera med min utrustning.

En annan av Lords of the Fallen brister (åtminstone i skrivande stund) är dess prestanda. Lite för ofta hackar bilduppdateringen och detta gör det möjligt för fiender att få in några fräcka träffar innan flytet är tillbaka igen. Spelets mellansekvenser och laddningsskärmar hackar också och saknar en känsla av fluiditet, vilket gör att man rycks ur illusionen av att leva i en annan värld. Jag spelade dock före lanseringen, så jag hoppas att de här problemen åtgärdas i och med patchen som erbjuds från dag ett.

En sista sak jag vill påpeka är att Lords of the Fallen har multiplayerfunktioner som möjligheten att spela med vänner co-op online. Eftersom servrarna var inaktiva i denna version kunde jag inte testa dessa funktioner, men jag kan tänka mig att ha en vän med på resan skulle hjälpa till att lindra en del av utmaningen. Bristen på co-op var något det första Lords of the Fallen fick kritik för, så det är trevligt att utvecklarna lyssnat på feedback och implementerat funktionen.

Lords of the Fallen är sammantaget en solid Soulslike som går utöver att bara vara en pliktskyldig kopia i subgenren. Striderna känns flytande och har gott om djup tack vare de nio startklasserna, och konceptet med dubbla världar bidrar bokstavligen till att ge striderna och utforskandet ytterligare en dimension. Låt oss bara hoppas att spelets prestandaproblem åtgärdas före lanseringen, eftersom de för närvarande ger ett extra element av frustration i ett spel som redan är utformat för att testa ditt tålamod.