Lost in Random: The Eternal Die

Jag hade riktigt kul med actionäventyret Lost in Random från 2021 och därför blev jag glad men även besviken när uppföljaren Lost in Random: The Eternal Die annonserades. Glad för att vi fick ännu ett spel i det vackra och skruvade Tim Burton-inspirerade universumet och besviken för att jag såg att de ursprungliga utvecklarna inte var med på tåget, att det var ett helt annat slags spel än originalet samt att huvudpersonen hade bytts ut. Vad skulle egentligen finnas kvar av den titel jag tyckte så mycket om?

Efter att ha spelat Lost in Random: The Eternal Die har besvikelsen dock i stort sett försvunnit. Visserligen har denna uppföljare, rent gameplay-mässigt, ingenting gemensamt med sin föregångare, men det är fortfarande ett bra spel i det vackra Lost in Random-universumet, som även denna gång bär en stor del av äventyret.

Lost in Random: The Eternal Die är alltså inte ett tredjepersons actionäventyr, utan nu en isometrisk top-down roguelite i stil med Hades, och även om det inte är en direkt uppföljare till det första spelet, så följer det händelserna därifrån. Du spelar inte längre som systrarna Even eller Odd, utan denna gång som Aleksandra själv, den onda drottningen av The Kingdom of Random, som faktiskt var skurken i föregångaren

Drottningen har blivit förrådd av sin svarta tärning och hon har till och med absorberats av den, och samtidigt har hon krympt i storlek och förlorat alla sina förmågor. Tillsammans med sin lilla tärning Fortune måste hon nu besegra ondskan i form av Mare: The Knight för att undkomma sitt fångenskap och återvända till sin egen värld.

Om du har spelat andra roguelites tidigare vet du exakt vad du ger dig in på med Lost in Random: The Eternal Die. Det behöver inte något dåligt, men det mesta av spelet är ganska välbekant. Så... man kämpar sig igenom en rad slumpmässigt genererade rum och strider, och man stöter på en lång rad fiender och bossar längs vägen. Det finns också rum som inte innehåller fiender, utan istället kanske en köpman som man kan köpa uppgraderingar av, och i andra finns det möjlighet att delta i olika utmaningar som vanligtvis har något att göra med ens tärningskompis.

Innan varje run samlar man in ett slumpmässigt kort (av 15 möjliga) och detta kort ger tillgång till en speciell attack. Dessutom har man ett par olika attacker till sitt förfogande, man kan ducka undan och man kan kasta med sin tärning, vilken gör skada på ett större område, beroende på vad tärningens ögon visar.

Under tiden fyller man en slags spelplan med brickor, som alla har en färg. En blå bricka förstärker skadan som ens tärning gör, en röd bricka förstärker ens vapen, en gul förstärker ens attackkort, en grön förstärker ens tur och så vidare - och de är kategoriserade efter den välkända strukturen Common, Uncommon och Rare. Om man placerar tre likadana färger i en rad bredvid varandra på spelbrädet får man de aktuella förstärkningarna som de olika brickorna visar. Det är ett smart litet pusselspel som skapar strategisk djup och som med stor säkerhet förändrar ens förmågor varje gång man gör ett försök.

Efter avslutat run landar man hemma i sin "base", där en massa färgglada karaktärer kan uppgradera ens vapen, ge tillgång till nya vapen, uppgradera Aleksandras egna (permanenta) förmågor, man kan byta outfit och många andra saker.

Som du kanske anar är Lost in Random: The Eternal Die alltså ett ganska traditionellt roguelite-spel och du kommer förmodligen att känna igen de flesta mekanismerna 1:1 eller kanske i lite andra varianter. Det är svårt att kritisera ett spel för att det låter sig inspireras av de bästa, och det tillför inte mycket nytt jämfört med andra spel i genren, men det är faktiskt inget problem, för det här lilla äventyret känns faktiskt ganska bra. Det är utmanande (det finns dock ett easy mode som gör det lite lättare), man känner hela tiden att det finns en progression, och den vackra och skruvade världen bidrar till att lyfta det hela.

Som ovan nämnt så utspelar sig allt i den vackra, äventyrliga och skruvade Tim Burton-inspirerade världen som vi känner igen från det första spelet. Man reser igenom en liten handfull olika världar, som dock inte alla håller samma höga kvalitet som den första, vilken är helt utmärkt. Ssridsystemet fungerar bra; det är kanske lite simplistiskt, men det är snabbt och precist, och överlag fungerar spelet helt utmärkt utan att uppfinna hjulet inom genren.

I den övermättade genren med roguelikes och roguelites kan det vara svårt att sticka ut. Genren har vuxit snabbt tack vare titlar som Dead Cells, Hades, Darkest Dungeon och faktiskt även större produktioner som Returnal, men Lost In Randon: The Eternal Die försöker inte alls sticka ut. Istället fokuserar det på att leverera en riktigt solid och välbekant roguelite-upplevelse i en spelvärld som i gengäld är helt unik. Ett plus är att det säljs till ett riktigt bra pris oavsett format.