Lorelei and the Laser Eyes

Under de senaste två veckorna har min hjärna varit fullständigt ockuperad. När jag ser tillbaka på de senaste veckorna har det funnits stunder då jag praktiskt taget varit besatt. Till och med under vanliga shoppingrundor har romerska siffror, antik grekiska, måncykeln 1847, astrologi och många andra mystiska saker överbelastat mina kognitiva förmågor och gjort sitt bästa för att öppna mitt tredje öga.

Lorelei and the Laser Eyes är en rejäl buffé när det gäller pusseldesign. Som så ofta är fallet med genren rör sig spelets pussel inom ett specifikt område. Här är det din förmåga att hitta mening i - och kopplingar mellan - text, siffror och symboler för att öppna låsen - fysiska och metaforiska - som står mellan dig och sanningen. Men där spel som Return of Obra Dinn eller The Witness följer ett tydligt fokus, går Simogos senaste och överlägset mest ambitiösa spel i en annan och mer färgstark riktning. Precis när du har kommit in i rytmen av att korsreferera texter, analysera abstrakta konstverk och hitta mönster i sönderrivna affischer, så byter spelet karaktär och ber dig istället att navigera genom mystiska labyrinter. Det är verkligen gåtfullt.

Men detta beror förstås främst på spelets lockande värld och story, som gång på gång fick mig att övervinna de utmanande pusslen och acceptera de tillfällen då jag körde fast, eftersom nyfikenheten på att ta reda på hur storyn skulle utvecklas var så stor.

Lorelei and the Laser Eyes är också ett bevis på hur lockande små världar kan vara. Spelet är i huvudsak en liten öppen värld som kretsar kring det mystiska Hotel Letztes Jahr, vars labyrintliknande arkitektur och excentriska inredning påminner om Spencer Mansion i Resident Evil. Eftersom världen är begränsad till ytan får man som spelare möjlighet att lära känna dess många skrymslen och vrår på djupet, vilket skapar en stark koppling till den digitala världen - en riktig pussellåda som du långsamt arbetar dig djupare och djupare in i.

Och vem är egentligen du? Svaret på denna fråga är inledningsvis också en gåta, vars svar jag inte tänker avslöja här. När du anländer till Hotel Letztes Jahr blir du helt enkelt kallad "Signorina" av den mystiske filmregissören Renzo Nero, som har bjudit in dig att delta i hans magnum opus. Inledningsvis får denna medverkan karaktären av ett spel där han öppet presenterar olika utmaningar för den unga kvinnan, men snart kommer oklarheter om spelets natur och vem som egentligen har kontrollen. Parallellt rullas hotellets minst sagt händelserika historia upp och det dras trådar in i nuet - och framtiden. Jag var till en början lite orolig för att berättelsen skulle bli en intellektuell övning där spelets karaktärer reducerades till glorifierade schackpjäser, men allteftersom historien fortskred blev karaktärerna och känslorna tydligare - även om äventyret fortfarande talar mer till hjärnan än till hjärtat.

Om det låter pompöst är det för att det på många sätt faktiskt är det, och detta intryck förstärks bara av den starka monokroma estetiken, men tack och lov är Simogo skickliga på att genomlysa hela historien med humor och självmedvetenhet för att undvika att falla i självparodifällan. Och rent mekaniskt kommer Lorelei and the Laser Eyes faktiskt att vara igenkännbar för de av er vars spelhistoria går tillbaka till 90-talet. Om du föreställer dig det ursprungliga Resident Evil utan inventariehantering och alla odöda, har du en mycket god uppfattning om hur det är att spela Lorelei and the Laser Eyes. Från fasta kameravinklar utforskar du hotellet och försöker hitta föremål som kan hjälpa dig att låsa upp mer och mer av huset så att du kan gå till botten med Renzo Neros spel, arbete eller vad det nu är.

Denna beskrivning gör dock inte spelets enormt övertygande natur rättvisa. Det visuella är en riktig fröjd, med sin skarpt definierade low poly-stil, där stark användning av rött bryter den annars mestadels monokroma estetiken. Och den jazziga bakgrundsmusiken ger en fin kontrapunkt till den krypande kuslighet som antyds av det knarrande hotellet. Som avsaknaden av fiender antyder är det inte något renodlat skräckspel - tänk istället på en film som Guillermo del Toros spökhistoria The Devil's Backbone - men det lånar frikostigt från genren, och frånvaron av faror och jumpcares förstärker bara den känsla av isolering och obehag som man tålmodigt bygger upp. Ett av Simogos andra konststycken är hur de sammanflätar historia och gameplay. Den svenska utvecklaren lyckas bygga en rik värld genom böcker, tidningsartiklar, spelprototyper, installationskonst och mycket annat, samtidigt som all denna information integreras i spelets pussel. Varje bit information är både intressant läsning i sig och en potentiell ledtråd till nästa infernaliska pussel, och därför läste jag dem med stor omsorg, vilket bara ökade mitt intresse för dess universum.

En av spelets stora fokusområden är konstvärlden. Ett farligt val på många sätt. När utvecklare ger sig i kast med att bygga upp fiktiva industrier slutar det oftast med tveksamma skildringar som distanserar sig från spelet och dess värld. Desto mer imponerande är det att Simogo faktiskt lyckas presentera flera av karaktärerna som fullt realiserade konstnärer genom sina konstverk - som i sin tur spelar en dubbel roll som ingredienser i pusseldesignen. Särskilt Lorelei Weiss serie av installationskonstverk var ett nöje att lösa med sina medföljande textbeskrivningar, vilka tillfredsställer rejält med de högtravande texter som finns på olika konstmuseer och samtidigt ger tydliga ledtrådar till hur man ska närma sig verket för att lösa det tillhörande pusslet.

Att på detta sätt finna mening och systematik i den abstrakta konsten gav mig en berusande känsla av att vara klarsynt. En känsla som är vanlig i de flesta pussel. Det finns något litterärt och högtravande över Lorelei and Eyes fokus på konst, stroboskopiskt tal, antik grekiska och manuskript som jag måste erkänna att min inre snobb tycker är otroligt tilltalande som ramverk för pusseldesign. Om jag skulle släppa min entusiasm för ett ögonblick och ta på mig mina kritiska glasögon, så är några av spelets pussel lite för kryptiska och invecklade för min smak (eller kanske snarare intelligens), men för det mesta var det bara ett nöje att klottra i min anteckningsbok och låta min mentala kapacitet arbeta för fullt.

Lorelei and the Laser Eyes nöjer sig dock inte med att hålla sig inom denna tillfredsställande grundformel. Spelet bjuder på obskyra spelprototyper i 90-talsstil, fotogeniska arkadspel från 80-talet baserade på Simogos tidigare titlar och två olika labyrinter där navigering och skicklighet plötsligt står i centrum. På så sätt leker Simogo med både genren och spelmediets förflutna - precis som berättelsen gör.

Det är denna sammanflätning av gameplay och berättande som är Lorelei and the Laser Eyes bästa och mest framgångsrika inslag. Men över hela linjen förtjänar spelet att hyllas. Med dess litterära tolkning av pusselgenren, de ibland obskyra lösningarna och den överväldigande friheten som kan göra det svårt att veta om man har den information som krävs för att lösa ett visst pussel, kan Simogos spel kanske verka avskräckande för somliga. Men om du är den typ som tycker om att försöka tolka texter, siffror och symboler för att skala av lagren i en labyrintartad berättelse som smakar lika delar Hitchcock och Lynch, finns det få bättre ställen att göra detta på än Hotel Letztes Jahr. Lorelei and the Laser Eyes är en estetiskt tilltalande, kognitivt utmanande och narrativt stimulerande upplevelse av det slag vi sällan får ta del av, och jag saknar redan besattheten av att nysta upp alla dess hemligheter.